Domstolsverket har ändrat på hemsidan och Sydsvenskan dementerat – mannen är varken utbildad förskollärare eller varit anställd som förskollärare.
Då sprider TT med hjälp av SVT de felaktiga uppgifterna. Jag har försökt driva frågan på olika håll men de flesta tycks vara mer intresserade av pepparkaksgubbar och tecknade filmer.
Jag ringer TT och blir lovad att de ska kolla och eventuellt ändra. Antagligen kommer en sådan dementi inte att få någon större spridning.
Var kommer uppgifterna ifrån? Är det Donstolsverket och Ulrika Rogland som är källan igen?
Jag ringer TT:s regionkontor (det heter så) och vill ha en förklaring. En olyckshändelse eller slarv? Reportern och chefen ber om ursäkt men tycks inte förstå konsekvenserna av sitt agerande. “I folks ögon är väl en person som jobbar på förskola förskollärare…”
Är det någon som har sett spår av rättelsen i medier? Jag tror vi får vänja oss vid att den felaktiga bilden lever sitt eget liv.
Tysta tankar 
Men vad sjutton skall man förvänta sig. När svensk media inte ens kan lära sig att det heter förskollärare utan hela tiden envisas med att kalla oss förskolelärare. Då är det antagligen lika svårt att greppa vem som verkligen är det. Om det sedan beror på okunskap eller naivitet då man uppenbarligen tror att det finns människor som ägnar 3 års studier och skaffar sig 100 tusentals kronor i studieskulder förv att skaffa sig möjligheten att kunna förgripa sig på barn är man rent ut sagt dum.
Magnus Johansson förskollärare sedan 1985
LikeLike
Tyvärr godkänner SAOL även “förskolelärare”. Men jag håller med dig fullständigt.
LikeLike
De flesta svenska redaktioner tycker någonstans idag att det är bortkastad tid att vara noga med sakuppgifter av det här slaget, eller ens att se till att artiklarna hänger ihop logiskt. Häromdan skrev Sydsvenskan i en rubrik att “Landsarkivet blir litteraturhus” – som du kanske vet har det pågått en dragkamp om vem och vad landsarkivets gamla byggnader intill Spyken ska brukas av. Läste man artikeln visade det sig att en arkitektstudent på egen hand ritat ett förslag där LA:s magasin skulle få tas över av något litteratursällskap, men detta förslag hade ingen som helst offertstatus eller backning, killen som ritat tänkte inte heller skicka in det någonstans. Det var alltså i princip en ploj eller ett “titta hitåt!” Men “X blir Z” i den typen av formuleringar, i tidningar, brukar betyda att något är på gång, är fastslaget, inte sant?
Och de dumheter som skrivits om bakgrunden till “Call Girl” ska vi kanske förbigå med tystnad. Varenda kulturnisse verkar tro, eller låtsas tro, att det är nästan helt säkert att Geijer eller Palme sprang på bordell. Det var nu inte det som stod i Carl perssons berömda pm, där stod att geijers namn figurerat i utredningen, därför att bordellmamman kastat fram bl a hans namn. Uppgiften ansågs inte trovärdig, men det känsliga (med den tidens höga syn på hur hederliga politiker borde vara) låg i att han över huvud taget fått med sitt namn í en sådan historia och att Palme inte var beredd att ta det säkra före det osäkra och uppmana honom att ta time–out som justitieminister. Faktoider eller ren bluff av den här sorten flyger runt överallt.
LikeLike
Det här med ansvarig utgivare verkar vara mer juridik än verkligt ansvarstagande.
Två intressanta exempel du lyfter. Kanske är det dags att befria tidningar från sitt självpåtagna demokratiska uppdrag och se dem mer som “konst”?
LikeLike
Mmm. Axberger skrev för några år sen, på den tiden han var PO, att Expressens Otto Sjöberg betedde sig som en ‘målvakt’ när det handlade om ansvaret för publiceringar, dvs han tog det som en tom formalitet. Den pucken visste var den tog! Men eftersom tidningar i stort sett aldrig fälls i domstol och nuförtiden ofta, inte minst gäller det Expressen, blåstruntar i pressetiskt ansvar, så kan man ta det som en formalitet, i alla fall så länge läsarna inte reagerar alltför tydligt.
En stor del, kanske det mesta som står som redaktionell text i svenska dagstidningar idag är inte journalistik (eller verklig debatt, om det skulle vara) utan klotter, placerad textreklam för någonting som ska krängas (grejor, åsikter, trender eler någons personliga varumärke), skojig ‘konst’ och/eller försök att skaffa sig uppmärksamhet.
LikeLike
Ja – de där krönikorna är ett kapitel för sig. Men när TT börjar svaja – vad ska vi då tro på?
