Jag ser Aktuellts välgjorda reportage om rekrytering av män till förskolan och är lite bekymrad över att de använder ordet kvotering för att förklara de norska framgångarna.

Länk till inslag

Och det norska exemplet

Jag menar att vi bör vara lite noggranna när det gäller viktiga begrepp i känsliga frågor. Det finns ingen kvot och inga tilläggspoäng i Norge. Det finns belöningssystem för de förskolor som lyckas rekrytera och behålla män – detta är kopplat till ett uppdrag som modellskolor och handledarskap. Den viktigaste åtgärden är att chefen kan välja att prioritera mångfald framför formella meriter. Tanken är att den som är ansvarig för verksamheten måste kunna avgöra vad barnen behöver och föräldrarna efterfrågar.

När jag började arbeta var antalet tjänsteår centralt i den svenska modellen. De här befodringsgångarna var  hårt centraliserade och kunde överklagas rättsligt. Idag väger arbetsgivaren erfarenhet, formella meriter med sådant som arbetslagskemi och intuitiva bedömningar av personligheten. Det händer nog att vaga föreställningar om mångfald (kön, ålder, etnicitet o.s.v.) smyger sig in också.

Min poäng är alltså att vi redan har smygkvotering i Sverige och ingen som helst anledning att förfasa oss över de norska försöken att skapa könsbalans på ett centralt område.

Jag kanske talar i egen sak – 1976 fick jag 0,2 tilläggspoäng och kunde börja på förskollärarutbildningen trots ett mycket ostrategiskt naturvetenskapligt gymnasieval. Idag är inte möjligheten att styra intagningen önskvärd eller lagligt möjlig. Svårigheterna ligger inte på den nivån. Därför borde vi diskutera Norge utifrån andra aspekter.