Skolan och kyrkan

Anna Ekström har som GD för Skolverket tagit på sig den otacksamma uppgiften att förklara skollagens formuleringar kring religion och kyrkobesök

Roger är rolig och talar om icke-konfusionell undervisning. Confusion är nog själva utgångsläget för religiösa grubblerier.

Jag är rädd att det riskerar att bli allt mer komplicerat och avsikten att skapa klarhet kan få motsatt effekt. Ibland skapar förtydliganden nya frågor:

Anne-Marie har också funderat över ämnet.

P.S. Rättning – det är inte några enkla psalmer som ska förekomma . Vi ska fokusera på de ”vanligaste”.

”Musik som knyter an till elevens vardagliga och högtidliga sammanhang, däribland nationalsången och några av de vanligaste psalmerna, samt inblick i svensk och nordisk barnvisetradition.” Lgr 11, s.101

Om Mats

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i Personligt, Politik, Skola, Värdegrund. Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Skolan och kyrkan

  1. Magnus skriver:

    Visst finns det ett problem här ,men en del av problemet är också att byråkraterna, och kanske lagstiftaren, förutsätter att människor inte kan tänka själva, inte kan förhålla sig till sådant som skolavslutningar, psalmer och tv-program poå något annat sätt än alldeles bostavstroget. Att barn eller vuxna – lärare och föräldrar – inte skulle klara att reflektera eller att skilja på vad något betyder som *sann utsaga* och som rit, sammankomst eller symbolisk handling. Familjerna och hemmiljön är helt frånvarande i den här diskussionen, liksom de var i Tintindebatten, de ses bara som möjliga blinda kravmaskiner.

    Det är klart att Den blomstertid nu kommer och Stilla natt som texter handlar om religion, om myter, och att de av tradition hör hemma i en liturgisk kontext. Men det ehöver faktiskt inte betyda att varje gång de sjungs i en kyrka eller på en musiklektion så pågår det hjärntvätt. Man kan uppskatta dem även om man inte alls är kristen och det gör många. men för att det ska hålla i dagens Sverige är det en förutsättning att man räknar med att människor kan tänka själva och att retorik har mer än en botten, och den biten klarar skolverket eller media inte att väga in.

    I t ex USA, som aldrig har haft någon statskyrka och är konstitutionellt sekulärt, går det fint. Obama stod vid Ground Zero förra hösten, vid tioårsminnet av 11 september, och läste en av Psaltarens psalmer för att uttrycka att monumentet man invigde handlade om att låta såren läkas och freden återvända, inte om hämnd.

    Det var ett stort ögonblick, dessutom ett djärvt val med just den texten, och hans sätt att läsa gjorde säkerligen intryck på många som inte tror på någon gud, eller på den judisk-kristne guden. Men det förutsätter ju att man inte tror att allt som utförs offentligt måste vara indoktrinering bara för att det ingår något som kan ses som påståenden eller vissa ord, till exempel ”välsigna”, ”Herre” eller namn ur Bibeln.

    Gilla

    • andersbwestin skriver:

      Magnus
      Nu beskrev du ett förhållingssätt. Vissa individer hanterar frågan på det sätt du beskriver.
      Andra blir hjärntvättade på allvar och andra känner sig känslomässigt kränkta av att behöva utstå manipulation höljd bakom riter och myter.

      Just detta är problemet. Vi regarer på olika sätt.

      Men det är klart. Villa man hävda att det av dig beskrivna förhållningsättet gäller alla så har man skapat sig en enkel verklighetsbild.

      Gilla

    • Mats skriver:

      I USA är det nog en större synd att vara ateist än att ha en avvikande gudsstro. Därför är de också mer toleranta mot olika trosriktningar än mot gudsförnekare.

      Jag håller med dig om att vi bordenkomma tillbaka till ett mer självständigt och mindre ängsligt förhållningssätt. Men då får nog Skolverket/Skolinspektionen också kliva ner från sin kontrollfunktion. Idag härskar rädslan och jag skulle önska att rektor, lärare och föräldrar fick förtroendet att hantera den här typen av konflikter.

      Gilla

      • andersbwestin skriver:

        På vilket sätt kan rektor, lärare och föräldrar hantera denna fråga på ett bättre sätt.
        Även om man flyttar ner frågan i hierarkin så har man kvar samma dilemma som jag beskrev ovan.
        Bestämmer rektor att man skall ha skolavslutning i kyrkan så finns det statistiskt sett lika många som tvingas in i något man inte vill.
        Vad har man då principiellt uppnått förutom att grälet flyttas från rikspress till lokalpress?

