Jag har gjort slut med Kalle Anka. Det har ingenting med debatten om redigeringen av tomteverkstaden att göra – i stället var det de två nya datoranimerade filmerna i slutet av timmen som definitivt tog bort de sista resterna av magi kring traditionen.
Jag tröstar mig med allsångskonserten från Toronto med Tafelmusik chamber choir som framför Messiah i en fullödig version under ledning av en utspökad Händel.
– Lets raise the roof!
Det är tydligen en tradition. Jag är beredd att pröva den i liten skala från soffan.
Jag var i Toronto för 12 år sedan och blev mycket imponerad av hur framgångsrik integrationen var. I stadens centrum mötte jag människor från samma etniska grupper som jag i Malmö förknippade med utanförskap och förortsliv. Här åt de lunch tillsammans med arbetskamrater från välbetalda kontorsjobb.
Hallelulja!
Behöver jag skriva om händels äventyrliga och mångkulturella liv? Om musikens förbrödrande kraft? Äsch, det vore bara dumt och övertydligt.
Tysta tankar 
Var i Toronto i höstas och jag kan bara hålla med dig. Integrationen fungerar där, folk verkar komma in i samhället oavsett etnisk härkomst. Det kändes inte heller otryggt att röra sig i tunnelbanan eller på stan. Vad gör de som inte vi gör. Varför kan inte vi göra som dem?
LikeLike