Jag brukar undvika alla förnumstiga råd. Idag gör jag ett undantag.
Länk
A child zooms around the house, arms outstretched and head held high. “Mama, I can fly!” he yells with glee. “Be careful, you can’t really fly and I’m worried you will get hurt.” His smile fades. It’s true. He can’t fly.
Or….
A child zooms around the playground, arms outstretched and head held high. “Mama, I can fly!” he yells with glee. “I believe you can fly! You’re having so much fun!” He laughs and zooms a little louder, a little prouder, a little higher. He finds glory in his imagination, feels the surge of joy in his heart and the wind rushing though his hair. “Tell me more about it!” the mother asks and the boy has the opportunity to weave a story and share a moment with his mother. He takes it further, turns into a bird that flies higher than a mountain top.
I believe you can fly.
Be careful. Don’t climb too high. Don’t jump off of that. Don’t get to close. Don’t move too fast. Don’t go so slow. Don’t put that in your mouth. Don’t pick that up. Don’t put that down. Don’t swing on that. Don’t go too deep. Don’t slide down that. Don’t. Don’t. Don’t. Be Careful. You can’t really fly.
Kanske är det på denna nivån som verklig kvalitet uppstår. På lång sikt handlar livet om att våga.
Sedan läser jag Karin Thunbergs krönika i Svd och känner mig väldigt klok.
Tysta tankar 
En gång i tiden fanns ett ämne i skolan som hette barnkunskap, man skulle lära sig i 9:an. Som barn till två mycket aktiva fritidspedagoger hade jag en viss förkunskap i ämnet och dess vokabulär. Jag chockade min lärare med att påstå att barn som är över tre år måste få leka lekar där de kan skada sig med blåmärken, rivsår, skärsår, vrickningar. Ja t o m bryta en arm eller ett ben, men skyddas från livsvariga men. Hon himlade med ögonen och frågade upprört hur jag kunde ha en sådan syn på stackars skyddslösa barn.
Jag svarade: Ska inte barn få gunga, klättra i träd, ballansera, sparka boll, klättra upp på stenar, kasta snöboll,rulla ner för en slänt osv?
Inte ens en lärare i barnkunskap förstod vilken viktig del aktiva lekar utgör, nyttan av att leka spindel i klätterställningens när eller kunna flyga. Vi har en tendens att överbeskydda våra barn. Ett barn som gråter är något dåligt. Barn ska vara lyckliga och glada jämt. Men att slå sig är viktigt för att lära barn var gränserna går. Blåmärken lär oss livet. Det tog jag speciellt upp i min bok Uteliv med barn.
Som förälder är det viktigt att bita sig i tungan ibland och vara cool, när telningen snubblar fram på stigen eller springer runt som en furie i skogen, ett litet felsteg från uppskrapade knän och tårar. Det är svårt, men om man inte lär sig riskbedömning när man är liten och inte faller så långt kommer det göra rejält ont som stor. Kanske finns det också en skillnad på mammor och pappor i genomsnitt. I så fall ett argument att fler män arbetar med barn och det kvinnliga tolkningsföreträdet om barnuppfostran brytas.
Risken med att låta barnen utforska sina gränser och lära sig riskhantering är att de en dag kommer och vill göra något riktigt farligt. Vad säger man till ett barn som vill hoppa med BMX, rida eller dyka? Den ängsliga föräldern, som inte själv tänkt igenom riskhantering i utsatta situationer kommer bli livrädd och förbjuda. Andra ser till att det sker på ett hyfsat säkert sätt. På så sätt går beteenden ju “i arv”.
LikeLike
Vackert sagt!
Går det att träna mod? Eller är det något vi föds med och som tränas bort?
Till sist dör vi som fulländade fegisar.
LikeLike
Läs Ronja Rövardötter först så fortsätter vi samtalet sedan
LikeLike
Är det något särskilt avsnitt du tänker på?
LikeLike
Tja, avsnittet när Ronja ska gå ut i skogen första gången, Mattis varnar henne för ditt och datt, Ronja frågar hur hon skall handskas med just detta och sedan traskar iväg för att ta sig an världen rustad med dessa strategier, men utan att övervakas är trevligt, men jag rekommenderar som föräldrarhandledning hela boken från början till slut.
LikeLike
Ett utmärkt råd.
Det är intressant hur modern och fadern intar olika positioner. Mattis funktion är svårare att förstå Lovis. Han är så hjälplös i sin kärlek.
LikeLike
Nej. Det är han inte. Han älskar villkorslöst och vill ha kontroll, men älskar så innerligt att han ändå vågar släppa.
LikeLike
Han inser nog att han inte har något val. Det är också en form av visdom.
LikeLike
Vi föds inte som oskrivna blad utan har vissa egenskaper med oss när vi föds. Vissa är naturligt mer försiktiga av sig och andra mer framåt. Den yttersta gränsen är ADHD-personer som kan göra saker helt utan att fundera på konsekvenser. Har pratat med en del föräldrar till ADHD-barn som bara väntar på att deras barn kommer skada sig allvarligt. Och gör det ständigt. På samma sätt som förra gången.
