Konflikt i P1 om ett angeläget ämne. Nyanserat och intressant. Frågan blir allt svårare att nonchalera.
Om kvinnliga vinnare och manliga förlorare – i skolan och i arbetslivet. Håller kvinnorna på att ta över? Hör reportage från England, där allt fler brittiskor nu försörjer sina män. Hör om dom svenska pojkarna som spelar bort sin skolgång, om kinesiskor på frammarsch, och om den amerikanska boken som hävdar att slutet för männen är nära.
Tysta tankar 
Varför ska man arbeta och slita ut sig i ett samhälle som uppenbarligen bara går ut på att gynna kvinnor och ständigt sprider misandri. Nej, då är det bättre att låta kvinnorna jobba och betala skatt. Själv kan man leva på de små bidrag som finns och komplettera dessa med svartjobb och lite småstölder. Det är bättre att leva utanför samhället än att leva i ett samhälle som hatar en.
LikeLike
Nåja – lite kul är det väl ändå? Korta stunder.
Du verkar lite uppgiven.
LikeLike
Perception är ett intressant ämne. Hur uppfattar man saker? För ett antal år sedan gjorde man en undersökning om hur folk uppfattade kvinnors talutrymme i TV. Det intressant var, att om kvinnorna hade runt 25% (har jag för mig) av talutrymmet, då ansågs det att dom hade dominerat.
LikeLike
It’s in the eye of the beholder?
Och nu lärde jag mig mer om “beholder”
http://en.wikipedia.org/wiki/Beholder
LikeLike
Men grynen, den som spelar bort sin skolgång får, oavsett kön, ett sämre utgångsläge än den som pluggar. Det är väl inte så konstigt?
För unga kvinnor i många sammanhang har under en lång perios studier varit den enda öppna dörren till någon form av frihet och oberoende, att de väljer att gå igenom den är något att bejubla, inte beklaga. Den står öppen för unga män också, och i många delar av världen, se till exempel på Indien och många Afrikanska länder, väljer ungdomar av alla kön att att gå igenom den.
Om vi lyfter blicken från skrevet ett ögonblick och tittar på andra aspekter, hur kan det komma sig att somliga unga människor i västvärlden har en känsla av att de nog fasen kommer att bli omhändertagna och få det de behöver utan egen insats, medan andra i högre utsträckning upplever att de vill gå igenom den där öppna dörren och ta chansen att kunna påverka sin tillvaro? Vad skiljer, förutom könsorganen, dessa ungdomar åt?
LikeLike
Jag tycker att det är en cynisk beskrivning – menar du att alla som misslyckas har “spelat bort sin skolgång”?
Är det ett faktiskt spelande (som antyds i programmet) eller är det i en mer metaforisk betydelse du använder ordet? De har gjort medvetna val som ger o ehagliga konsekvenser.
Ur det senare perspektivet förstår jag bristen på medkänsla – en nödvändig anpassning till ny karta.
LikeLike
Jag har aldrig gjort någon hemlighet av mitt tämligen cyniska synsätt, men de spelande kom ur ditt citat, inte ur min egen fatabur.
Medkänsla? Är det verkligen medkänsla som behövs? ‘Stackars liten som sitter och inte har någon utbildning’? Eller är det fler chanser att maka sig igenom den öppna dörren? Vuxenutbildning, folkhögskolor, deltidsstudier, distansstudier, kvällskurser, nattskola, gryningsskola, sommarskola och inte minst viktigt: möjlighet att finansiera studier utan att stänga sig själv ute ur systemet om man inte lyckas första gången?
Jag är inte riktigt lagd för det här med att tycka synd om, men jag sparkar gärna upp dörren för den som blev kvar utanför och välkomnar in, om och om och om igen, tills stålhättorna på mina kängor är blankslitna.
LikeLike
Medkänsla behövs för att förstå varför en del lyckas och andra misslyckas. Det stora statistiska perspektivet reducerar oss till siffror och då är det helt ok att en del grupper ramlar av välfärdsbussen. Men jag tycker nog att vi kan diskutera hur den där bussen kör och vem som gynnas av tidtabellen.
LikeLike
Bussar har ju den egenheten att de kör sina rutter, missar man en kommer en till så småningom. Kanske inte i tid, men kommer gör den. Det tycks mig som en metafor för ganska exakt det jag beskrev ovan – en chans till för den som inte lyckades första gången, och sedan en till. Och sen en till. Vem gynnas av det? Vi, allesammans. Vem kör? Ointressant. Det intressanta är att det ges en chans till. Och sedan ännu en. Och sen en till. Och så vidare.
