Jag fortsätter att botanisera bland utländska sidor. Det är många som försöker beskriva nödvändigheten av att män tar större ansvar för hur barn växer upp.
Det var ju en intressant artikel i DN i går om skillnaden mellan kvinnor och män när det gäller att gå ner på deltid med små barn. Eftersom kvinnor uppfattar att de förväntas ta ansvar för sina barn och dessutom ofta arbetar där det finns en vana att hantera deltid vid t ex schemaläggning blir det enkelt att välja deltid. Eftersom män istället uppfattar att de förväntas försörja sina barn och arbetar där deltid ses som ett bekymmer (lite lustigt att man kan gå en kurs varje fredag men inte vara hemma med sitt barn…) blir det svårt att välja deltid. Det är dock slutklämmen som är intressant – men inte ges utrymme i artikeln. Det mest avgörande för om män väljer att vara hemma med sina barn är vad mamman vill… Gör mig både glad och deppig. Glad för att män är beredda att stå upp mot både föreställningar om manlighet och sina chefer om de bara får stöd från “sin kvinna” . Deppig för att det helt plötsligt blev mammornas fel att papporna inte är hemma mer…
Anna
Mammornas fel ???
Det handlar i grunden inte om fel.
Det handlar om att använda sin förmåga.
Förmågan att rationellt bedöma vad som är det mest optimala för avkommans fitness.
Ja, om pappor egentligen vill vara hemma mer. Det var en av sakerna som artikeln lyfte fram – att ingen man ångrar att de varit hemma för mycket med sina barn, men många det motsatta. Om då mammorna av olika skäl inte uppmuntrar detta, trots att det är det viktigaste incitamentet för att få papporna att ta steget, så blir männen “offer” för tre motkrafter, föreställningen om manlighet, krånglande chefer och mest av allt – mammornas brist på “krav” på detta. Män gör tydligen inte det de själva bedömer optimalt utan det deras kvinnor säger åt dem att göra… Sen får de skit för att de inte tagit ansvar för barnen och åker på däng vid separationer.
Ouch – jag ser precis vad du menar och känner väl igen positionerna. Det blir särskilt komplicerat om det är en medveten och modern kvinna som egentligen säger sig vilja dela ansvaret med sin man – men som av djupare orsaker vill ha full kontroll över sin avkomma.
Då anar jag att mannen till sist bara rycker på axlarna och lämnar över ansvaret till familjens egentliga makthavare. (har jag sett för mycket på Solsidan…)
Men om det nu är så att fitnessen hos avkomman skulle vara maximal om mannen i högre grad än kvinnan fixar “föda” och “nödvändiga importvaror” in till hemmets hägn. Vad gör vi då?
I den här diskussionen tycker jag att man alltid glömmer en annan viktig parameter.
Dvs att livet kan vara så komplext att vårt gemensamma välstånd kan vara beroende av att männen delvis missköter sk “nära relationer” med sin egen avkomma. Det manliga yttre arenabygget kan, även om det smärtar, vara en förutsättning för att det överhuvudtaget skall finnas kraft till goda relationer till våra barn.
Tänk om det redan nu är så illa att vi i detta land redan passerat detta maximum av nära relationer. Lyssnade just nu hur man i SydKorea på 40 år gått från nästintill medeltiden till ett av världens mest lyckade länder. Något säger mig att detta har skett i en kultur som inte direkt prioriterat fädernas nära relationer med sina barn.
Snarare en industriell revolution som ersatt det manliga krigandet och ond bråd död.
Exakt hur vi hanterar detta besvärliga dilemma borde nog beaktas och beforskas.
Långt svar som försvann – orkar inte ta om det. Kortare: Jag är övertygad om att Anders övervärderar sina arenor och undervärderar människans skillnader mot andra djur – vi tycks till exempel lägga större värde i långsiktiga relationer med våra familjemedlemmar. Fågeln sörjer sin gentiska spridning när ungen dör – vi männsikor sörjer något helt annat. Min hund har ingen aning om att det är sin mamma hon träffar då och då, det är bara en trevlig rasfrände bland andra, och det rör henne inte i ryggen. Om jag gick runt och inte visste vem min mamma var skulle jag nog titta efter henne i varenda par kvinnoögon jag mötte… Vi har genetiska likheter med båda våra föräldrar – att få stöta och nöta dem på nära håll tror jag är utvecklande för oss själva, och därmed också för den vi blir och det vi kan bidra med i samhället. Det är inte alla förunnat att kunna göra det, men vi lever i ett samhälle där det för de flesta är praktiskt möjligt och varför då inte ta den chansen?
Usch – hatar när saker försvinner. (Det enda som är värre än arbete är dubbelarbete). Ska leta bland skräppost och är tacksam över korta och kloka varianten!