De tre personerna på TT som jag pratade med resonerade ungefär på samma sätt:
1) Gemene man bryr sig inte vad personen hade för utbildning eller anställning (däremot tycks ålder och kön vara väldigt intressant)
2) Ja det var ju tråkigt att det blev fel – men vad ska vi göra åt det? (Mer än den där pliktskyldiga dementin som ingen läser)
3) Nej, vi tror inte att sådana här rubriker påverkar unga människor som funderar på att utbilda sig till förskolläraryrket.
Jag är inte särskilt långsint – men för min del är det här inte över.
LikeLike
Jag tro inte att man i det här sammanhanget ska glömma att många journalister (och andra i media) inte ser det som sin uppgift att rapportera nyheter utan istället att skapa nyheter.
Dvs det är viktigare att få stort genomslag/mycket uppmärksamhet än att det är rätt eller objektivt.
TT är väl för övrigt inte direkt någon kvalitetsinstitution i svensk media, kolla inte en bra story gäller väl där liksom för de övriga…
LikeLike
Förstärk inte min cynism. Jag behöver återerövra lite av min tro på journalistiken.
LikeLike
Verklighetsförankring är inte cynism
LikeLike
Det är väl en tolkningsfråga. Jag försöker vårda en viss form av naivitet och bemödar mig om att tro människor om gott. När det gäller organisationer är det svårare!
LikeLike
Jag faller också ibland i fällan att tro att alla människor i grunden är goda, det är ett allvarligt misstag, speciellt när det gäller grupper där individerna gynnas av ett annat beteende och som tenderar att samla på sig en viss typ av individer. Makt korrumperar. Ju mindre kontroller det finns på makten, desto mer korruption.
Skillnaden mellan verklighetsförankring och cynism handlar väl om hur man hanterar insikten.
LikeLike
Ungefär så – för mig handlar mycket om att orka. Och då är det en fördel om jag tror människor om gott.
Det gör livet roligare. Misstänksamhet förorenar själva grundvattnet mellan människor.
Och nu är jag mer än lovligt julmysig – skyller på det nyal året…
LikeLike
Apropå att orka…
Om man har tillräckligt låga förväntningar på andra människor så blir man sällan besviken och istället väldigt lätt glatt överraskad av dem…
LikeLike
Ej att förväxla med cynism!
LikeLike
Jag brukar inte använda överord om media (som vissa andra gör, typ “alla journalister sitter i knät på kommunisterna eller är köpta”) men jag är dödstrött på den allt mer öppna fiktionaliseringen i svensk media, mest tidningar då. Det finns helt klart en attityd att “verkligheten, det är någonting vi journalister fixar till och stylar om från en vecka till nästa, som en tv-serie”. Och samtidigt ett tänk att *vi* får lov att ha åsikter om alla andra, men läsarna får inte ha några starka åsikter om oss eller beskylla mig och mina kompisar för att sitta fast i ett vanetänk någonstans, vet hut om ni gör det!
Sorry grabbar, ni är inte Hunter S Thompson och han skrev f ö mycket sällan för dagstidningar.
Idag skrivs det mängder av artiklar som skarvar rejält med fakta och som uppenbarligen är till för att sälja in vissa åsikter eller modetänk. Och det görs också mängder av fiktionsjobb av typen “Strindberg intervjuad om kungens eskapader” eller “Fem smarta saker att säga om du träffar jultomten”. Det kanske känns kul i en skoltidning, men i en dagstidning bryter man mot en tydlig överenskommelse med läsarna ifall den sortens artiklar dyker upp alltför ofta,.
LikeLike
Jag brukar alltid försvara journalistiken mot slentrianmässiga påhopp och är ofta imponerad över det arbete som läggs ner nå lokalredaktionsnivå för att skapa någon form av varierat sammanhang och begriplighet av det nyhetsflöde som annars antagligen skulle dränkt oss i information.
Men jag ser också ett problem i att journalister har identifierat sig med den här filterfunktionen – den goda avsikten “att lägga verkligheten tillrätta” har blivit ett tolkningsföreträde som objektifierar läsaren. Och när det otänkbara inträffar (att läsaren vet mer) brister illusionen och kejsaren är naken.
LikeLike
Det handlar nog också om en (i ytlig mening) “postmodern” önskan murvlar och krönikörer emellan, önskan att glamourisera ett yrke som idag inte är lika omsusat, dramatiskt eller fullt av möten med original, legender, stämningsfulla miljöer, snygga brudar, bultande deadlines, hemliga meddelanden och svart kaffe som tidigare. Och där friheten och den fria andningen i jobbet påtagligt har blivit mycket stramare. Idag blir ju journalister ofta kommenderade inte bara “skriv om det här” utan också *vad*, vilken vinkel man ska använda, vad som ska betonas. Ocxh mycket få journalister känner idag att jobbet ser ut som i “Alla presidentens män”.och liknande rullar där redaktionscheferna smäller i dörrar, viftar med historiska telegram, skålar i whisky och utlovar en belöning till den som först lyckas hitta någon nyckelpersons telefonnummer.