Medkänsla ställer sig ofta i vägen och luddar till perspektiven om man vill förstå i betydelsen uppfatta mönster och strukturer. Och det är först när man uppfattar dessa mönster och strukturer man kan göra något åt dem. Men den känns bra i magen, medkänslan, det ska vi inte förneka.
LikeLike
Jag är mer intresserad av vad som händer på bussen än när den avgår.
Men när 80% av en grupp ramlar av finns det anlednin att se över säkerheten ombord.
LikeLike
Jag tror alltså inte att “en buss är en buss är en buss” eller att “det kommer alltid en ny”.
Den som misslyckas i skolan har ofta en tendens att anklaga sig själv – skolan definierar sig i neutrala termer som god. Barnet ska skärpa sig.
LikeLike
Låt oss börja med definitionerna. Det är skillnad på barn och elever. I skolan går elever. Ibland är de barn,ibland tonåringar, ibland unga vuxna, ibland helt vuxna. Att tala om elever som ‘barn’ leder tanken fel, både vad gäller elevers roll i skolan, relationerna i skolan och lärarens ansvar och funktion.
LikeLike
Jag är inte säker på vart den distinktionen leder? Menar du att elevpositionen skulle vara överordnad barnperspektivet – eller om vi nu ska tala det nya barndomssociologiska språket : barnets perspektiv.
LikeLike
För det första vidgar den perspektivet – barn är barn, men även den som läser på högstadiet, gymnasiet eller vuxenutbildningen är elev, trots att barnstadiet lämnats. Att tala om ‘barn’ antingen utesluter dessa grupper eller reducerar dem. Jag upplever det som respektlöst.
För det andra tydliggör den skillnaden mellan lärarrollen och den privata familjerollen. Relationen lärare-elev kan vara innerlig, personlig, varm, fylld av omtanke, förtroende, ja rent av kärlek. Men den är en professionell relation. Familjerelationen, där barnet är barn, är en annan, och den distinktionen är värd att hålla i minnet. Ett alltför gränslöst förhållningssätt riskerar att kränka elevens integritet och ge både svårläkta och onödiga sår.
LikeLike
Jag tror inte att någon förespråkar gränslösa förhållningssätt. Däremot menar jag att vi laborerar med olika grader av närhet i relationer beroende på vem vi är och vilken distans vi behöver (eller tror att den andre behöver).
Skulle distinktionen barn/elev lösa detta?
Jag antar att du känner till barnkonventionens definitioner av barn.
LikeLike
Det finns en olycklig tendens i svensk skoldebatt att söka enkla lösningar, som om man hoppas på en magisk artefakt som tripp trapp trull skall ställa allt till rätta, återskapa den förlorade balansen och få allt som skaver att harmonisera.
Så fungerar det givetvis inte, det vet ju både du och jag. Människor är komplexa varelser som lever i komplexa strukturer, så lösningarna på olika problem behöver vara minst lika komplexa som såväl strukturerna som de som befolkar dem.
Men språket speglar hur vi ser på saker och ting. Lärare vill ha sina privata sfärer dit de kan dra sig tillbaka och vara i fred, vara privatpersonen de också är, där de inte behöva vara professionella och ta det ansvar det innebär att gå in i lärarrollen. Elever har samma behov. De behöver få ha sfärer där de är privata, där de slipper riskera möta läraren i lärarrollen, där de kan ha sina hemligheter och sina alldeles privata tankar i fred, utan risk att de lyfts upp i utvecklingssamtal eller Det är en fråga om integritet, och respekt, och en fråga som riskerar att göra situationen svårhanterlig om den luddas bort.
LikeLike
Jag vet inte om det handlar om respekt? Visst blir det enklare om vi reducerar våra lov till de roller vi förväntas spela i mötet med andra, men det blir också oändligt mycket tråkigare.
På sikt tror jag vi blir mer effektiva om vi släpper et här med fasader. Jag kan också ha fått en överdos av retorik kring att se barnet som en helhet….
LikeLike
Jag måste vara uppriktigt mot dig, du tappade mig när du började prata om lov. Vad menar du med första stycket?
