Sydsvenskan skriver om kvinnor som arbetar inom försvaret:
Trots att lumpen öppnades upp för kvinnor på 1980-talet är försvaret fortfarande väldigt mansdominerat. Bland högre befäl finns bara män och bland anställda (yrkesofficerare, specialistofficerare och andra icke civila) är enbart sex procent kvinnor.
– Det finns säkert kvinnor som trivs inom försvaret. Men det första man kan säga är att de inte varit självskrivna inom försvarsmakten. Bara att komma in i den organisationen som kvinna är en utmaning i sig. Försvaret är en organisation som bär kraftiga normer, säger Annica Kronsell, professor i statsvetenskap på Lunds universitet.
Hon har skrivit boken ”Making gender, making war – violence, military and peacekeeping practices”, tillsammans med Erika Svedberg på Malmö högskola.
– Ansvaret att försvara nationen har lagts på mannen. Så fort en kvinna kommer in i den världen så utmanas den ordningen. I mina studier har jag sett att kvinnor i försvaret hela tiden måste balansera mellan olika förväntningar. De ska inte vara för kvinnliga, inte för svaga, men inte heller manliga för det antyder att de är lesbiska eller bättre än killarna.
Jag ser paralleller till de svårigheter som möter män inom traditionella kvinnoyrken.
Tysta tankar 
Att arbeta i militären handlar ytterst om att döda andra människor. En ganska aggressiv handling. Det finns några ganska inarbetade system för att förmå människor att göra det. Det är inte vackert, men det fungerar. Självklart handlar det om att passa in och vara mer “manlig”. Paris Hilton & Co skulle göra sig ganska slätt i militären. Om man överdriver sin manlighet, jag ska minsann visa er att jag kan spotta snus som en hel karl, blir det just överdrivet.
På samma sätt kan inte den man som vill in på förskolan köra John Wayne-stilen. En lite mjukare approach rekommenderas. Men överdriver man och kör en för feminin stil blir det också fel. Hon verkar ha svårt att förstå normal social samvaro och lagom anpassning till grupper. Att vara pionjär innebär en del smällar och viss smidighet. Men också möjlighet att leva ut sig själv.
LikeLike
Jag är intresserad av det här spelet mellan att passa in och att utmana. Om vi ser normerna som föränderliga blir det mer spännande – samtidigt finns det en risk att avvikarma romantiseras som förändringsagenter. Bärare av “det nya”.
LikeLike
Följer jag en ung kvinnas väg in i dykvärlden. Den är ganska machobetonad, fortfarande. Mest män och en hel del SEAL-wannabes. Mycket utrustning är fortfarande svart. De kvinnor som börjar dyka är inte på något sätt butchiga eller överdrivet manliga, utan är kvinnor med skinn på näsan. Jag har inte hört en enda negativ kommentar bland manliga dykare om kvinnor i våtdräkt. Går man in och visar säkerhet och ansvar för sig själv och sin parkamrat blir man välkomnad oavsett kön. Och det är helt ok att utöva dyksport med kvinnliga attribut. Finns t o m en rosa serie för de som önskar det.
Man behöver alltså inte göra om sig till man, men förstå lite av den manliga koden. Ta din plats och visa dig duglig så blir du accepterad.
Kan tänka mig att man måste förstå lite om kvinnliga koder för att fungera som enda man på en förskola.
LikeLike
Lol, rosa dykardräkt i all ära, men steget är väl ändå långt till rosa camo-byxor, rosa automatkarbin eller rosa snuskburk. 🙂
LikeLike
Det här med camouflage är en ganska sen uppfinning. D där röda uniformerna med plymer var väl ett försök att gjuta mod i trupperna och imponera på fienden?
Den rosa färgen har skiftat innebörd många gånger – kopplingen till feminitet är inte given. Antagligen är det en ganska lokal företeelse?
Den här boken lär vara en guldgruva:
http://www.ordfront.se/bocker/politikodebatt/rosa.aspx
LikeLike
Jo – de som försöker hitta enkla vägar riskerar att bli avslöjade!
LikeLike