Jag tror inte att alla förstår hur laddad den här texten är.
Många förskollärare efterfrågar någon form av material eller mall som kunde användas. Men då är man på fel spår. Då har fokus blivit på en produkt, och hela poängen är att lärande är en process, som är det viktigaste i förskolan. Detta sker i samspel och kommunikation mellan lärare och barn och barn sinsemellan. Och hur barns kommunikation och samspel blir är i sin tur relaterat både till lärarens kunnande och om hennes/hans förmåga att tona in i en dialog med barn, något som i sin tur kräver att man är hundraprocentigt ”här och nu” i situationen. Detta betyder att dokumentation inte bör bli huvudfokus, utan möjligtvis utgöra en mindre aspekt av arbetet med barn.
Tysta tankar 
Här är kärnan i pedagogikens problem att vara en vetenskap. Det duger inte med att bara dokumentera subjektiva känslor om hur barnet utvecklas. Ska man vara en vetenskap måste man identifiera vissa bestämda utvecklingssteg som inte är unika för varje person. Och det finns en hel del. Penngrepp när man ritar, kan interagera med andra barn, leka rollekar, kan gå på pottan/toaletten, kan klä på sig etc etc. Så på det sättet måste det finnas en “mall” man går efter. En femåring som inte kan kompromissa med sina kamrater i en lek, är en klar varningssignal att något är fel. Sen ska man vara försiktig med att ha exakta gränser för när man tycker barnet ska klara en viss sak.
Samtidigt ska inte dokumentationen endast bli ett krysschema av färdigheter. Det måste finnas utrymme för att fritt beskriva barnets situation i förskolan. “Vi upplever att Kalle är lite trött på morgonen men kommer mer igång framåt förmiddagen. Han vill gärna vara med och duka” Det beskriver Kalles unika egenskaper och intresse.
Är det egentligen så svårt att kombinera dessa två modeller i en dokumentation? Jag förstår inte hur en beskrivning av ett barn kan vara komplett utan viktiga hållpunkter i barns utveckling, men heller inte utan en beskrivning av just mitt barns unika egenskaper och sätt att vara.
När barnet senare kommer i skolan finns det en del färdigheter man förväntar sig att barnet klarar av. Det måste vara förskolans roll att förbereda barnet för det. Precis som det är min uppgift som gymnasielärare att förbereda mina elever på vad som gäller i yrkesliv och vidare studier. Det räcker inte med att jag lär dem matte, biologi och kemi. Jag måste också gradvist gå mot de metoder och förhållanden som gäller i den stora världen bortom studenten. Där skulle man nog få lite bättre styrning i skolan. Betyg och utvärdering är mera på ämnesnivå än utveckling mot framtiden. Det varken främjas eller dokumenteras.
LikeLike
Det är antagligen olyckligt att polarisera mellan de här två förhållningssätten – men läroplanen saknar mål för barnens utveckling och det är verksamheten som ska ge förutsättningar för barnen att utvecklas. Samtidigt finns det en motrörelse som vill testa och underordna leken träningsaspekten i för framtiden.
Jag uppfattar det som att Pramling väljer att solidarisera sig med de grupper som uppfattar skolförberedelser som ett hot ich jag läser hennes text som en påminnelse om barnperspektivet.
Det skulle kunna vara möjligt att se texten som en Göteborgsk markering mot reggioromantiken som breder ut sig över landet med Stockholm som epicentrum. Men den tolkningen överlåter jag till andra.
LikeLike
Går det att skilja leken från barnets utveckling inför framtida verksamheter? Mig veterligen är det genom leken barn övar sig i samarbete, lyssna på andra, vara fokuserad på en uppgift ett tag etc. Färdigheter man bör ha i småskolan.
LikeLike
Jag menar att det är bedrägligt att värdera barns lek utifrån de här nyttiga och framtidsinriktade aspekterna. Många pedagoger berusar sig med teorier om lärandet – vi borde prata mer omvarandet och njutandet.
Våra studenter läser Lekens flertydighet av Maria Öksnes som dammar av schillerska lekteorier och dionysiska tankar i Nietzsches anda.
LikeLike
För barnet själv är leken bara här och nu. Det ser knappast den framtida nyttan utan njuter bara av varandet och leken som den är. Jag menar heller inte att vi vuxna ständigt ska föra in barnen på “nyttiga” lekar. Man kan utmana barnen genom att tänka i nya banor, men för barnet själv är det bara lek.
