Av en slump publiceras Peter Gärdenfors inlägg om motivationens betydelse i skolan: Länk
Samma dag som Björklunds förslag om betyg i fjärde klass: Länk
8 thoughts on “Ibland skriver den här bloggen sig själv”
Någon kanske skulle fundera en kvart varför skolan inte klarar av att skapa motivation a la Gärdenfors och istället tvingas morötter
a la Björklund.
Själv började jag deprimerat begripa orsakssambanden tidigt 80-tal.
Min mamma var skolfröken så hon präglat mig på skolfrågor.
Men kortfattat så inleddes mina insikter av skolans förakt för “teknikpojkar”.
Efter detta förstod jag att även andra arketyper upplev sig mobbade av skolan. Tex “kulturfolket” och “idrottsfolket”. Sedan har man ju sedan barnsben matats med att alla flickor blir mobbade av skolan.
Om snart alla känner sig mobbade av ett skolsystem vad har man då att göra. Naturligtvis att skapa individuella val som kan bära upp lusten att söka kunskap.
Som jag tidigare påpekat är jag förespråkare för en statlig skola men då en statlig skola som medger val (linjer) för att maximera lusten att lära.
Ett praktiskt exempel:
Om man i själen är en äkta teknikpojke så vill man naturligtvis inte få livslusten förstörd av genustanter som försöker bygga destruktiva bon inne i lustcentrat.
Det är när sådant blir frekvent återkommande som välståndskulturer faller samman.
Aha – att lösas skolans kris genom individualisering låter möjligt att förstå som ett tidens mönster. Ungefär samma “satsa på dig själv”-retorik som arbetsgivare försökte prångla ut samtidigt!
Nejdu!
Där försöker du svärta ned en god tanke med “egoiststämpeln”.
Det är fullt möjligt att sprida en god och humanistisk livssyn och en solidarisk idé samtidigt som man ger människor möjlighet att uppleva bekräftelse via det som är drivande i varje individ. (dvs insikten om varje människas unicitet samtidigt som alla får lära oss vad ordet samhälle betyder)
På Chalmers fick vi (delvis) lära oss att vi “samhällshjältar”. Att vi var till för folket. (för att vara ärlig fanns det en del institutionsfolk som bara brydde sig om deras egen status och att man skulle bli en lydig publiceringsslav under deras flagg)
Förresten. Som skolan nu är utformad är den ju bara till för vissa individer. Dvs en jäkla ojämlik individualisering. Vad är det som är bättre med det blir den naturliga följdfrågan?
Jag tror på individualisering och är nog en ganska obotlig representant för egocentrisk livshållning. Samtidigt är jag övertygad om att vi skapar mening tillsammans och gärna vill ingå i sociala sammanhang.
“Vad gör man med en snäcka
om man ej får visa den??”
Tysta tankar 
Någon kanske skulle fundera en kvart varför skolan inte klarar av att skapa motivation a la Gärdenfors och istället tvingas morötter
a la Björklund.
Själv började jag deprimerat begripa orsakssambanden tidigt 80-tal.
LikeLike
Vad hände då?
Som småbarnsförälder hade jag ett ganska begränsat perspektiv!
LikeLike
Min mamma var skolfröken så hon präglat mig på skolfrågor.
Men kortfattat så inleddes mina insikter av skolans förakt för “teknikpojkar”.
Efter detta förstod jag att även andra arketyper upplev sig mobbade av skolan. Tex “kulturfolket” och “idrottsfolket”. Sedan har man ju sedan barnsben matats med att alla flickor blir mobbade av skolan.
Om snart alla känner sig mobbade av ett skolsystem vad har man då att göra. Naturligtvis att skapa individuella val som kan bära upp lusten att söka kunskap.
Som jag tidigare påpekat är jag förespråkare för en statlig skola men då en statlig skola som medger val (linjer) för att maximera lusten att lära.
Ett praktiskt exempel:
Om man i själen är en äkta teknikpojke så vill man naturligtvis inte få livslusten förstörd av genustanter som försöker bygga destruktiva bon inne i lustcentrat.
Det är när sådant blir frekvent återkommande som välståndskulturer faller samman.
LikeLike
Aha – att lösas skolans kris genom individualisering låter möjligt att förstå som ett tidens mönster. Ungefär samma “satsa på dig själv”-retorik som arbetsgivare försökte prångla ut samtidigt!
LikeLike
Nejdu!
Där försöker du svärta ned en god tanke med “egoiststämpeln”.
Det är fullt möjligt att sprida en god och humanistisk livssyn och en solidarisk idé samtidigt som man ger människor möjlighet att uppleva bekräftelse via det som är drivande i varje individ. (dvs insikten om varje människas unicitet samtidigt som alla får lära oss vad ordet samhälle betyder)
På Chalmers fick vi (delvis) lära oss att vi “samhällshjältar”. Att vi var till för folket. (för att vara ärlig fanns det en del institutionsfolk som bara brydde sig om deras egen status och att man skulle bli en lydig publiceringsslav under deras flagg)
LikeLike
Förresten. Som skolan nu är utformad är den ju bara till för vissa individer. Dvs en jäkla ojämlik individualisering. Vad är det som är bättre med det blir den naturliga följdfrågan?
LikeLike
Jag tror på individualisering och är nog en ganska obotlig representant för egocentrisk livshållning. Samtidigt är jag övertygad om att vi skapar mening tillsammans och gärna vill ingå i sociala sammanhang.
“Vad gör man med en snäcka
om man ej får visa den??”
LikeLike
Pingback: Motivation « Jans Syrliga KaramelLer