Sydsvenskan rapportera från pedofilrättegången och lyckas fem gånger beskriva den anklagade som förskollärare. Han var anställd som barnskötare och tycks ha gått barn- och fritidsprogrammet i gymnasiet. Expressen ger honom den påhittade benämningen “barn- och fritidspedagog”.
Jag undrar över det här med att “uppfattas som en slags lärare”? Kommer vi möta liknande formuleringar inom sjukvården? Vilken journalist skulle komma undan med att beskriva en undersköterska som “en slags läkare”? Blir jag läkare om jag tar på mig en vit rock och delar ut näsdroppar till främmande personer på torget?
Jag ringer Sydsvenskans redaktion och får reda på att det kommer en dementi i morgon. Klockan 21.07 ser nätupplagan fortfarande ut så här:
I somras hade jag en intensiv brevväxling med reportern som bevakade händelsen då.
Länk
På nätet utpekades mannen som förskollärare vilket senare korrigerades till förskoleanställd av anonymiseringsskäl. (Sic!). Därför blir jag femfaldigt besviken över att tidningen inte lyckas göra rätt den här gången!
Förskollärare är en 3,5-årig högskoleutbildning.
Expressen och Micke Ölander är lika slarviga:
Uppdatering:
På sidan 2 i dagens Sydsvensk finns en kort dementi och i nätartikelns brödtext benämns mannen nu “barnskötare”. I faktarutan är han fortfarande “förskollärare” – ett redaktionellt haveri.
Tysta tankar 
Ärligt talat spelar det liten roll vilken utbildning/funktion killen har. Faktum är att en manlig anställd på en förskola (barnskötare, kock, förskollärare, städ, vaktmästare…) är misstänkt för att ha begått ett sexuellt övergrepp på ett barn och det drabbar ALLA män som rör sig i förskolemiljö. Eftersom män redan är en utpekad minoritet. Pedofiler av båda kön dras till de miljöer där barn finns. Men de vet ju om att deras beteende är tabu, så de skyltar inte precis med det. Jag tror du har liten chans att under studietiden spotta en pedofil. Knappast så att han/hon kommer sitta på seminarierna och prata om sin läggning. Visst under praktiken kan personen ju begå övergrepp och åka fast, men då är ju skadan redan skedd. Ärligt talat hur många av de studenter du bedömt olämpliga för yrket, beror på att du misstänkt dem för pedofili? Kan tänka mig andra beteenden som betydligt vanligare (ointresse, psykisk instabil, passar ej tider etc etc).
Vi kan helt enkelt inte skydda oss mot det och eftersom det ändå är ett så sällsynt brott finns det ingen anledning att ständigt gå och vara misstänksamma mot sina kollegor. Men vara beredd att handla bra om man får signaler från ett barn att det far illa. Och handla enligt en ordentlig handlingsplan.
LikeLike
Jag tror inte att någon av de dömda pedofilerna har varit utbildade förskollärare. (?)
Antagligen är det lättare att skapa kontakt genom föreningar än att utsätta sig för 3,5 års högskoleutbildning.
LikeLike
Spelar det någon roll om någon av de dömda pedofilerna har eller inte har varit utbildade förskollärare? Jämförelsen med sjukvården haltar betänkligt, helt enkelt därför att i sjukvården är det klart uttalat vem som har ansvar för vad. I svensk skola flyter det omkring betänkligt. Ni talar om det i en annan tråd, hur lärare förväntas ta hand om städningen medan fritidspersonalen håller lektioner och en elevassistent tar hand om att hålla de stökiga eleverna sysselsatta.
I en sån organisation är det inte svårt att förstå hur någon kan ‘uppfattas som’ något annat än vad som står på personens anställningskontrakt, och det tycks mig rimligare att rikta sin energi mot att komma till rätta med det problemet än att intala sig att inga pedofiler utexamineras från lärarhögskolan.
LikeLike
Jag tror att Mats känner att “kletet” är smittsamt. Yrkestiteln Förskollärare blir lite smittad och stigmatiserat av ett “pedofilvirus”.
För mig är det exakt lika som när folk inte begriper skillnaden mellan civilingenjör och ingenjör. Jante avkräver mig då och då att kalla mig för ingenjör. Inverterad status för att inte känna sig utanför.
Människan är nog långt mer upptagen av status och tillhörighet än vad många vill erkänna.
