Jens Liljestrand lyckas inte dölja sitt förakt mot författaren Stig Larsson. Det är skönt att slippa underdåniga intervjuer, men det känns ändå som ett överfall. Redovisandet av musiken i bakgrunden förlöjligar Larsson som otidsenlig dinosaur. Liljestrand är god.
Stig har kommit igång på allvar och går ut i en tröttsam tirad om hur kvinnors frigörelse har gjort männen ”försvagade”, men jag lyssnar med ett halvt öra nu. Klockan går, jag måste snart hämta på dagis. I bakgrunden sjunger Magnus Uggla ”Ska vi gå hem till dig”.
– 90 procent av kulturvärlden går inte att föra ett vettigt samtal med! Jag har inga polare kvar där, de sitter bara och pratar om osthyvlar! Här på Rosa drömmar däremot, här pratar vi om väsentligheter! Jag tycker karlar ska vara karlar och kvinnor kvinnor.
Vad är en karl? Är jag en karl för dig?
– Vi känner ju inte varann. Du verkar okej, men jag vet inte … jag tror du förstår vad jag menar.
I slutet av boken beskriver du hur du har sadomasochistiska relationer med väldigt unga kvinnor som har självskadebeteenden. Det finns en obehaglig scen där en tjej börjar gråta när du binder, piskar och sen har analt samlag med henne.
– Ja, det kunde ju ha gått riktigt åt helvete. Tänk om hon hade anmält mig!
Tyckte du inte att det var jobbigt att tjejen blev ledsen?
– Äh, hon ville ju själv egentligen. Hon ville att vi skulle göra det igen sen. Det är ju det som är det knepiga, tjejer vill en sak men säger något annat.
Om jag skulle citera det här rakt av skulle det väcka starka reaktioner hos en del läsare. Bekymrar det dig?
Det finns annat att bekymra sig över. Jag behöver nog vänja mig vid intervjutekniken. Är det den yngre uppåtsträvande manlige författarens uppgörelse med den äldre alfahanen jag bevittnar? Fast nu handlar det om vem som är mest moralisk.
Tysta tankar 
Är det inte kvarterskrogen Rosa Drömmars musiksmak som han redovisar.
Förstår inte vad det egentligen säger om Stig Larsson.
Själv lider jag alla helevetes kval av all bakgrundsmusik som smaklöst kletar ned vår tillvaro.
Att Stig är extremt udda har man annars kännt till i minst 30 år.
Frugan klassar Stig att ingå i skräckfilmskabinettet.
LikeLike
Jag kanske läser in ett försök att göra honom än mer udda? Den sadistiske knarkaren med dålig musiksmak och taskig kvinnosyn möter den nye mjuke mannen som ska hämta barn på förskolan.
Game over.
LikeLike
Vet knappt inte vad jag skall säga. Men jag såg och lyssnade på “geniet” i Debatt häromkvällen och det triggade igång något hos mig. Men det gjorde även Martina – självutnämnda genier som ser sig som guds gåva till mänskligheten. 🙂
Men när jag kommit över det här, tänker jag på vad en av de övriga debattörerna sa om vad dansarna kunde göra då de i fyrtioårs-åldern inte kunde gå i pension. – De kan väl ta ett jobb på ICA! Och samtidigt som man kan tycka varför just den yrkesgruppen skall få pension, men inte kassören eller industriarbetaren, visar det på en människosyn som är ganska kall. När vi inte längre orkar eller när vår karriär tar slut, får vi börja om från början. Det vi har gjort innan betyder inget.
Men, då undrar jag, varför inte företagsledare eller varför inte politiker, efter sin politiska karriär inte uppmanas göra likadant. Varför skall de ha pensioner? De är viktigare än vad kulturarbetarna är, uppenbarligen. Och varför då? Om man anser att kulturarbetarna skall ha samma villkor som alla andra, skall de väl också gälla alla. Det är lätt att kasta sten i glashus.
Sen när det gäller Stig Larsson, ställer jag mig frågande till varför han utelämnar sådana detaljer om sitt liv, som du här citerar?
