Rakel Chukri skriver en varm och personlig text om betydelsen av att vårda traditioner som innehåller religiösa inslag. Problemet är att jag inte förstår vem hon polemiserar mot?
De flesta menar väl att religion är en privatsak och bör så förbli? Jag känner inte igen beskrivningen av ateister.
Länk till Sydsvenskan
Tysta tankar 
Det är väl vi som just vill se det som en privatsak, dvs anser att de religiösa delarna av julen kan man syssla mest med på sin fritid och inte i skolan. Och inte tvinga andra att delta i sina religiösa riter. Vi som firar jul utan gudar och av andra orsaker än att ett barn [inte] föddes i ett stall i december år 0.
LikeLike
Jag känner mig varken högljudd eller hårdnackad.
LikeLike
Personligen känner jag inte igen mig i att “religion är en privatsak och bör så förbli” (fast jag förstår mycket väl att många människor i Sverige tycker så). Min inställning är snarare att religion är en personlig sak. På samma sätt finns det i min värld en distinktion mellan att staten bör vara som sekulär, och att samhället bör vara det.
LikeLike
Du talar klokt! Det är viktiga distinktioner du lyfter fram, de gör stor skillnad och läser många trollkonflikter.
LikeLike
Personligt/privat, samhället/staten… Det tycks mig vara svårdefinierade begrepp du försöker skapa distinktioner mellan.
Kan du ge några ledtrådar eller teoretiska utgångspunkter för hur du tänker?
Jag antar att Morrica förstår precis hur Henrik menar?
LikeLike
Jag tror att jag tänker så här:
Privat/personligt: åtminstone i vår kultur (åtminstone i Sverige) är “privat” gärna något man delar med sina närmaste vänner men inte mer än så. Det är därför vi instinktivt tycker tillbaka när någon talar för högt om vissa saker i mobiltelefonen då vi köar i matbutiken. Jag önskar inte att ta del av någon annans – mig för okänd människas – privatliv och vill mena att det är bra för oss att få ha de här privata sfärerna. Jag har min och du har din. Personligt, däremot, kan man dela med väldigt många utan att den andre känner sig våldgästat. Personlig är vad du är då du inför alla, t.ex. på en blogg, berättar att du fått en bok i julklapp, som du tycker väldigt mycket om.
Staten/samhället: staten bör ej ge företräde åt någon enskild stor berättelse. Å samma gång är det tveksamt om staten ska reglera, t.ex. begränsa, någon enskild rörelses förehavanden, förutsatt denna inte bryter mot de mänskliga rättigheterna. Insisterar staten att ändå göra detta kommer den antagligen snart att själv gestalta det som den försökte bekämpa. Det är lurigt det här med sanningsanspråk, i synnerhet då de går i armkrok med makten. Det är dessutom dödfött om staten inbillar sig att kunna möta de behoven som bara ett civilt samhälle kan möta, av gemenskap och av stora gemensamma berättelser.
LikeLike
Tack! Jag brottas ofta med de här gränsdragningarna. Om jag tolkar dig rätt menar du att det i första hand är mottagaren som avgör om något är privat (i betydelsen “mer information än jag egentligen velat ha”?)
Då spelar det mindre roll om avsändaren inte accepterar den här gränsdragningen (Jfr joharis fönster) och valt att minska sina hemliga ytor? Jag tänker att det kan vara en ganska medveten handling – om jag inte skäms för mina privata sidor öppnar jag upp för intressantare samtal om sådant som är viktigt. (Döden, gud, sex, sjukdomar…)
Annars skulle nog en filosof gärna se att det gick att sätta upp objektiva kriterier som mer handlar om handlingen i sig. Nu hamnar i ett gungfly av ganska lösa sociala överenskommelser om vad som är lämpligt eller inte.
Jag har lättare att acceptera (önskvärda) gränsdragningar mellan stat och det vi kallar samhälle. Fast jag anar att det finns utrymme för tolkningar av det senare. Är det Habermas som spökar? Inte mitt bord…
LikeLike
Skolan och dess anspråk på en gemensam värdegrund är väl ett utmärkt exempel på en stoooor berättelse som har havererat?
Och vi är många som sörjer den. Frågan är om vi kan ersätta den med någon annan form av idé?
LikeLike
Jag hittade den här årskrönikan på Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/12/14/2012-blev-ett-tufft-r-f-r-barns-religionsfrihet
Den känns varken högljudd eller hårdnackad.
LikeLike
Detta är ett viktigt samtal. Tyvärr har jag ingen möjlighet att riktigt bidra något vidare eftersom jag är upptagen med – julen.
Ett par ledtrådar dock: det finns företrädare för olika rörelser som jag vet av många kan uppfattas som just högljudda och hårdnackade (och N.skribenten som du hänvisar till kan knappeligen räknas som en sådan). En sådan är dock Richard Dawkins som varit en galjonsfigur inom ateismen. Knappast en tillfällighet att allt fler inom de egna leden börjar tröttna på honom.
När det gäller förhoppningen om en stoooor berättelse: personligen har jag svårt att skönja någon sådan vid horisonten (som kan omfattas av alla, vill säga). Värdegrunden är inte fel, men du kanske menar att den hänger lite väl löst i luften? Vackra tankar men för lite dynamik?
Och visst, det dyker upp viktiga frågor i tiden kring vilka vi kan samlas. Men är de tillräckligt stora? Miljöfrågan, genusfrågan, osv. Visst är de stora och avgörande för allas vår existens. Ändå behöver de nog knyta an till något ännu större för att verkligen väcka vår innersta hängivenhet, så att vi kan mötas i en gemenskap som överbryggar ålder, kön, social och etnisk bakgrund. Slagsidan gör sig dock påmind. För rätt vad det är handlar miljöfrågan om Moder Jord, och då är vi många som inte längre hänger med (med diverse över- och undertoner av transcendens och lotusställning)? I Väst finner en utspädd buddhism många nya anhängare, fast är den inte lite väl anpassat vår livsstil av konsumism och individualism för att kunna utgöra en behövlig motkultur?
För min egen del läste jag i somras med stor behållning Ola Sigurdssons Det postsekulära tillståndet. Mycket krävande och mycket givande. Dags för omläsning!
Jag återkommer om några dagar, och då får vi se om samtalet har överlevt julen.
LikeLike
Tack!
Jag har tidigare skrivit om hur Rakel Chukri klagat över att andra är “högljudda” i rasismdebatten.
Det är nog ett ganska enkelt knep för att positionera sig som lågmäld och nyanserad. Och köra på som förut i trygg förvissning om att tillhöra den goda sidan.
Jag har dålig koll på de här filosoferna. Torbjörn Tännsjö menar att det går att skapa en fungerande skola genom att komma överens om några grundläggande regler – utan att för den skull bekänna oss till en gemensam etisk grundsyn:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/avskaffa-skolans-vardegrund_318102.svd
Jag är beredd att hålla med. Idag är det många som undrar varför inte barnen har fått lära sig att man ska vara snälla mot varandra – i stället har konflikterna hamnat under ytan och när fasaden rämnar (typ Göteborg) verkar det inte finnas några hämningar alls.
Längtan efter en stor berättelse kvarstår och många lärare hämtar näring ur tanken på att vi bidrar till ett rättvisare samhälle och att klassresor är möjliga förmdem som anstränger sig. De här illusionerna framstår som allt skörare i takt med att skolan marknadsanpassas och jag har en viss förståelse för de lärare som cynifieras.
Jag ser Breaking bad just nu. Det är en teveserie om en kemilärare som tillverkar knark. Så långt ska det inte behöva gå!
God jul – vi ses efter helgen.
LikeLike