Ett “barnperspektiv” på leken utifrån dess egenvärde hindrar inte att vi kan analysera de personliga framstegen barnet gör genom leken. När ett barn går från att leka bredvid andra barn till att interagera med den de sitter närmast är det bra att vi observerar det framsteget och dokumenterar det. Om vi inte har vissa observationspunkter, hur kan vi då värdera barnens lek och definiera barnets utvecklingsbehov? Ska IUPn innehålla en bestämning av barnets utvecklingsnivå och framtida plan räcker det inte med “Kalle leker bra, trivs på förskolan och verkar vara nöjd med livet”. Det ska vara med, men jag vill nog se tydligare steg varifrån och varthän.
När jag började baka pepparkakor med mina barn i två-treårsåldern var det självklart bara lek och mys för stunden. Speciellt för dem. Att det också var första steget i den process som ger dem möjlighet att hitta en gymnasieutbildning utanför kommunen 13 år senare var inte det viktigaste, men tanken fanns där att de ska bli självständiga individer så småningom. Och då måste barnen få “vara med” på lek. Barnet och den vuxne kan ha olika analys av samma lek. Men all lek behöver inte vara direkt “till nytta”. I princip all lek hjälper ändå barnet på väg, oavsett om det finns en vuxen tanke bakom eller inte. Som vanligt handlar det om en balans mellan barnets egna spontanlek (“nyttig” eller inte) och “nyttig” lek vi introducerar.
My 5p.
LikeLike
Men varför ska du göra IUP i förskolan? Det finns inget sådant uppdrag i läroplanen och jag hör till dem som är misstänksam mot testandet och diagnostiserandet.
Men bortom retoriken finns naturligtvis ett kompensatoriskt stödtänkande som bygger på individuella bedömningar av svagheter. Jag önskar att vi skulle kunna hålla isär de här diskussionerna – många sneglar misstänksamt mot fri lek som antingen är alltför vild eller onyttig.
Den behöver skyddas från klåfingriga pedagogers lömska ambitioner…
LikeLike
Trodde i min enfald att ni hade samma uppdrag som oss andra senare i kedjan. Men nog minns jag utvecklingssamtal på förskolan där man beskrev olika utvecklingssteg och hur man skulle jobba vidare. Yngsta gick på Montessoriförskola, så de kanske är speciella. De jobbar ju ganska medvetet för att utveckla barnen och förbereda för skola. Nåväl, snart fyra år sedan så min nuvarande kontakt med förskolan är rätt sparsam.
LikeLike
Läroplanen beskriver hur verksamheten ska vara och vilka förutsättningar som ska erbjudas. Den innehåller alltså inte mål i den betydelse som vi hittar i lgr11.
Men många kommuner har hittat på egna varianter och försökt skapa det du kallar en kedja – på gott och ont. Jag gillar inte tester och tror att det är fel att uppmuntra nervösa föräldrars normalitetslängtan.
BVC sköter om det där med kurvor.
LikeLike
Hum, har inte karln läst innatill?? Lagen säger dokumentation, men inte hur den ska se ut. För det andra, säger Skolinspektionen, att man internt måste notera barns utveckling av lärandet på individnivå. Men redovisningen ska ske på verksamhetsnivå.
Hur svårt kan det det vara???
LikeLike
Vilken karl tänker du på?
Menar du att det är processen (rörelsen) som ska noteras? Inte nivåer i förhållande till normalkurvor?
Syftet med dokumentationen förefaller ofta vara minst sagt dubbelt. Gör vi det för föräldrarnas skull?
LikeLike
Är det de här formuleringarna som du menar ligger till grund för en eventuell skyldighet att testa barn:
Förskollärare ska ansvara för
• att varje barns utveckling och lärande kontinuerligt och systematiskt dokumenteras, följs upp och analyseras för att det ska vara möjligt att utvärdera hur förskolan tillgodoser barnens möjligheter att utvecklas och lära i enlighet med läroplanens mål och intentioner,
LikeLike
Jag hoppas att Samuelsson-Pramling markerar mot Reggio-romantiken i Stockholm. Där enhetschefer försöker lura i befolkningen att man, trots sina förslummade förskolor, har en förskola i världsklass. Om någon någon gång tog sig tid och mätte hur mycket av arbetstidesn som går uåt till att dokumentera så skulle man bli storligen förvånad. Denna dokumetation gör man i blindo. Ingen vet riktigt hur den ska gå till, eller vad den ska användas till. Ån mindre vem som ska läsa den. Man dokumenterade i slutet på 70-talet också, då jag började arbeta. Man kallade det barnobservationer. Dessa användes sedan för att se om barnen eventuellt hade behov av extra stöd. Och man observerade hela barngruppen. Hur den fungerade ihop. Den nuvarande “pedagogiska dokumentationen”, som till störst del är till för att personalen ska få känna sig viktig, tar enormt mycket tid från barnen. Snart finns det inga förskollärare som kan föra ett begripligt samtal med barn under tre år. Och det är obegripligt hur Reggio Emilia har fått så stort inflytande. Trots att det inte finns något som helst vetenskapligt belägg för att denna sk filosofi skulle vara bättre än traditionel svensk förskolepedagogik. En del yngre förskollärare tror att Lpfö98 utgåt från Reggio Emilia “filosofin”. Hårresande. Någonstans måste vi få stopp på den här hysterin kring “pedagogisk” dokumentation. Det mesta av den är bara trams. Och tar bara tid från barnen.