Vem som är god och vem som är ond? Ja, det beror på hur man ser det. Själv kände jag bara ett starkt obehag, och då visste jag ingenting om hans bok eller vad han skrivit i den. Visste inte så mycket om honom öht.
LikeLike
Det är väl en Strindbergs tradition av hänsynslöst självutlämnande som Larsson arbetar i. När alla broar är brända – då först uyppstår verklig kreativitet.
Fast efter succén med Fifty shades of Grey är väl det mest mainstream?
Jag har aldrig hört till beundrarna men minns pjäsen VD:n (hette den så?) med Ernst-Hugo som stark och obehagligt drabbande.
LikeLike
Har aldrig förstått Strindbergs eller Bergmans storhet om man nu skall tala om dom på samma gång. Den sista anser jag vara starkt överskattad.
Men Ernst-Hugo var skådespelare, och var fantastisk med att gestalta otrevliga typer. Men han spelade roller, och inte sig själv. Och jag uppskattade hans talang. Vad jag kan minnas, framhöll han aldrig sig själv som ett geni eller förfördelad.
LikeLike
Det är sant – Järegård var ganska återhållsam med sitt privatliv.
Frågan är väl om vi vill veta detaljer om författarens liv? Det inbjuder till privata och moraliska tolkningar av verket – till sist är det ju bara en bok. Han kanske har hittat på de där historierna om sadomasochism för att testa reaktionerna?
LikeLike
Ja Mats, vem vet. Tanken har slagit mig också … göra sig märkvärdig genom de möjliga reaktionerna. Men i dagens samhälle är det väl inte speciellt chockerande att vissa idkar sadomasochism. Inte heller den kvinnosyn han uttrycker.
Nej, jag gillar inte heller att få veta alltför mycket om andras privatliv eller syn på sexualitet o.dyl. Och Strindbergs problem med kvinnor tröttade ut mig. Jag gillar historier, händelser och vad som händer mellan människor, dvs. det interkulturella, och intersubjektiva. Intrasubjektiviteten som fenomen intresserar mig endast intellektuellt, speciellt om man anlägger ett strikt filosofiskt perspektiv på det.
LikeLike
Jag fastnade för Norén men ramlade av Knausgård. I princip gillar jag nog de som försöker upphäva gränsen mellan liv och konst – yrke och privatliv.
Men jag är ganska försiktig själv.
Det känns som om Liljestrand springer in i fällan – och att han delvis är medveten om det.
LikeLike
Norén är okey, om än i små doser 🙂
Gillade Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud, men vet inte om jag skulle orka igenom dem idag. Skall i så fall vara för skådespelarnas prestation.
Ju äldre jag blir, desto mer attraherad blir jag av det enkla och okomplicerade i livet. Allt annat krånglar bara till min egen tillvaro.
LikeLike
Då ska du inte läsa hans dagbok.
LikeLike
Folk som blandar ihop kärlek, sex och våld måste med nödvändighet klassas som personlighetsstörda.
En nödvändighet för ett samhälles fortlevnad.
I den stund att man normaliserar sådant finns inga moraliska spärrar kvar för något annat obehagligt skit.
LikeLike
Jag antar att du inte gillar Houllebecq då?
http://sv.wikipedia.org/wiki/Michel_Houellebecq
När det gäller litteratur har jag inte sådan krav på moralisk renhet. I privatlivet är jag mer återhållsam.
(Intet mänskligt är mig främmande? Det är en krävande paroll)
LikeLike
Har aldrig läst honom så jag vet inte.
Men beskriver man skiten utan syfte att försöka normalisera så har jag inget emot sagor.
LikeLike
En orsak till varför jag starkt ogillar glorifieringen av Quentin Tarantino.
LikeLike
Hur vet man om syftet är att normalisera?
Larsson beskriver sig själv som moralist.
LikeLike
Nej Larsson har nog ingen agenda.
Han är bara obehaglig som han är.
