Länk till listan på Kulturrådets utvalda barnboksillustratörer.
4/31 är män. De är inte unga.
Juryn består av 2/10 män.
Jag är inte konspiratorisk och tror inte på kvotering. Men hur arbetar Kulturrådet för att motverka det här stereotypa könsmönstret? Hur kommer framtidens barnböcker att se ut? Skulle Pettson och Skrotnisse passera förlagens genuspolitiska nålsögon idag?
Min tes är att författarens och illustratörens kön påverkar bokens innehåll. Vilka erfarenheter gestaltas?
Tryggve tipsade.
Tysta tankar 
Pingback: Genus och statistik | Bashflak
Undantaget som bekräftar regeln.
Gunilla Bergström
LikeLike
Undantag från vadå?
LikeLike
Ähh – jag menade bara att hon är väldigt bra på att spegla son och papparelationen.
LikeLike
Aha – jo det är många spännande bilder av en pappa som är både vårdande och uppfostrande – ömsint och lite egoistisk.
När pappa vill läsa tidningen får Alfons leka med sågen.
LikeLike
Manuell pingback
LikeLike
Håller med – och om man går några år längre upp så hade nog inte Jan Lööfs briljanta “Ville” eller “Felix och det stora upproret” varit opportuna idag heller. Varken som löpande strip-serier, dagliga eller på veckan, eller som album. För mycket ensidig teknikaction hade man sagt, en alltför helmanlig miljö – och för krångligt att låta aktuella politiker och kändisar figurera (som när Palme och kungen blir kidnappade i Ville).
Visst, alla vill ha känidsar som är med eller typ nästan är med i romaner, filmer ller tv-serier idag, men då ska det vara kändisar som är döda eller har gjort sitt.
LikeLike
Grundproblemet är väl att vi har en romantisk föreställning om att författare bör skriva autentiska berättelser utifrån sina erfarenheter – då blir kraven på tillrättalagda mönster förödande för kreativiteten.
Jag tror att Jan Lööf snuddade vid ämnet i sitt sommarprogram.
LikeLike
Mmm – och är det isåfall en del av vad vissa stör sig på med Tintin? Hergé hade ju inte själv varit i Kina, Tibet eller Peru – men ställde (efter sina första album) höga krav på att hans bilder skulle ge en korrekt och samtidigt levande bild av hur det kunde se ut på dessa ställen. Och så var han ju en vit man, Självklart hade Solens Tempel sett annrolunda ut om den tecknats av en peruan.
Men jag menar ärligt talat att man ska skita i den sortens försök att “äga” rätten att gestalta en viss miljö eller vissa gruppers erfarenhet, Attityden “Det här ämnet får enbart tas upp, eller beröras, om det görs i en anda som formar det till en hymn till afrikaner/homosexuella/narkomaner/zigenare och just deras erfarenheter och normer (sådana de tolkats av *oss*) kommer aldrig att leda till spännande eller banbrytande konst – inte ens för barn.
LikeLike
Jag är programmatiskt lättsinnig och försöker tillämpa den principen konsekvent när det gäller både barn- och vuxenlitteratur.
LikeLike
Man kan väl säga att både romaner, film, serier och bildkonst *som genrer* bör vara programmatiskt amoraliska, non serviam – om någon viss författare eller tecknare säger att han vill ge en trogen, “representerande” eller moralisk bild av verkligheten så okej, men man ska aldrig kunna *kräva* den sortens decorum. Exempel. Stina Wirséns bilderbok, eller artister och författare som koksar och beskriver knarkare utan att uttalat fördöma dem. Men idag är det många om ser den hållningen som en slags lyx ur det förgångna, eller som en vit mans bluff. Vi har fått en väldigt moraliserande diskussion kring konst och litteratur på senare år.
LikeLike
Kanske har det med sammanblandningen av stat och marknad. Den som betalar vill också kunna garantera ett utbyte och ur den goda statens aspekt är det nog oemotståndligt lockande att integrera kulturen i folkhälsoarbetet.
LikeLike
@Mats: Ja, det låter troligt – men jag tror att det också har att göra med att tanken på ett samhällskontrakt som tar sig uttryck i politik och i medborgarnas fria samverkan (ungefär som i Thoursies Sundbybergsprolog, eller i ANC-galan 1985) har gröpts ur så starkt. I dagens Sverige har vi en massa smågrupper och “identiteter” som ofta, mer eller mindre framgångsrikt, försöker bevaka sina rättigheter, sin image och styrkan av sina varumärken. Och de här grupperna talar inte med dem de ser som sina motståndare.
LikeLike
“En öppen stad – ej en befästad” – det tål verkligen att fundera över. Jag ser Kulturnyheterna och det handlar om att Stig Larsson får komma till tals (trots att han sagt saker som inte hör hemma i “den nya dagordningen”)
LikeLike
Javisst. och det stora med ANC-galan (som var ett mycket svenskt event, i de ordens bästa mening) var ju att det förenade en politisk avsikt (stöd till ANC) och ett par kulturella (att överbrygga klyftor i den svenska musikbranschen, och att upplysa om Sydafrika) – och det genomfördes inte på marknadens, partiernas eller statens initiativ utan av musiker, folkrörelser och vanliga medborgare. Mycket riktigt dök Palme upp där också, och han passade in även om det inte var just hans initiativ.
LikeLike
Jag minns det som ganska stort och att en del sår från musikrörelsens mest polariserade tid kanske läktes genom konserten. Tomas Ledin gick från att vara demoniserad tönt till fin kille.
Det skulle vara spännande om svensk jämställdhetsrörelse kunde möta i en liknande manifestation. Sannolikheten är inte så stor att mansrörelse och genusvetenskap ska omfamna varandra. Kanske är de beroende av att det finns en motpart för att legitimera den egna existensen.
LikeLike