Det är ganska ansträngande att leva med insikten att andra ser annorlunda på tillvaron.
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Det är ganska ansträngande att leva med insikten att andra ser annorlunda på tillvaron.
Tysta tankar 
GOD JUL!
LikeLike
Tack tusen!
Du med!
LikeLike
Vore det inte väldigt mycket mer ansträngande om alla såg saker lika? Inte stor poäng med att blogga under sådana omständigheter.
LikeLike
Så klokt, Helena
Jag är nybörjare på området, säger man fortfarande god jul eller är det någon uppdaterad version som gäller?
God Jul 2.0
LikeLike
Just – men ibland känns det som om vi lägger ner oresonligt mycket energi på att just “se” (eller “förnimma”) på samma sätt!
Det kanske vore bättre bättre att utgå från de här skillnaderna (på individ- eller gruppnivå) och därfter se om det finns något vinkan enas om att handla kring!
Nu börjar vi loksom i fel ända – att övertyga om det egna synsättets förträfflighet…
(Och genom att skriva på detta sätt slår jag nog alla rekord inom självemotsägelsernas förlovade rike)
LikeLike
Jag frågar ofta folk hur de menade eller om de verkligen menade det jag uppfattade att de sa etc. Förvånande ofta tas detta emot som en förolämpning, insinuation, som att jag försöker förvränga det som sagt eller som trollande – det tycks vara vädligt lätt att bli kränkt av att någon inte omedelbart lyckas se det man själv ser glasglart, och man blir sur av att behöva förtydliga. Det är lite tråkigt, är det inte?
Jag frågar ju för att jag faktiskt vill förstå hur den andra ser på saken, inte för att omedelbums byta åsikt själv, men för att faktiskt få en glimt av en annan synvinkel
LikeLike
Det finns nyanser att gräva i! Om vi verkligen vill försöka förstå hur den andre ser (eller upplever) världen och vi tror oss kunna kommunicera detta med språket som redskap har vi antagligen massor att diskutera. En del ligger på en rent sinnlig nivå – som jag föreställer mig också är den mest ideologiskt oskyldiga. (Jaså – du är färgblind, det är inte jag).
Mer riskabelt är det när vi laddar beskrivningar med avsikter. Inom skolvärlden har det på senare år talats mycket om förväntningarnas betydelse och den lärare som beskriver sina elever som “svaga” eller “Inkompetenta” har nog fått finna sig i att stå till svars för mer än beskrivningen.
Beskrivning > åsikt > handlingsprogram > tycks vara en svårbruten enhet.
Men om vi ska enas om handling är det naturligtvis en fördel omnv ser på problemet på ett likartat sätt.
LikeLike
Mats
Nyanser är viktiga, speciellt i skrift.
Om man vill veta vad någon menar, kan man alltid be dom:
berätta mer, för det där var intressant. Då visar man att vad de har att säga är intressant, inte att de skall utveckla för att bli förstådda fullt ut.
LikeLike
Ja, det är jo olika saker.
Jag är ganska ointresserad av folks åsiktet, men jag är mycket mer nyfiken på hur andra upplever tillvaron. Vad är det som gör att vi reagerar så olika på stimuli som musik, konst, film, lukt… Det är ju ett verkligt spännande ämne!
LikeLike
Menar du att det är något fel med att be någon utveckla eller förtydliga om man inte är säker på att man förstår?
LikeLike
Nej. Det menar jag verkligen inte.
LikeLike
Nej Sara, men om man upptäcker att andra blir förolämpade eller känner sig kränkta, kan man ju uttrycka sig annorlunda. Be dem berätta istället – det kan knappast någon uppfatta som förolämpande?
LikeLike
Nej Sara. Men om man inte vill att andra skall bli förolämpade eller kränkta, kan man ju be dem berätta istället. Det kan knappast något känna sig förolämpad över.
LikeLike
Men varför skulle någon bli kränkt eller ens förolämpad av att någon inte är helt säker på vad någon annan menar med vad hen säger?
LikeLike
Det handlar väl mer om att tillskriva avsikter – i mitt fall är jag ganska känslig för sådana underförstådda beskyllningar.
Till exempel “du menar att det är skillnad mellan män och kvinnors biologi – alltså försvarar du löneskillnader”. Sådant är svårt att försvara sig mot.
LikeLike
Ja, men det är en annan fråga?
LikeLike
Ja, det kan man fråga sig! En ganska omöjlig fråga att svara på, rent allmänt. Men om nu någon blir det kan man ju säga det på ett annat sätt. Jag gav ett alternativ. Men det finns säkert fler än ett.
Sen kan man ju fråga sig varför det är så viktigt att in i detalj veta vad någon annan egentligen menar, så man måste fråga om allt denne säger. Ibland kan man ju vara generös och låta personen bara uttala sina tankar utan kravet på att de skall förklaras så att den andre förstår dem.