Ja, det handlar om respekt, och det handlar om integritet. Det är något helt annat än en “fasad” eller en “roll”, och skillnaden ligger i var du har ditt fokus. Fasader och roller handlar om dig själv, som lärare eller privatperson eller elev, och är vad som används för att försöka forma den uppfattning omvärlden får av en. Respekt och integritet handlar om att tillåta och ge andra utrymme att själva forma den uppfattning vi får av dem. Att låta andra avgöra vad de vill hålla i den privata sfären och vad de vill vara offentliga med.
Snarlikt, men olika perspektiv.
Och så detta: alla barn är inte elever, alla elever är inte barn. Har du fått en överdos av retorik hoppas jag att där nämndes att orden man väljer gör skillnad.
LikeLike
Inte lov – liv! Jag förstår att det blev förvirrande.
I viss mån väljer vi alltid i vilken närhet vi vill befinna oss. De egna barnen har ofta knep för att komma under skinnet på sina föräldrar och som tur är lyckas de flesta lärare etablera något som vi i brist på annat kallar professionell distans till sina elever. En del av oss har det som arbetshypotes även i förhållande till de egna barnen och jag tycker att intervjun med Jan Myrdal var en tankeställare – samtidigt som hans barndomsskildring av en kvittrande Alva nog skrämde upp många.
Det som händer i lärarelevrelationen kan vara svalkande distans och respekt – men jag tror att närhet också kan fungera. Fara är väl att elever och barn börjar anstränga sig för lärarens skull…
LikeLike
Den relation du som vuxen har till dina egna barn skiljer sig radikalt från den du som lärare har till dina elever, på många sätt. De har inte med varandra att göra och är knappt jämförbara, mer än på ett mycket mycket ytligt plan.
Det som händer i en relation mellan en lärare och en elev är bland annat att båda är medvetna om att detta är en tillfällig relation – den har en början, och den har ett slut, och samtliga inblandade parter har, i de flesta fall, ett liv före, ett liv efter OCH ett liv utöver. Relationen utgör bara en mycket liten, viktig, absolut, ibland intensiv, ibland rent av livsavgörande, men icke desto mindre en mycket liten del av respektive inblandad individs liv.
Familjerelationen däremot varar i de flesta fall livet ut, genomsyrar och påverkar de flesta delar av livet.
Detta är bara en av de avgörande skillnaderna, och klarar vi inte av att se den distinktionen så bör vi ägna en stund åt att överväga vad vi egentligen håller på med.
LikeLike
Jag tycker du är väldigt kategorisk i din beskrivning av hur de här relationerna ska se ut.
Det finns en tendens att relationerna lever sina egna liv – på gott och ont.
Vi försöker styra dem för att göra livet enklare men jag tror inte att det går att skydda sig från separationens smärta. Den hör till livet. Jag kanske är märkt av förskoletraditionen men nog är ett instrumentellt förhållningssätt problematiskt på många plan även i skolan?
LikeLike
Givetvis generaliserar jag – vi för trots allt en generell diskussion, inte sant?
Nej, Mats, jag talar inte om att ‘skydda sig mot separationens smärta’.Det handlar i stället om att förhålla sig till dels det faktum att relationen lärare – elev är av en annan dignitet än relationen förälder – barn, dels att det faktum att den är ändlig är en del av det eleven faktiskt behöver få lov att lära sig förhålla sig till och hantera i skolan, och att även detta – kalla det lite romantiskt ‘att hantera separationens smärta’ om du vill – ingår i det läraren har till uppgift att lära ut.
LikeLike
Ja – den generella nivån finns där. Det är din lite fyrkantiga syn på vilka åldrar du knyter till vilka grader av närhet. Att skiljas är väl alltid att dö en smula. En del av oss lär sig att undvika de här smärtsamma uppbrotten genom att bara ingå i relationer med folk vi är släkt med – andra kastar sig ut i yrkesliv och nätliv.
Jag är inte säker på att det går att “lära ut”. Däremot bör vi skydda barn från narcissister som använder skolan som en plats för sitt spel. Ett stort bekräftelsebehov är ingen merit i min bok.
Min invändning mot din argumentation handlar nog mest om tanken på en god lagomnivå som alla borde förstå.
LikeLike
Uppenbarligen uttrycker jag mig illa. Jag har inte överhuvudtaget inte diskuterat åldrar och grader av närhet. Jag har däremot försökt belysa det faktum att man leder tanken fel när man talar om elever med ordet ‘barn’ eftersom alla elever inte är barn, och alla barn inte är elever.
