Jag har demonstrativt avstått från debatterna om konsttårtor, pepparkakor, disneyfilmer, Lilla Hjärtat och julavslutningar i kyrkan.

Tonläget har varit högt och positionerna låsta. Båda sidor tycks mig aningen självbelåtna och lusten att demonisera den andra stor.

Under året har den ena rasistdebatten avlöst den andra. Från Makode Lindes tårtperformance till “Tintin i Kongo” och “Lilla Hjärtat”. Nu i veckan har en ny diskussion singlat upp, om pepparkaksgubbar i Luciatåg. Gemensamt för alla är att det finns en högljudd grupp människor som avfärdar allt som trams och ett tecken på att icke-vita människor är överkänsliga.

Jag menar att Chukri väljer att förlöjliga debattmotståndarna genom den här beskrivningen. Det finns personer som varken är högljudda eller kategoriska. Om kritikerna av kritikerna är onyanserade (och hatiska?) skapas utrymme för en ny godhet i andra ringhörnan.

I grunden handlar det förmodligen om hur man ser på rasismen idag: är den ett stort problem eller något som vi gjort upp med i Sverige?

Jag tror att det också kan handla om en trötthet på symbolfrågor. Eftersom den verkliga rasismen är komplicerad väljer många att fokusera på vilka ord och bilder som passar in i kulturdebattsformatet. Samtidigt positionerar man sig som medveten.

I måndags skrev författaren Johannes Anyuru ett debattinlägg om dem som protesterar vilt mot att vissa bilder upprätthåller en rasistisk struktur.

Jag tror det hade varit bättre att strunta i dem som protesterar “vilt” och försökt hitta ett debattläge som inte utgår från att aggression måste bemötas på samma sätt. Låt oss vårda nyanserna. Och kulturarvet.

https://twitter.com/ikastrobo/status/280270920768180225