Så ser det inte ut längre. Och utrymmet för att resa i jobbet, för att till exempel ligga i Rom i tre veckor, prata med lokala politiker och filmstjärnor och samtidigt titta på stan för ett generöst tilltaget arvode medan man skriver och faxar hem några artiklar, eller en essä för en tidskrift – den biten av yrket har skurits bort rejält, Tidningar är långt mindre generösa med sådant idag än för trettio – fyrtio år sedan. Jobbet har blivit mindre romantiskt, mindre frifräsande och mera av en trampkvarn – men detta kan man inte gärna tillstå utåt, varken inför chefen eller inför läsarna. Ett sätt att hantera det är, menar jag, att ägna sig åt den här sortens hippa fiktionalisering och tillskruvning av halvfejkade nyheter eller narcisstistiska krönikor, det ger åtminstoie en känsla av att man tillhör en utvald grupp. Man skruvar till sina stolar och man uppfattar att cheferna ofta inte har några invändningar: de inser väl också att den här sortens “gonzo lite”, fejkade skandaler osv säljer…
LikeLike
Nu är det så klart inte just förskolestoryn jag kommenterar längre, utan mer den sorts fiktionalisering som körs i skriverier om kungahuset, om politik, i nöjesjournalistisk och krönikor. Det är ju tydligt, menar jag, att det som skrivs om skandaler, s k drevjournalistik, ofta skarvar till för att få en bra story – eller helt enkelt förutsätter att vad någon säger är sant trots att det bara handlar om en hypotes eller att personen vill sälja sin egen historia. T ex de förmodade bilderna på kungen med nakna kvinnor, eller köret kring “Call Girl” där de flesta som kommenterat fiulmen uttrycker sig som om Doris Hopp och hennes töser vore fullt tilförlitliga och opartiska vittnen, samtidigt som man naturligtvis snyggt undviker att rakt ut säga att Palme eller Geijer verkligen gick på bordell – men ändå tydligt låter det påståendet flyta på raderna.
Och inte minst, man undviker (eller har inte haft tid) att belysa vad som faktiskt skrevs och sades i 70-talets Geijeraffär; dymedelst får man mera plats för sina egna spekulationer och yviga känslor. Det här är en bluffkultur och den frodas helt klart med redaktioners och chefers tysta medgivande. Det säljer ju lösnummer och det blir dessutom billigare att låta reportrarna känna sig viktiga genom att de får väva litet fritt kring verklighet och dikt än att behöva ge dem högre lön. Och när nyheter definieras som snackisar snarare än som det som har hänt, eller inte hänt, så spelar det inte så stor roll vad som är fakta i målet – det är ju mycket roligare om man kan frisera om fakta efter vad som behövs för dagen.
LikeLike
Du beskriver en skuggvärld där etiska regler befinner sig i förfall. Kanske finns de här tendenserna i kvällstidningsvärld och veckopress. Dagstidningarna kämpar nog mer för överlevnad och den eventuella glamour du beskriver känns avlägsen (ur mitt begränsade perspektiv). De förlitar sig på TT för att fylla spalter och drömmer om svunna annonsörer.
När det gäller reportrars behov av att blåsa upp självkänslan tycker jag nogvatt Nöjesguiden är ett lysande exempel på en utveckling som gått överstyr. Något mer självbelåtet har nog inte publicerats i Sverige.
http://nojesguiden.se/stockholm
LikeLike
Haha, håller helt med om Nöjesguidens tykna självbelåtenhet på senare år – där är det uppenbart ett race där skribenter anses erövra status genom att bete sig överlägset och tokarrogant mot läsare (i alla fall mot många läsare). Men behövet av att kompensera för ett alltmer sjavigt och kringskuret yrkesliv finns också på de stora morgontidningarna, t ex Sydsvenskan och SvD. Och SDS har ju i alla år haft ett stort utbyte av journalister med just Expressen; folk går fram och tillbaka mellan de båda tidningarna. Utbytet är t om större än det varit med Sydans egen lillebrorsa Kvällsposten, jobb på Expressen har ofta varit en väg in på Sydan.
SDS slirar nog också rejält med sanning och logik i det man skriver, och nu mer än för säg tio år sedan. Men jag prenumererar inte längre på tidningen, även om jag läser den gratis på nätet ibland – återigen, med deras goda minne.