LikeLike
Jag tror inte du förstår känslan av att en grupp man tillhör demoniseras? När jag läser kommentarerna på Flashback inser jag vidden av misstänksamhet som drabbar de manliga förskollärarna och anar hopplösheten i att försöka bevisa sin oskuld gentemot en misstänksam omvärld?
Hur är det nu egentligen – är det inte så att hårdrockare äter småbarn?
LikeLike
Du tror inte det? Har du hört hur folk och media pratar om ADHD? Om hårdrockare? Om människor som inte är heterosexuella?
Välkommen till min vardag.
LikeLike
Men du äter väl inte småbarn?
Jag tror att du har utvecklat strategier för att bemästra de här angreppen. Antagligen kommer de unga män som söker sig till läraryrket tvingas att göra detsamma – det gör lite ont att se de här rubrikerna i en tidning som jag normalt försvarar med näbbar och klor.
Det är misstänksamheten som gör mest ont.
LikeLike
Jag är inte särskilt unik, Varje människa har ett val – man kan välja att bli kränkt för att människor ser världen som de gör och ägna sin tid åt att sticka offerkoftor, beklaga sig och försöka få människor att ändra sig för att man säger det, eller så kan man välja att låta bli att ta det personligt, strunta i att bli kränkt och ägna sin tid åt vara den man är och visa att inte alla med ADHD är massmördare eller alla manliga anställda på förskolor är pedofiler. En del är, och det kastar en stugga över oss andra, men so what? Så är livet.
LikeLike
Ja till en viss del tror jag att de unga män som gör ett otraditionellt yrkesval får vänja sig vid att bli betraktade med misstänksamhet från olika håll, men här handlar det om ett mycket allvarligt brott och anklagelser som kletar av sig på ett mycket obehagligt sätt. Om du läser flashbacktråden tror jag att du anar vidden av fördomarna.
Tänker du på samma sätt om det hade gällt en utsatt invandrargrupp? Kan du se rubriken som pekar ut en romsk våldtäktsman i VERSALER – för att nästa dag dementera diskret på undanskymd plats? (Äsch det var visst en svensk…)På den arenan har pressen lärt sig vissa etiska principer och det är vi glada över.
LikeLike
Jag förstår att du upplever det här som väldigt jobbigt och påfrestande, att du känner att det kommer obehagligt nära och plötsligt känns både utsatt och obehagligt. Och ja, jag tänker på samma sätt oavsett vilken grupp det gäller. Grupper består av individer, det gäller alla grupper, och vi människor tenderar att dela in omvärlden i grupper för att göra den hanterlig. Att en eller två individer i dessa grupper beter sig som kräk innebär inte att alla individer i gruppen är kräk, och om dessa övriga individer i gruppen kan ta det faktum att omvärlden i viss mån kommer att titta lite extra noga på dem efter att kräken avslöjats med jämnmod vinner alla på det.
LikeLike
Jag förstår tanken på att det på sikt skulle innebära någon form av sanering, men har svårt att se logiken när det gäller grupper.
1) som man förväntas du ta ansvar för alla mäns gärningar om du inte bär en badge med texten “Nej jag slår intee min fru”
2) Som man inom förskolan tar du ansvar för vad alla män inm förskolan gör. Då får jag leva med att misstänksamheten är en del av kvalitetsarbetet och grundavståndet mellan människor är två meter.
3) Jag identifierar mig aktivt med en grupp och tror mig kunna lita på att de delar dina värderingar. Om jag tror att högskoleutbildning är ett bra sätt,att sortera bort pedofiler från förskolan blir jag arg när någon försöker blanda bort
korten.
Det är svårt att bevisa sin oskuld – hur lång tid tar det? Eller finns det en nivå där pedofilen egentligen bär,på,syndiga tankar men på grund av aktivt överjag inte omsätter sina ffantasier i handling? Det borde vara lättare att dömas utifrån sina handlingar.
LikeLike
Jag beklagar att jag uttrycker mig så illa. Det jag försökte berätta om handlar inte om att sanera, det handlar inte om att bevisa sin oskuld. Det handlar snarare om att lära sig leva med att man inte kan kontrollera andra människor, varken hur de agerar eller reagerar. Man associeras med andra människor som placeras i samma fack som en själv, och utifrån dessa associationer skapar människor man möter sig en bild av vem man är. Det är inget man kan styra, och just därför inget man egentligen behöver bekymra sig så mycket om.