LikeLike
Jag har lite svårt att förstå vad som är poängen med att dela med sig av tankar om andra ändå inte förstår. Och vad det är som är generöst med att låta den andre tro att budskapet gått fram när det i själva verket inte gjort det. Sedan finns det möjligen situationer då berättandet fyller en större funktion än det exakta innehållet, men i en diskussion har jag svårt att se att det skulle vara så.
LikeLike
Ja Sara, dessa frågor kan man ställa sig och det är som du ser det. Om poängen att dela med sig av sina tankar är att göra sig förstådd eller att förstå.
Om man måste, för att kunna diskutera med någon förstå in i detalj vad någon menar och trots detta inte förstår, vad är det då för meningen att fortsätta diskutera? Och om man trots vill göra det, kan man ju berätta själv vad man menar. Till slut kanske man möts. Om inte, sånt händer!
För mig som lärare är det viktigt att förstå mina studenters tankar, men inte varför studenterna har dom, utan mer hur deras tankar används i syfte att ge stöd för något.
För mig som privatperson är det inte viktigt att förstå vad någon menar – utan snarare att ta del av hur man kan tänka om något. Jag är kanske en samlare av olika tankar, i syfte att vidga mitt eget tänkande. När man läser böcker, kan man ju aldrig få svar på vad författaren har menat. Man kan ju se tankar andra delar med sig av på samma sätt.
LikeLike
Den medvetne läsaren vet ju att texter oftast blir en projektion av läsarens egna erfarenheterna. Ibland lyckas vi inte förena våra upplevelser med de texter (eller människor) vi möter. Då kanske vi får stanna upp och fundera överbhur nyckfullt och slumpmässigt det här med kommunikation.
Sedan går vi antagligen vidare och försöker få våra inte monologer att bli begripliga för oss själva – och de delar av omvärlden som orkar lyssna!
LikeLike
Ja Mats och jag håller med. Många gånger när vi inte förstår andras tankar, saknar vi nog själva, förkunskaperna om det som behandlas.
Vi kan nog inte begära att det är den andres ansvar att få oss att förstå. Det ansvaret och jobbet får vi nog göra själva.
LikeLike
Jag brukar utgå från att missförståndet är normaltillståndet. Då blir ögonblicken av verklig kommunikation lysande undantag.
Sedan går det att bråka över hur ansvaret ska fördelas mellan sändare och mottagare. Om man orkar.
LikeLike
😉
LikeLike
Nu kom det så många svar på kort tid att jag för enkelhetens skull svarar på dem i en kommentar.
Jag kan absolut se värdet i att ta till sig många olika tankar, samla på dem om man så vill, men om man då inte tycker att det är viktigt att förstå vad den som uttryckte tankarna menade är det ju bara ens egna tankar man samlar på, eller kanske i bästa fall lite slumpade tankar som inte tänkts av någon.
En bok är annorlunda, den är enkelriktad, och meningen med en skönlitterär bok är sällan att någon särskild åsikt eller fundering ska nå läsaren. En sådan bok är inte en form av kommunikation, den är ett verk. En annan typ av böcker är läroböcker, och där är det faktiskt viktigt att läsaren förstår precis vad författaren menar. Fackspråkets funktion är att bidra till en exakthet som ofta är nödvändig när man använder sig av enkelriktad kommunikation. När man läser den typen av texter krävs det en viss förkunskap. Ansvarsfördelningen blir då ganska självklar, författaren har ansvaret för att texten är tydlig och entydig, läsaren för att känna till facktermerna som krävs för den tydligheten.
Jag är osäker på vad du, Monika, menar med att det många gånger skulle vara bristande förkunskaper om det som behandlas som gör att vi inte förstår? Jag blir också lite förbryllad över att du skriver att vi själva måste ta ansvar för att förstå den andre, samtidigt som du inte verkar tycka att man ska fråga, något som för det mesta är ett väldigt praktiskt sätt att ta det ansvaret.
Om avsändaren inte tycker att det är så viktigt att mottagaren förstår, mottagaren inte tycker att det är så viktigt vad avsändaren menar och allt dessutom är ganska slumpmässigt, då är det inte så konstigt tycker jag om missförstånd är normaltillståndet.
LikeLike
hej Sara!
Tack för dina försök att skapa ordning.
Vi bör absolut bemöda oss om kommunicera på ett ansvarsfullt sätt. Ett sätt är att beskriva språket som den enda verkliga kunskapsnivån – om vi är överens där så kan vi se det som om att vi verkligen förstår varandra. Jag ser ett problem i att vi ibland övervärderar de här överenskommelserna – inom skolans värld försöker vi ofta bryta ner dem till textmassor av kriterienivåer och matriser som ska ge oss redskap att hantera de oändliga tolkningsmöjligheter som ryms inom bedömningsfältet.
Ibland misstänker jag att dessa texter snarare är en fel av problemet än lösningen.