Du behöver inte leta, det var min dator som plötsligt stängde fönstret. Eller datorn, det var väl antagligen jag själv… Har svårt att vänja mig vid Explorer med både fönster och flikar…
Tysta tankar 
Det var ju en intressant artikel i DN i går om skillnaden mellan kvinnor och män när det gäller att gå ner på deltid med små barn. Eftersom kvinnor uppfattar att de förväntas ta ansvar för sina barn och dessutom ofta arbetar där det finns en vana att hantera deltid vid t ex schemaläggning blir det enkelt att välja deltid. Eftersom män istället uppfattar att de förväntas försörja sina barn och arbetar där deltid ses som ett bekymmer (lite lustigt att man kan gå en kurs varje fredag men inte vara hemma med sitt barn…) blir det svårt att välja deltid. Det är dock slutklämmen som är intressant – men inte ges utrymme i artikeln. Det mest avgörande för om män väljer att vara hemma med sina barn är vad mamman vill… Gör mig både glad och deppig. Glad för att män är beredda att stå upp mot både föreställningar om manlighet och sina chefer om de bara får stöd från “sin kvinna” . Deppig för att det helt plötsligt blev mammornas fel att papporna inte är hemma mer…
LikeLike
Anna
Mammornas fel ???
Det handlar i grunden inte om fel.
Det handlar om att använda sin förmåga.
Förmågan att rationellt bedöma vad som är det mest optimala för avkommans fitness.
Hela retoriken går baklänges.
Allt handlar i grunden om avkommans fitness.
http://en.wikipedia.org/wiki/Fitness_%28biology%29
Det här andra tjafset är bara ytliga representationer i ett av universats mest narcissistiska tidevarv.
LikeLike
http://en.wikipedia.org/wiki/Reproductive_success
LikeLike
Ja, om pappor egentligen vill vara hemma mer. Det var en av sakerna som artikeln lyfte fram – att ingen man ångrar att de varit hemma för mycket med sina barn, men många det motsatta. Om då mammorna av olika skäl inte uppmuntrar detta, trots att det är det viktigaste incitamentet för att få papporna att ta steget, så blir männen “offer” för tre motkrafter, föreställningen om manlighet, krånglande chefer och mest av allt – mammornas brist på “krav” på detta. Män gör tydligen inte det de själva bedömer optimalt utan det deras kvinnor säger åt dem att göra… Sen får de skit för att de inte tagit ansvar för barnen och åker på däng vid separationer.
LikeLike
Ouch – jag ser precis vad du menar och känner väl igen positionerna. Det blir särskilt komplicerat om det är en medveten och modern kvinna som egentligen säger sig vilja dela ansvaret med sin man – men som av djupare orsaker vill ha full kontroll över sin avkomma.
Då anar jag att mannen till sist bara rycker på axlarna och lämnar över ansvaret till familjens egentliga makthavare. (har jag sett för mycket på Solsidan…)
LikeLike
Men om det nu är så att fitnessen hos avkomman skulle vara maximal om mannen i högre grad än kvinnan fixar “föda” och “nödvändiga importvaror” in till hemmets hägn. Vad gör vi då?
I den här diskussionen tycker jag att man alltid glömmer en annan viktig parameter.
Dvs att livet kan vara så komplext att vårt gemensamma välstånd kan vara beroende av att männen delvis missköter sk “nära relationer” med sin egen avkomma. Det manliga yttre arenabygget kan, även om det smärtar, vara en förutsättning för att det överhuvudtaget skall finnas kraft till goda relationer till våra barn.
Tänk om det redan nu är så illa att vi i detta land redan passerat detta maximum av nära relationer. Lyssnade just nu hur man i SydKorea på 40 år gått från nästintill medeltiden till ett av världens mest lyckade länder. Något säger mig att detta har skett i en kultur som inte direkt prioriterat fädernas nära relationer med sina barn.
Snarare en industriell revolution som ersatt det manliga krigandet och ond bråd död.
Exakt hur vi hanterar detta besvärliga dilemma borde nog beaktas och beforskas.
LikeLike
Långt svar som försvann – orkar inte ta om det. Kortare: Jag är övertygad om att Anders övervärderar sina arenor och undervärderar människans skillnader mot andra djur – vi tycks till exempel lägga större värde i långsiktiga relationer med våra familjemedlemmar. Fågeln sörjer sin gentiska spridning när ungen dör – vi männsikor sörjer något helt annat. Min hund har ingen aning om att det är sin mamma hon träffar då och då, det är bara en trevlig rasfrände bland andra, och det rör henne inte i ryggen. Om jag gick runt och inte visste vem min mamma var skulle jag nog titta efter henne i varenda par kvinnoögon jag mötte… Vi har genetiska likheter med båda våra föräldrar – att få stöta och nöta dem på nära håll tror jag är utvecklande för oss själva, och därmed också för den vi blir och det vi kan bidra med i samhället. Det är inte alla förunnat att kunna göra det, men vi lever i ett samhälle där det för de flesta är praktiskt möjligt och varför då inte ta den chansen?
LikeLike
Usch – hatar när saker försvinner. (Det enda som är värre än arbete är dubbelarbete). Ska leta bland skräppost och är tacksam över korta och kloka varianten!
LikeLike
Du behöver inte leta, det var min dator som plötsligt stängde fönstret. Eller datorn, det var väl antagligen jag själv… Har svårt att vänja mig vid Explorer med både fönster och flikar…
LikeLike