När människor får veta att jag har ADHD blinkar de till, och när de slår upp ögonen igen ser de på mig på ett helt annat sätt än de gjorde sekunden innan. Jag har inte förändrats, deras sätt att se mig har förändrats. Somliga vill genast trösta, andra ta hand om, ytterligare andra klappa på huvudet. Somliga blir irriterade och tycker att jag gör mig till, att jag tror jag är något, att jag skryter eller försöker få uppmärksamhet. Somliga blir osäkra, och andra utstuderat oberörda.
Jag är också mycket medveten om att jag för många människor representerar alla med ADHD, eller alla kvinnor med ADHD, och att mitt agerande därför får konsekveser för nästa person med ADHD dessa människor möter.
Jag kan inte göra mycket åt det. Jag skulle kunna lägga tid och kraft på att bli kränkt, ledsen eller upprörd, men jag kan också låta bli och i stället fortsätta som vanligt. Det är mitt val.
Om du tror att högskoleutbildningar sorterar bort pedofiler rekommenderar jag att du lägger tid och kraft på att se om det finns beforskat hur det ligger till med den saken. Kanske har du rätt, kanske har du fel, men att argumentera om en sådan sak enbart utifrån vad man tror är vanskligt, och lämnar en öppen för attacker från båda flanker.
LikeLike
Tack för din beskrivning av hur fördomar drabbar. I princip håller jag med – att stå för den man är tänker jag är den enda vägen.
Problemet är att parallellen haltar. Pedofili är ett kriminellt beteende och ingenting vi ska träna oss att tolerera. Dina exempel är mer chic mångfald och efter att ha träffats är det antagligen ganska ointressant vilken diagnos eller sexuell läggning som du skulle kunna ses som representant för. Ingen vill stå som symbol för något – vi vill vara individer! Du vill antagligen inte ta ansvar för andra inom det som folk då skulle beskriva som din “grupp”. Eller hur?
Forskningsläget är svårt. Jag tror inte det är möjligt att beskriva folks tankar och därför måste vi fokusera på handlingar. Jag ska kolla med BRÅ om det finns statistik på hur många FÖRSKOLLÄRARE som dömts för pedofila brott på förskolor. Vi kan inte dra några slutsatser av hur många som anklagats.
Om min tes stämmer (inga utbildade fskl har dömts de senaste 20 åren) menar jag att forskningsprojektet är avslutat. Case closed.
LikeLike
Chic mångfald?
Tack, det ska jag tänka på nästa gång jag hör någon tala om hur man måsta vara försiktigt i närheten av någon med ADHD eftersom ‘de’ ständigt har den här aggressiva tendensen som ‘de’ aldrig kan lära sig kontrollera. Jag ska också bära det i mitt sinne nästa gång jag hör någon vuxen människa kommentera hur äckliga ‘såna där’ är när hen i väntrummet på en offentlig vårdcentral ser en medicinsk informationsbroschyr om vad man bör tänka på för att skydda sig mot sexuellt överförbara sjukdomar i ett samsexligg.
LikeLike
Jag kanske vistas för mycket i skyddade miljöer där mångfald betraktas som symboler för kvalitet – dessa personer tilldelas då ofta ett symboliskt trofévärde och uppvisas som bevis på hur öppen och tolerant den egna organisationen är. Ett bevis på framgångsrikt likabehandlingsarbete.
Jag tvivlar inte på att fördomar frodas i samhället.
LikeLike
Min stereotypa förställning om folk som har ADHD har definitivt inget med aggressivitet att göra.
En jäkla massa spring i benen och struligt korttidsminne ingår i min föreställningsbild.
Vissa av dom strular i diket andra av dom blir VM i entreprenörskap.
Aggressivitet är inte det mer kopplat till borderline?
LikeLike
Jag ringer till BRÅ Och försöker få fram ett statistiskt underlag – tyvärr de har inga sådana uppgifter. De föreslår att jag ringer runt till tingsrätter eller vänder mig till polisen.
LikeLike
För den som vill stirra ner i kloaken finns här en möjlighet:
https://www.flashback.org/t1913497p10
LikeLike
Jag undrar om inte misstänksamheten, oavsett vilka titlar tidningen använder, smittar till alla män som väljer förskolan, och kanske även skola för yngre elever. De flesta knatar ju inte runt med distinktionen mellan barnskötare och förskollärare framför ögonen som vi gör. En manlig dagisfröken är en manlig dagisfröken, typ.
LikeLike
Det är möjligt att du har rätt – men de flesta av oss menar att utbildning gör skillnad.
Och att journalister ska vara extra noga med ordens betydelse.
LikeLike