Du kan inte få vem som helst till BASE jumping eller få alla att trivas vid ett skrivbord.
Men man kan helt klart påverka en individ inom de biologiska ramarna. Precis som man kan hämma en person kan man få folk att gå dit de aldrig gått förut eller trodde om sig själv. Fingertoppskänsla och lagom steg är viktigt, men just känslan “wow, jag klarade det” är viktig för personutvecklingen. Gå utanför den där komfortzonen. När man gjort det många gånger börjar man göra det utan uppmaning.
Sen skulle jag inte kalla det mod. Kyrkogårdarna är fulla av modiga hjältar. Det handlar om självkännedom och riskbedömning. There are bold climbers, and old climbers, but no bold and old climbers.
LikeLike
Det är skillnad på mod och dumdristighet, visst är det så.
Astrid Lindgren beskriver det väl när hon låter Skorpan reflektera över Jonatans ord om att det finns saker man måste göra, fast man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
Jag vill bara nämna sådär i förbigående att det som för en normal-långsam person ser ut som att en ADHD-person gör om exakt samma sak på exakt samma sätt kan se annorlunda ut för ADHD-personen, som upplever sig göra om samma sak men bättre rustad, eftersom erfarenheterna från förra fallet nu kan tas i bruk.
If at first you fail, then try and try again, helt enkelt.
LikeLike
Jag jobbar på en skola där vi har många idrottare, bl a sådana som sysslar med down hill cykel och höga hopp med bmx. En sport som kräver mycket “bära eller brista”-mentalitet. Ungefär som fallskärm. Många av dem har helt klart stor riskvillighet. En del har ADHD. Jag upplever att de oftare är skadade än andra cyklister. Gränsen mellan att ta lagom risker för att bli bäst och för stora risker som får dig skadad är hårfin.
Den typen av risksporter jag själv sysslar med är helt annorlunda. Inom alpinism, solopaddling och dykning handlar det mycket om riskminimering. Att ha koll på så många faktorer som möjligt i god tid, att ha tänkt igenom olika scenarion (Vad gör jag om…?) och flexibilitet under vägen. Just för att det ska finnas en chans till det där “try again”. Det är sällan man kör “all in” utan flera säkerhetssystem eller alternativ. Inte jag iaf.
LikeLike
Nej. Inte du.
Men riskminimering handlar om att utnyttja erfarenheterna från tidigare misstag, från tidigare olyckor, från tidigare smällar som andra begått, råkat ut för, tagit eller fått. Det fyller en funktion, och det gör det där andra försöket möjligt, men det är med detta som med det mesta annat – för mycket och för lite skämmer allt.
LikeLike
Får mig att tänka på den här bilden [och bildtexten] som vi använder som fond till E.A.T-IT
LikeLike
Bara att det är “try and try again” istället för “try and error…stop”.
LikeLike
Jag tror det är ett problem att de flesta lekmiljöer brn har ligger så till att vuxna måste förlja dem dit, det är farliga vägar och liknande. Barnen får sällan möjlighet att leka småfarliga lekar utan ängsliga vuxna som sällskap. Stadsmiljöer byggda för vuxna med bilar och med isolerade små öar för barnen tror jag ställer till det mer än de vuxnas överbeskyddande inställning.
LikeLike
Jag tror det går hand i hand – de må öarna är byggda och planerade och inplacerade i landskapet utifrån vuxnas ängslan snarare än utifrån barns lekbehov.
LikeLike
Det värsta är väl att idealet handlar om övervakning –
http://en.wikipedia.org/wiki/Panopticon
Jag tror att barns behov av ostördhet är det mest förbisedda av alla. Ängslighet smittar.
LikeLike
Gör det? Eller handlar det om en förskrämd önskan att skydda från allt ont i världen? Eller om en önskan att skydda den investering i framtiden barnet är?
LikeLike
Jag brukar tänka på vad Syster Birgit på BVC sa när vi kom ditt med en blåmärkesprydd dotter som höll på att lära sig gå (klättra)
– Hmmmm…. det är faktiskt meningen att de ska hålla en 70-80 år!
Då svalde vi en del oro och lät henne ramla utan att vi försökte fånga.
LikeLike
Det var duktigt av er. Man lär sig inte hålla balansen om man inte får testa fysikens lagar rent konkret och kroppsligen
LikeLike
Jag försöker översätta den synen på fysisk trygghet till en intellektuell nivå. Vilka tankar är tillåtna att pröva? När bryts överenskommelsen om trevlighet (eller på högskolan “vetenskaplighet”)
LikeLike
Om vi ser rent statistiskt på saken bör överenskommelser om trevlighet brytas minst ett par gånger i veckan för att inte förvandlas till kvävande, våta filtar.
Alla tankar är tillåtna att pröva. Alla tankar bör prövas. Det innebär att de bör få stå omprövas, ifrågasättas, stötas och blötas och ställas i relation till andra tankar.
LikeLike
På söndagar brukar jag vara rätt kaxig:
LikeLike
testing testing
LikeLike