Det var du som ledde in oss på skillnaden mellan fiktion och verklighet och jag påpekar att film och litteratur gärna får ha med obehagligheter så långe som man har en agenda att obehagligheter skall normaliseras.
LikeLike
Eller tvärt om? Saknas det en negation?
Är det samma sak att säga “obehagligheter inte ska normaliseras” som “behagligheter ska normaliseras”?
Nog låter det sista rätt trist!
LikeLike
Ja. Jag skrev fel. Negationen försvann i slarvet.
LikeLike
Jag vet att du lyssnar på musik som andra tycker är “obehaglig”. Min gissning är att det kan handla om kaotiska ljudupplevelser som väcker en känsla av att livet varken är ljust eller välordnat.
För en del av oss är just den musiken nödvändig för att vi ska stå ut – idyller gör mig deprimerad.
LikeLike
Studier visar att distorderad och disonant musik tilltalar våra känslor då den “härmar” varninigsläten från djur i fara.
Har man då mitt sinne med påkopplad fantasi uppstår en upphetsning som liknar bergsbestigning och formel 1 i 400 km/h.
Skillnaden är att jag lugnt kan ta en promenad i skogen utan påtaglig risk o fara och ändå få samma kick.
http://newsroom.ucla.edu/portal/ucla/dissonant-music-brings-out-the-234656.aspx
LikeLike
Jag gissar att de som tänder på SM-sex skulle beskriva upplevelsen på ett liknande sätt? Njutningen i att släppa kontrollen.
Jag trivs bäst i skogen.
LikeLike
Det finns en central skillnad.
Distad musik i öronen via hörlur skadar ingen annan.
Säg nu inte att SM-sex utövas av frivillighet.
Isåfall kan vi inte heller problematisera unga flickor som käkar 80 Alvedon som själskadebeetende och det faktum att de senare belastar sjukvården och slitaget hos omgivningen som får utstå en lång och plågsam dödskamp.
LikeLike
Jag tror inte att kopplingen till självskadebeteenden är given och gissar att många skulle ta illa upp av den här sammanblandningen. Men det är en fråga som ligger bortom min horisont.
När det gäller sex har jag slutat försöka förstå vad som sker av inre eller yttre tvång. De engelska dokumentärerna bröt ner mina sista försök att rationalisera människans beteenden.
Ibland känns det bra att konstatera – jaha, det här förstår jag inte!
LikeLike
Mats
Det finns nog ingen bättre känsla att känna – det här behöver jag inte förstå … det är en befrielse.
LikeLike
Kanske är det akademikerns förbannelse – tvånget att föklara, analysera, förstå, värdera, reflektera över, hitta mening i, sätta in i sitt sammanhang, tolka, erfara intentinalitet… Vad som helst utom att bara uppleva!!!!
Jag är inne i en antiintellektuell fas – det brukar sammanfalla med tentamensrättningsperioder. Men jag tar mig samman och gör min plikt. Varenda gång.
LikeLike
Fadersuppror, ja kanske. Härförleden var det Ulf Lundell
I en artikelserie på temat ”Herdestunder” http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/ulf-lundell-vid-porrens-granslinjer i DN kultur ägnar Jens Liljestrand sig åt omläsning av Ulf Lundells roman ”Saknaden” och ställer sig frågan var gränsen mellan erotik och pornografi går i den litterära texten. Liljestrand menar att Lundell passerar den gränsen flera gånger i romanen och han exemplifierar med flera textcitat ur boken.
Det är intressant att fundera på syftet bakom att göra en så tydlig klyvning mellan erotisk litterär skildring å ena sidan och pornografisk skildring å andra sidan. Den pornografiska skildringen kan uppenbarligen vara litterär och den erotiska (beroende på bedömare) upplevas som pornografisk. I slutändan är klyvningen rätt godtycklig, det handlar om smak.
LikeLike
Tack för länken!
Jag har aldrig litat på dem som försöker dra en sådan gränslinje.
Det var väl Woody Allen som fick frågan om inte sex egentligen är ganska snuskigt?
– Bara när det är bra!
LikeLike