Jag har inte heller talat om att undvika separationer eller relationer. Däremot har jag talat om att förhålla sig till det faktum att relationen lärare – elev är av den sorten att den tar slut, och att det skall vara så.
LikeLike
Ah – då blir det klarare. I förskolan brottas vi med de här begreppen – vad är ett barn? Hur konstrueras barnet i mötet med undervisningskulturen?
Kanske var det därför jag inte förstod ditt försök att skapa en skarp skiljelinje mellan barn och elev. Eller så är jag förstörd av alltför mycket tal om helhetssyn…
LikeLike
Ingen skiljelinje – distinktion
Förskolebarn är man en mycket mycket liten del av sin skoltid – elev betydligt längre. Kanske säger de olika benämningarna något om skolformernas relationshantering?
LikeLike
Jag vet inte om det går att tala om en skolforms relationshantering. I min värld är det extremt individuellt och jag misstror dem som försöker beskriva en trevlig lagomnivå.
LikeLike
Men inte handlar det väl om någon trevlig lagomnivå? Snarare är det väl så att det ingår i läraryrket att upprätthålla fungerande lärare-elev-relationer, i vilka det ingår att parterna i någon mån är utbytbara? Det är stor skillnad på att gråta en stund på avslutningsdagen när man ska skiljas åt, eller att senare sakna personen, och på den sorg man drabbas av när relatioen till en närstående tar slut.
Vi styr ständigt djupet i våra relationer, utan att vi för den skull upplever att vi distanserar oss eller att de relationer vi håller lite utanför vårt innersta är meningslösa. I relationen mellan elev och lärare är det självklart ett krav att just läraren tar ansvar för den styrningen, och ju yngre eleverna är, desto viktigare blir den delen av yrket.
LikeLike
Sara, du fångar precis det jag försökt uttrycka.
LikeLike
På en språklig nivå försår jag behovet av de här distinktionerna och antagligen hjälper de oss att klargöra grundläggande funktioner i mötena mellan människor.
På upplevelsenivå menar jag att vi rör oss på ett nödvändigt gungfly. När Jan Myrdal talar om att han var mer fäst vid sina djur än sina barn sätter det igång vår bild av den goda föräldern – och när den barnlösa läraren engagerar sig djupt i enskilda barn hotar det bilden av den neutrala tjänsteutövningen.
Och däremellan händer det som vi kallar livet!
LikeLike
Skillnaden är att Jan Myrdal talar som privatperson, och beskriver sina privata känslor. Där kan det hända både det ena och det andra.
Läraren, barnlös eller inte, behöver vara professionell nog att ge även de elever (inte barn, eleverna är inte lärarens barn) som inte väcker varma känslor ett vänligt, respektfullt och minst korrekt bemötande; självreflekterande nog att ge även de elever som väcker varma känslor utrymme att utvecklas och gå vidare utan läraren.
LikeLike
Det är vi helt överens om. Närhet och distans kan ibland förenas i en professionell grundinställning.
Att vi måste arbeta med olika former av gränsdragningar har jag aldrig ifrågasatt – mina invändningar handlar om den normativa sidan. Hur nära menar vi är lämpligt? Är det en kollegial fråga?
Alla relationer stökar till det inom en organisation. Ibland tror jag att principen om utbytbarhet är farlig. Ingen vill känna sig som en kugge i maskinen!
LikeLike
Nej, Mats. Relationer stökar inte till det inom organisationer. Organisationer är relationerna i dem, på gott och ont, och det ena formas och omformas och omformas igen av det andra.
Vad utbytbarheten så är den ett faktum. Ingen är oersättlig, och det ska vi vara förbaskat glada för. Funderar en stund över motsatsen så ser du törhända varför.
LikeLike
Vad händer i en organisation som genomsyras av ett instrumentellt förhållningssätt? På kort sikt kanske det fungerar bra och det är nog bra för en del arbetstagare att fundera över sin utbytbarhet.
Baksidan av den här organisationen är att människor reduceras till kuggar i maskinen. På lång sikt tror jag att det påverkar motivationen.
Vi kan svära över skolans institutionella karaktär och att lärarna färgar sina uppdrag med så mycket egna tankar och erfarenheter. Men jag tror att vi ska vara väldigt rädda om den här nivån. Den hjälper oss när instruktionsnivån inte erbjuder tillräckligt stöd och vi måste reagera mer direket och intuitivt i komplicerade situationer – och de är väldigt många.