Men vi kommer tillbaka till kärnfrågan som jag menar handlar om tolkningsföreträde. Inom litteraturen har läsaren på senare tid tagit sig friheter gentemot författaren – man köper ett verk och använder det efter behag.
De som inte bryr sig om hur de egna orden uppfattas tror jag inte är intresserade av nätets kommunikativa möjligheter.
De som är väldigt oroliga för att missuppfattas bör nog undvika skriftlig kommunikation i publik form
LikeLike
Det är ett intressant samtal, jag hoppas vi finner anledning att återkomma till det vid tillfälle.
LikeLike
Ämnet hör väl inte till de uttömliga! Som tur är. Men det finns anledning att närma sig området med försiktighet.
LikeLike
Dessa kunskaper kopplas med nödvändighet till det som de skamlösa danskarna insett.
LikeLike
Det går alltid att diskutera förhållandet mellan perception och kultur!
LikeLike
Detta går bortom perceptionen. Det är naturligtvis så att kognitionen och fascinationen länkas till perceptionsförmågans konstruktion.
Det är en kedja som ger FUNKTION:
LikeLike
Sara
Det mesta du skriver om kan jag hålla helt med om.
Om du scrollar upp, kan du se vad jag svarade på … Men jag kan upprepa det ..
Om man vill veta vad någon menar, kan man alltid be dom:
berätta mer, för det där var intressant. Då visar man att vad de har att säga är intressant, inte att de skall utveckla för att bli förstådda fullt ut.
Du frågade om det är fel att fråga, och jag svarade nej … men att jag gav ett alternativ.
Och så när du skriver:
Jag är osäker på vad du, Monika, menar med att det många gånger skulle vara bristande förkunskaper om det som behandlas som gör att vi inte förstår? Jag blir också lite förbryllad över att du skriver att vi själva måste ta ansvar för att förstå den andre, samtidigt som du inte verkar tycka att man ska fråga, något som för det mesta är ett väldigt praktiskt sätt att ta det ansvaret.
Vet jag inte riktigt hur jag på ett kortfattat sätt kan svara dig, annat än att just att du är osäker på vad jag menar, kan visa att det är en del förkunskaper du behöver för att förstå vad jag menar. Om någon talar kvantfysik med mig, kommer det inte ha någon betydelse hur många gånger jag behöver få det förklarat utan att jag begriper ett enda dugg. Jag saknar förkunskaperna! Och det är ju inget som den andre ansvarar för i en diskussion. Om jag vill förstå är det mitt ansvar att skaffa mig dessa.
När det gäller att kommunikationen i en bok är enkelriktad håller jag inte alls med om. Man kan mycket väl föra en dialog med den text som den innehåller. Men det krävs mycket längre utläggning än en kommentar på en blogg. Den jag publicerar nu är tillräckligt lång.
Ha det bra!
LikeLike
Mats
De som inte bryr sig om hur de egna orden uppfattas tror jag inte är intresserade av nätets kommunikativa möjligheter.
De som är väldigt oroliga för att missuppfattas bör nog undvika skriftlig kommunikation i publik form
Nej, det handlar väl om att hitta balansen.
🙂
LikeLike
Jo – vi prövar oss fram. Ibland bär det!
LikeLike
Då skulle det underlätta väldigt om du berättade vilka förkunskaper jag kan tänkas behöva för att förstå vad du menar med att det ofta är bristande förkunskaper som gör att vi inte förstår vad någon annan skriver.
Eftersom jag förutsätter att dialogen du talar om inte bara är ett annorlunda tilltal, utan verklig tvåvägskommunikation i bokform skulle jag bli hemskt glad om du tipsade mig om var jag kan få tag på en sådan bok.
LikeLike
En del av det vi kallar “bristande förkunskaper” skulle väl också kunna vara “avsaknad av gemensamma erfarenheter”?
Om vi går in på den sinnliga nivån är det extremt svårt att beskriva smaker om vi inte har gemensamma referenser. Vi försöker översätta de här förnimmelserna till ord men det mesta hamnar mellan stolarna.
LikeLike
Tror att Mats har gett ett svar på den första frågan. Och på nätet får man ju ofta inte veta om en persons erfarenheter eller vem hon egentligen är. Det tar lång tid att lära känna någon.
Det är svårt att hitta en bok som beskriver detta fullt ut. Men du kan pröva att läsa Paul Ricoeurs bok Från text till handling I den finns ett kapitel som heter Vad är en text?
Men det finns inom filosofin en hel del gällande både om omöjligheten att få fram vad någon menar, och om hur man kan kommunicera med en text.
LikeLike
Nu låter det som att den här diskussionen egentligen är något internt, jag är hemskt ledsen att jag trängde mig på.
LikeLike
Varför tror du det?
Jag gillar inte den där typen av ursäkter – tramsig skuldbeläggning.
LikeLike
Sara
Nu hänger jag inte med!?
LikeLike