Jag möter studenter som efter 3,5 år av hård utbildning nu söker jobb. I den avslutande kursen ska de analysera läraruppdraget utifrån styrdokument och den ämnesinriktning de har läst. Diskussionen glider över på den förändrade skolpolitiska kartan och många ställer arga frågor om vad deras examen är värd i förhållande till de nya regler som presenterades 2011.
Som representant för staten borde jag kunna ge bättre svar – nu hänvisar jag till Skolverkets tolkningar av behörighetsbestämmelser och lokala försök att göra något meningsfullt av provåret och legitimationskravet.
https://twitter.com/svenssonniklas/status/280792198470045696
Den nya lärarutbildningen som skulle höja kvaliteten på lärarnas utbildning förtjänar en egen artikel. De som så enigt kritiserade den tidigare utbildningen (utan att egentligen sätta sig in i vari problemen bestod) tycks hylla den nya helt enkelt för att det inte är den gamla. Jag menar att den nya lärarutbildningen utgör ytterligare ett exempel på det nuvarande styrsystemet som ger sken av att premiera kvalitet samtidigt som förutsättningarna för att driva en verksamhet med kvalitet alltmer urholkats.
Lärarlegitimationen har sålts in med löfte om att höja lärarnas status samtidigt som den bidrar till att försvaga de professionella kunskaperna i förhållande till akademiska kunskaper utan koppling till yrkesverksamheten. Att kunna skriva en uppsats inom en akademisk disciplin lär knappast göra bedömningen av elevernas kunnighet inom de olika skolämnena bättre – snarare tvärtom. Lärarlegitimationsreformen är kanske det värsta exemplet på hur utbildningsresurser som skulle kunna användas på meningsfulla sätt i skolan nu istället används för att bygga ett system som ser ut att garantera kvalitet i verksamheten men som i själva verket riskerar att få motsatt effekt. Och det är inga små resurser det handlar om. Jag tänker inte bara på kostnaderna i samband med Skolverkets genomgång av alla ansökningar utan framförallt på de prioriteringar som skolor och kommuner över hela landet tvingas till så att de ska få lärare som är behöriga att sätta betyg i alla ämnen. Tänk om alla dessa resurser istället hade kunnat användas till att lärarna i lugn och ro får utveckla och förbättra undervisningen och bedömningen av elevernas kunnande.
Och på teve tycks Reinfeldt tävla med Björklund om att romantisera betyg.

Man ska inte vara så rädd för betyg. Man kan få betyg redan efter åk 3. I en nedbantad form; A, B och C. Samtidigt kan man utöka undervisningstimmarna. Återgå till tre timmar i veckan idrott, två timmar konst/bild och musik. De estetiska och praktiska ämnena måste uppvärderas. Detta kommer att ha en positiv effekt på det totala lärandet. Samtidigt blir det roligare att gå i skolan.
LikeLike
Livet som en tävling?
Jag är rädd att vi ersätter inre motivation med yttre.
LikeLike
Hellre en någorlunda neutral bedömning på ett papper än den bedrövliga bedömning som sker via meningslösa kvartssamtal, menande blickar och rena gissningar om hur barnen lär sig. Men poängen i mitt inlägg är att för att lära sig bättre måste de estetiska ämnena uppvärderas.
LikeLike
Och skapande och kreativ TEKNIK. (praktisk konst)
LikeLike