LikeLike
Jag ska nog försöka hålla mig neutral i den här diskussionen. Förhopningsvis tar någon upp den kastade handsken.
Vad hände med “bara vara”?
LikeLike
Först kanske vi behöver komma överens om vad vi ska ha förskolan till. Ska vi följa läroplanen så handlar det om utbildningsuppdraget, om förskolan som en demokratisk mötesplats.
När det gäller dokumentation så ska den inte hindra dig i ditt arbete men du behöver också utmana dig själv i att tänka på andra sätt än vad du hittills gjort. Vilken relation har barnen till bilder, video, ljudinspelningar? På vilka sätt kan de hjälpa barnen att lära sig om att lära?
På min förskola har ett medvetet dokumentationsarbete i verksamheten tillsammans med barnen fört barnen närmre sina utforskanden, hjälpt föräldrar att bli delaktiga och gjort att barnen har fått möjlighet att påverka stora belsut som påverkar deras situation varje dag. Vår förhoppning är att det ska fortsätta utveckla barnens plats i samhället, barnens röster och på sikt förändra synen på hur barnens tankar kan göra skillnad. Som du kanske förstår så har det väldigt lite med vuxnas behov av uppmärksamhet att göra.
Den typ av dokumentationsarbete som Pramilng hänvisar till är inte någon slags inspiration från Reggio Emilia. De som tror det har fått mycket om bakfoten. De har väl för det första inte brytt sig om att titta närmre utan bara blivit rädda för att de själva ska behöva göra något som de inte vill. Och varför ska man göra det? Välj de metoder och verktyg som du kan motivera. Skäll inte på andra som gör på andra sätt. Tolka och diskutera med barnen, dina kollegor och föräldrarna. Hjälps åt att hitta sätt som fungerar för er. Det finns något som heter olika. Något som svenskar i allmänhet behöver öva sig på.
“Vi säger inte vad ni ska tänka, vi säger att ni ska tänka ”
C.Fabbi
LikeLike
Hmmm – jag är osäker på vem du riktar dig till. Det är antagligen svårt att förstår hur något så oskyldigt som dokumentation kan väcka så starka känslor.
Tanken på att vi ska komma överens om vad vi ska ha förskolan är naturligtvis lockande – men aningen utopisk. Det finns många olika sätt att tolka läroplanen och spänningen mellan omsorg, fostran och lärande är på många plan olöst.
LikeLike
Jag riktar väl mig främst till Stefan.
Jag håller med dig Mats, läroplanen kan tolkas på många olika sätt, men att lägga den i byrålådan och “bara vara” är inget alternativ.
Å sen tänker jag att dokumentation verkligen inte är oskyldigt, det kan vara bedömande och sorterande och att det skapar bilden av verksamheten, barnen och pedagogerna i den. Det är en stor fråga som bör tänkas mycket kring.
LikeLike
Jo – läroplanen går antagligen att utnyttja för de flesta syften. Just nu är den annekterad av dem som ser livet som ett “lärandetillfälle”.
LikeLike
Vad tänker du att livet är till för Mats? Jag tycker det är en spännande tanke…
Lekandet är det lärande/utforskande som jag tycker vi ska fokusera på i förskolan, och inte bara där! Här tänker jag att skolan har mycket inspireras av, inte bara i ett 1-16 perspektiv utan gymnaiset, högskolan och vuxenutbildningarna med.
Hela livet är en lek, ett prövande av olika roller, med konsekvenser för oss i vårt varande oavsett om vi är fyra år, 34, eller 54. . Vi växer och utvecklas, möter andra som är olika oss och lär oss nåt nytt om hur de leker. Vilka regler och ramar säter vi upp och hur kommer vi överrens om dessa?
Vi bör prata om vad leken innebär för livet. På riktigt.
LikeLike
Jo – det är just denna diskussion som jag saknar under utbildningen. Många tycks vilja reducera livet till ett lärandetillfälle och jag menar att de missar avgörande dimensioner.
Vi tvingar våra studenter att läsa Lekens flertydighet av Maria Öksnes som jag tycker är en utmärkt bok. vad innebär det att se leken ur ett Nietschzeanskt perspektiv – eller ett dionysiskt?
Plötsligt känns kraven på syfte och mätbarhet ganska banala.
LikeLike