Lena Andersson är som vanligt klok:

Allt gungar och är godtyckligt. Ändå måste vi oavbrutet bestämma oss för vad som ska gälla och hur vi ska handla och tänka. Vi är dömda att göra våra egna rimlighetsbedömningar och acceptera att andra inte gör samma men ändå anser sig göra det nödvändiga och goda.

Sådana grubblerier har följt mig under höstens debatt om rasism och censur i bildkonsten. Svaren är inte självklara såvida man inte anser att konstens absoluta frihet ska vara dogm. Det tror jag knappt någon menar. Om det visade sig – vilket i det närmaste är både otänkbart och obevisbart, men för resonemangets skull – att konstens frihet entydigt ledde världen in i katastrof skulle vi omförhandla den. Den är en överenskommelse som allt annat, men hittills en mycket bra överenskommelse som manar oss att stå ut med förekomsten av konstnärliga uttryck som vi avskyr eller skräms av.

Äsch – läs hela artikeln.

När man kräver borttagande av bilder och böcker från marknad och bibliotek gör man konsten till ett politikområde bland andra, där politikens förfarande ska gälla vid intressekonflikter. Det är en ståndpunkt som går att försvara. Jag gör det inte, för ett samhälle blir snöpt om det inte skiljer på materiella och immateriella motsättningar utan beredvilligt tillgodoser krav på att freda människors medvetanden från påstått skadliga tankar och bilder.

Ett ännu tyngre vägande skäl för konstens frihet från funktionärer, omröstningar och utrensningar är att skapade verk bedöms genom tolkning. Tolkning är perspektiv och förslag, inte fakta. I samma verk som den ena ser rasism eller sexism ser den andra kritisk genomlysning av rasistiska eller sexistiska tankefigurer. Ingen kan slutgiltigt fastställa den saken.

Vi har helt enkelt att göra med en filosofisk fråga, inte en empirisk.

Jag har ingenting att tillägga.

Antagligen skulle Voltaire hållit med.