        Gilla

        • Mats skriver:

          Om vi inte kan lösa den ganska banala frågan om lokal vid skolavslutning framstår det som orimligt att vi skulle våga ta i de betydligt mer komplicerade existentiella ämnena.

          Jag vill att skolan ska vara på allvar och då måste vi träna oss i toleransens svåra konst – inte ropa på myndigheterna och begära att de ska förklara var gränserna mellan religion, tradition och etik går.

          Gilla

          • andersbwestin skriver:

            Har jag inte förstått frågan helt fel så handlar det inte om lokalen.
            Det handlar väl om hur man skall hantera ”kunskapsynen”?

            Gilla

          • Mats skriver:

            Det handlar nog om vem som ska ta ansvaret för innehållet. Som vanligt landar det i rektors knä och en del rektorer vill gärna ha ryggen fri genom att kunna peka på lagar och allmänna råd.

            Andra ser de här konflinterna som ett meningsfullt tillfälle att diskutera verksamheten med barn, föräldrar och lärare. Är det en fråga som lämpar sig för majoritetsbeslut eller ska vi tillämpa absolut veto för varje barn?

            Gilla

      • Magnus skriver:

        Mats: Håller med om att det är en kontrollfunktion där Skolverket (i likhet med t ex Arbetsförmedlingen eller landstingen på sina håll) agerar småpåvar och vägrar att föra någon form av diskussion på lika villkor med de vanliga medborgarna – men också vägrar ta ansvar för hur deras verksamhet skulle kunnma bli bättre ur ”brukarnas” synvinkel, alltså inte primärt för de egna pärmbärarna.

        Gilla

        • andersbwestin skriver:

          Är det ett dugg bättre med en massa rektorer som skall leka småpåvar.
          Tänk om barnen råkar ha en rektor som är djupt religiös?

          Är det då som man skall byta skola?

          Gilla

          • Magnus skriver:

            Om rektorn ser till att skolavslutningen utformas som ett direkt konfessionellt bönemöte med knäfall och en halvtimmeslång predikan där eleverna ska pressas till avgörelse så får naturligtvis Skolinspektionen ta i den saken – dessutom skulle rektor i det läget få det hett om öronen från de vanliga föräldrarna! Men med vanliga skolavslutningar fungerar det inte så. Vi behöver komma bort från ett samhälle där det i vissa frågor alltid anses fint att vara rättshaverist och leka Leila K inför allting som inte låter sig avgöras på två minuter.

            Gilla

          • Mats skriver:

            Leila K?

            Jag förstår att det inte är en komplimang men är oklar på hur du menar.

            Gilla

  2. Plura skriver:

    Är det inte enklast sättet att lösa frågan om detta med skolavslutningar är konfessionella eller inte genom att anordna en gammal traditionell skolavslutning i kyrkan och anmäla den till Skolinspektionen.

    Om det skulle gå emot skolan är det bara att sätta igång rättsmaskineriet och överklag så får vi en tolkning av Högsta Förvaltningsdomstolen. Då slipper vi ängslas över hur politruker tolkar lagen. För varken Skolverket, som normerande myndighet, eller Skolinspektionen som granskade myndighet sitter innen med ”rätt” tolkning.

    För övrigt minns jag att vi aldrig hade skolavslutningar i någon kyrka varken på jul eller sommar. Det var alltid i aulan.

    Gilla

  3. Magnus skriver:

    Mats: Tänker mest på Leilas Kalle-Ankamässiga utbrott av ilska i en del sammanhang bakom och vid sidan av scenen (t ex i dokumentären ”Fuck you, Fuck you very much”). Idag premierar media människor som är in-your-face och jättearga på det sättet, i alla fall om de anses tillhöra en grupp som har täckning för den sortens ilska, som anses förfördelade eller glamourösa. Det anses ge status i dagens Sverige att *låta* som Ken Ring, Linda Skugge eller Sarah Palin. Och det är klart, om vissa föräldrar skulle uppträda på det sättet för att man sjungit Den blomstertid och haft ett tal till eleverna, ett tal som dock varit helt fritt från konfessionellt innehåll, så ger det rubriker och dessa föräldrar kan få rollen som talesmän för alla föräldrar och familjer med skolbarn i stan.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s