LikeLike
Jag är osäker på vem du menar. Per Svensson kom från Expressen och Niklas Orrenius gick till expressen – men det är två journalister som passar sällsynt illa med den karikerade bild av skandalskribenter som vi båda förfasar oss över.
LikeLike
Pingback: Det går inte att vinna mot TT och traditionella medier « Tysta tankar
@Mats 3.18:
Tja, Per Svensson påpekade själv saken, i något mera generella ordalag, för några år sen. I ett rundabordssamtal med kulturredaktionen som Sydan hade inne runt nyår, det var kanske fyra-fem år sedan, kallade han just fiktionaliseringen på tidningarna för ett avgörande brott med den klassiska bilden av vad en dagstidning skall eller får syssla med. Och då menade han inte bara helt påhittade historier av typen att Mikael Persbrandt lagts in på avgiftning eller att någon politiker har flera domar för misshandel i bagaget. Det exempel han gav var när tidningar berättar långa drapor om “elakheterna som du inte fick se på Robinson igår” och framställer detta extramaterial – som man fått fram med tv-bolagets goda minne, ibland blivit serverade av dem – som om det 1) hände häromdagen, inte för sex månader sedan och 2) var osminkad sanning i stället för det hårt redigerade och dramafierade material det är. Hade man tillstått dessa båda aber hade det blivit tydligt att det inte handlade om något nyhetsstoff i den mening ordet nyheter brukar ha, inte ens underhållningsnyheter. Men Per S. undvek förstås lägligt att tala om att det är kvällspressen som har varit pådrivande i denna hopblandning av verklighet och fiktion.
Som gammal kvällstidningsman och berättare vet Per Svensson naturligtvis att man kan göra fiktion av ett grundmaterial utan att behöva slänga in några rakt av lögnaktiga *påståenden*, det handlar i mycket hög grad om hur man berättar och betonar. Men idag ser vi också att tidningar och media är mycket selektiva med att påpeka den saken. Och det öppnar just för den sorts attityd där tyckare och reportrar tillåter sig att bygga om nyheter, rigga om bilder av personligheter och händelser från en dag till nästa. Utan att redovisa att det är det man gör, eller att man gör om änglar till djävlar för dramafabrikens skull, och utan att ha någon klar koppling till eller analys från det som rapporterats. Med andra ord: man sysslar med snackisar och fejkad egen “reality media” snarare än med nyheter eller nyhetsanalys i vanlig mening. Ellere ens debatt. Det man väljer att skriva styrs av diskussionens dramaturgi och behovet av fräcka egna positioner långt mer än av något slags nyheter eller nyhetsarbete.
När det gäller Expressen, så: det finns mängder med människor som har sprungit mellan Sydsvenskan och dem, åt båda hållen. Per T Ohlsson jobbade väl på Expressen som ung. Krimreportern Pelle Tagesson och kulturkrönikören Björn af Kleen är ett par nyare exempel men det finns många fler. Tidningarna har långvariga förbindelser, nu på 2000-talet ingår de också i samma koncern, men det känns inte så där väldigt hett att gå längre in på det just här. Min poäng är självklart inte att man skulle ådra sig någon sorts skuld av att jobba på en viss kvällstidning, men närheten till den tidning som allra tydligast i Sverige har jobbat med den här sortens fritt omskapande Fox-News-möter-Murdoch-journalistik betyder också att attityder och metoder vandrar över. Något som i stort sett aldrig diskuterats utåt på SDS under senare år vad jag kunnat se. Som inföding har jag läst tidningen dagligen under årtionden, i många år som prenumerant – att jag minns Per Svenssons anmärkning för några år sedan beror just på att den satte fingret på något som var tydligt (hade blivit tydligt), men som man verkligen inte brukat få höra just där. Och det var just den stigande förflackningen, övermåttet av textreklam och det glatt PR-iserade tonläget som gjorde att jag till slut sade upp Sydan.
LikeLike
Jag ser dina poänger och tänker inte försvara något. Samtidigt är det svårt att moralisera över att en tidning som går med förlust försöker kommersialisera sig?
De här maktkamperna mellan redaktion och ekonomiavdelning pågår på många plan och som helhet tycker jag att Sydsvenskan lyckats undvika de värsta sammanblandningarna. Även om de ibland ger sig ut på farliga sponsorsvängar ser jag få spår av detta i redaktionellt material.
Så idag känns det extra viktigt att inte generalisera – de kvällstidningstendenser du beskriver hör än så länge till undantagen. Jag är fortfarande glad över att det finns folk som är villiga att betala för genomarbetad journalistik:
http://www.sydsvenskan.se/ekonomi/mediekoncernens-vd-vill-vaga-gora-fel/
http://www.sydsvenskan.se/sverige/foretagare-skor-sig-pa-fas-3/
LikeLike