Jag googlar och försöker förstå vilken spridning de felaktiga uppgifterna om den pedofilanklagade mannen fått. TT skickar ut pressmeddelanden som trycks ordagrant i de flesta landsortstidningar. Dessutom publiceras de på nätet och blir därmed sökbara. Lögnen får evigt liv.
Igår lyckades jag få TT att ändra uppgiften om att mannen skulle vara förskollärare och de flesta tidningar tycks ha följt instruktionerna om att ändra på nätet. Kanske borde jag vara nöjd och sluta där. TT-journalisterna försöker övertyga mig om att “gemene man inte bryr sig om vilken utbildning mannen har” och antyder att jag borde fokusera mer på brottsoffrets perspektiv. Kanske har de rätt – men jag är trött på att leva i skuggan av de här spöklika diskussionerna och nu vill jag verkligen försöka förstå. Det som inte går att förstå.
Min vanliga attityd är att nonchalera folks fördomar och jag försöker uppmuntra våra manliga studenter att inte bry sig om de misstänksamma blickarna eller skämtsamma kommentarerna. De flesta män som söker till förskollärarutbildningen är väl medvetna om problematiken och lyckas bygga upp bra försvar. Jag tror att många tycker mest illa om de medlidsamma kommentarerna – mot dem är det svårare att försvara sig. Trots allt trivs de flesta männen på förskolan och får mycket bekräftelse av barn, föräldrar och kollegor. Om vi inte pratar om problemet kanske det försvinner, brukar jag tänka. Det blåser förbi.
Tyvärr hittar jag en tidigare artikel från den 6/12 i samma ämne. Jag googlar “Hon har nyligen åtalat en 32-årig manlig förskolelärare” och inser att det inte går att hindra spridningen.
Mest förvånad är jag över texten finns på Lärarnas Nyheter.
Andra oroar sig över sociala medier och ansvarslösa ungdomar – jag är mer bekymrad över slarvig åklagare, nonchalant nyhetsbyrå och bristande källkritik bland landets tidningar. Och ansvariga utgivare som sover.
Jag har försökt förklara varför detta är en viktig fråga några gånger. Risken finns att någon tror att jag försvarar pedofiler och bagatelliserar övergrepp mot barn. Det gör jag inte.
Tysta tankar 
Nu kanske du kan börja förstå min aversion mot mytomaner.
Av alla sorter.
Även om du just nu bara är irriterad på en variant. (sort)
LikeLike
Men på senare tid har jag märkt av att alla möjliga personligheter pratar sig varma för betydelsen av myter.
LikeLike
Myter är något annat – de ger mening och riktning åt våra liv. (OK – jag är smyg-Jungian)
De här obehagliga och fördomsfulla faktaslarvet är något annat. Jag hoppas att det inte handlar om medias oförmåga att faktiskt se män som en utsatt grupp?
Och då borde ta någon form av kollektivt ansvar.
LikeLike
Ursäkta min grava humor.
Nu ser du bara frågan ur ditt eget perspektiv.
Vad vet du egentligen om alla mänskliga trauman som göms bakom spöket “förskollärare”.
Freudianska felskrivningar kanske har mer att berätta än vad du vill veta i detta ärende.
Myten om förskolläraren kanske kan tävla med:
Blandar du in Jung så kontrar jag med Freud.
Jag har ju tex försökt förklara mitt trauma via begrepp som pyssel och träbilar.
Hade jag fått bygga Meccano så hade jag aldrig kommit på denna kommentar.
Myter kan vara något vackert för vissa samtidigt som andra tolkar det som ett hån.
Myter skall tydligt berätta att de är myter. Annars är de för mig inget annat än maktsökande manipulation.
Ice Age 4 är en trevlig myt.
LikeLike
Oj – jag var inte beredd på den vinkeln! Skulle den manliga förskolläraren vara en parallell bild till vampyren som i folktron förvandlas till ett blodsugande monster när förutsättningarna är de rätta.
Jag behöver vänja mig vid tanken!
LikeLike
Självklart en överdrift. Men någonstans har vi alla någon form av besvärligt relation till vår egen barndom. Kanske får förskollärare och annan personal inom förskolan delvis få bära en orättvis “skuldsmitta” i denna psykologiska relation.
Ett annat spår som troligen påverkar är behovet av status.
Kanske måste framförallt män tydligt distansera sig från vårdande av andras barn. Den där Zoran som du brukar debattera med tidigare ville ju tydligt framföra sådana känslor.
Mixar man dessa faktorer får man kanske svårtolkade orsakssamband.
Lägger man dessutom till ytterligare en faktor. dvs den heterosexuella mannens behov av att distansera sig från kvinnlighet så blir det ännu grötigare och till slut rätt Freudianskt.
Nu är jag något på spåren – är jag helt övertygad om!
LikeLike
Det blev djupt och lite väl mystiskt.
Jag tror inte vi ska spekulera. De flesta män förstår utmärkt väl att omsorg är basen för yrket och de är dessutom stolta över att behärska relationsbyggets svåra konst.
Problemen uppstår om de möter dubbla förväntningar och dessutom inte lever upp till bilden av den traditionella maskuliniteten. Då uppstår krockar som resulterar i oro och triggar igång omgivningens fördomar.
– En man som frivilligt väljer att arbeta med barn – han kan inte vara normal!
LikeLike
Jag förstår precis vad du menar Mats. Jag störs t.ex. när man förväxlar pedagogiska forskare och lärarutbildare, även om vi har samma utbildning. Men det är två olika yrken med olika villkor och målen är inte desamma. Många gånger är det pedagogiska forskare som är ute och föreläser, inte lärarutbildare.
LikeLike
Svåra gränsdragningar. På en högskola är det ytterst få som är anställda som “forskare”. Lektorer, docenter och professorer är väl i grunden lärartjänster?
Sedan kan identiteten vara annorlunda.
LikeLike
Jo, men att vara lärare i t.ex andra ämnen som allmän pedagogik eller vetenskapsteori, än inom lärarutbildningen är skillnad. En del har anslag vilket gör att de inte behöver undervisa så mycket. I realiteten är de först och främst forskare.
LikeLike
I Malmö har vi ingen pedagogiskt institution och vetenskapsteori förväntas vi nog kunna alla – i realiteten är de nog firskare så länge de lyckas dra hem pengar?
LikeLike
Alla förväntas kunna vetenskapsteori men inte alla undervisar i ämnet. Men det är enklare än att undervisa inom lärarutbildningen, eftersom den är en profession, vilket ämnet inte är.
Om en universitetslektor undervisar i vetenskapsteori och forskar på anslag och åker sen och föreläser på skolorna, så är det inte i egenskap av lärarutbildare.
LikeLike
Jag vet inte vilket som är enklast. Ibland korsar nog hierarkierna varandra och att vara lärarutbildare är en ganska otrygg position. Olle Holmberg brukade tala om att vi befinner oss i “stormens öga” och ofta blir offer för allehanda projektioner.
Men man har sällan tråkigt och drömmen om att förena forskning och grundutbildning lever starkt – om inte annat som retorisk figur.
LikeLike
Nej, verkligen inte. Jag har alltid gillat att arbeta med lärarutbildning och lärarstudenter.
Jag tycker det är enklare att undervisa i vetenskapsteori. Det är rena avkopplingen, då det är ett väl inramat ämne som kan fokusera på. Det som gällde igår gäller idag. Inga större förändringar sker. Kritisk granskning av en teori är en helt annan sak än en kritiskt granskning av en läroplans formuleringar. Det etiska inom forskningen innehåller inte dilemman, på samma sätt som det kan göra inom läraryrket.
Om man skall lyckas förena forskning och grundutbildning behöver man nog utgå från den, istället för att tillämpa forskningen på den.
Men nu kom vi in på något helt annat än vad ditt inlägg handlar om 🙂
LikeLike
Ett spännande sidospår!
Antagligen lever den här spänningen i olika hög grad inom alla professionsutbildningar. Vore spännande att undersöka på lärosätesnivå.
LikeLike
Själv reagerar jag på samma sätt när det skrivs om att “lärare” gjort ditt eller datt. Ibland skriver se “lärarvikarie” kanske som en antydan om att det rör sig om en “obehörig”. Skillnaden mellan skola och förskola är att det finns en titel för de obehöriga (jag kan tänja mig att de utbildade barnskötarna då känner detsamma gentemot dem som “plockats in från här och där” (alla kan väl arbetsträna på en förskola!?)). I skolan anställs “kreti och pleti” med titeln lärare vilket gör att obehöriga som begår fel genom media har fritt fram att smutsa ner kåren. (Därmed inte sagt att riktiga lärare och förskollärare också kan bidra till att smutsa ner sina respektive kårer.) Titlarna legitimerad lärare respektive förskollärare skyddas i skollagen – när man skriver “läkare” förutsätter vi en legitimerad, om 30 år kanske våra yrken också är där?
LikeLike
Jag har tidigare varit osäker på värdet av legitimationsreformen – men det kändes väldigt bra att kunna upplysa reportern om att förskollärare är ett legitimationsyrke.
– Ojdå…
LikeLike
Nu börjar romantiseringen och slutenheten kring den egna identiteten att slå ut i full blom! “Man är ju legitimerad” – fasansfullt uttryck. Skulle det skydda en mot kritik? Tvärtom är det då man kan slå hårdare mot dåliga, men legitimerade, kolleger. Men kommer man att göra så på skolorna? Troligen inte. Kollegan är ju dock legitimerad.
LikeLike
Jag tror du blandar samman diskussionerna. När de flesta inte vet skillnaden mellan en PRAO och en högskoleutbildad lärare – då är det dags att sätta ner foten. Det handlar delvis om självrespekt.
LikeLike
Pingback: Nu händer det igen… | Tysta tankar