LikeLike
Hur motiverad att utvecklas, ta hänsyn till andras behov, samarbeta, förändra befintliga strukturer, ta hänsyn till och anpassa sig efter nya forskningsrön är den som upplever sig om oersättlig, tro?
LikeLike
Jag föreslår en kompromiss – svårersättlig.
Alla de goda egenskaperna du föreslår skulle alltså vara särskilt viktiga i arbetslivet? Och dessutom ha ett samband med att någon annan skulle kunna sköta mitt jobb bättre?
Så har jag aldrig upplevt mina professionella drivkrafter.
LikeLike
Jag beklagar, jag kan inte gå med på den kompromissen. Alla människor är unika, och som individer fullständigt oersättliga. På det privata planet.
Men har vi på det professionella planet ett så stort fokus på vår egen betydelse att vi antingen sitter nöjda på våra luddiga rumpor övertygade om att vi är oomkullrunkeliga, eller ständigt går och bevakar vår egen position, ja, då är risken att någon annan kunna sköta våra jobb bättre stor. Ty då har vi inte fokus på vad vi faktiskt gör, utan på vad vi är. Elevernas lärande, som väl borde vara fokus i skolan, försvinner då långt ut i marginalen.
LikeLike
Jag skulle vilja lägga in ett försök att reda ut begreppen.
Att vara utbytbar och ersättlig är inte det samma som att vara oviktig. Som lärare använder man sig i första hand av sin egen person, sig själv, i sitt yrke. Man själv är det enskilt viktigaste redskapet i sitt arbete. Det gör att man lätt upplever det som en smula otäckt att tänka på sig sjäv som utbytbar i den rollen, skulle man själv, som person, vara utbytbar?
Då måste man komma ihåg att utbytbarheten handlar om att den roll man har i en elevs utveckling kan tas över av någon annan, inte om att det man gör i arbetet med en elev kan skötas av vem som helst, eller att någon annan kan upprätta den den för kunskapsutvecklingen nödvändiga relationen omedelbart. En vikarie för dagen kan inte fylla samma funktion som den ordinarie läraren, eftersom den inte har hunnit skapa några relationer och inte heller har någon överblick eller långsiktig planering.
En enskild lärare kan ha kvaliteter som ingen annan har, kvaliteter som denna för med sig till alla elevrelationer, i den bemärkelsen är den enskilda läraren inte oersättlig, men för den enskilda elevens kunskapsutveckling är den det.
Ersättbarheten i läraryrket ska ses ur ett tidsperspektiv, i stunden är läraren inte utbytbar, men i en elevs hela liv eller studietid är den det.
En dålig lärare kan inte ersätta en bra, men en annan bra lärare kan.
I gymnasiet, då man har olika lärare i olika ämnen blir det väldigt tydligt vad utbytbarheten handlar om. I svenska har man en lärare som är oerhört viktig för att man som elev ska kunna lära sig ämnet svenska, i matematik har man en annan lärare som är lika viktig, men för att lära sig matematik. De kan inte byta ämne med varandra för en dag, men om de kunde byta kunskaper med varandra skulle de genom att de båda hade etablerat en relation med samma elever, antagligen kunnat göra det. Om den ena av dessa lärare undervisar i både svenska och matematik, kan denna ha en elev i båda ämnena. Om båda undervisade i båda ämnena kunde de kunna dela upp gruppen mellan sig och båda ha samma elever i de båda ämnena. Varken elever eller lärare skulle ta skada av det, för den roll ämneslärarna spelar i kunskapsutvecklingen fylls av någon.
LikeLike
Tack – jo det verkar rimligt.
Å andra sidan kan vi välja att betona uppdraget och målet på ett sätt som minskar tilltron till den relationella delen. Vi bedömer prestationen – inte personen. Då är det bra om vi inte känner personen o.s.v.
Jonas Aspelin har försökt reda i de här begreppen som fort landar i existentiella frågor.
LikeLike
Nåja, det tycker jag låter som att man komplicerar saker i onödan och blandar ihop begrepp. Bedömningen försvåras inte av att man känner någon, det som försvåras är betygsättning. Lärare bedömer ständigt elevers kunskaper, annars kan de inte ha någon uppfattning om vad eleven kan ha nytta av att lära sig härnäst, var eventuella svårigheter ligger eller var man ska lägga sitt fokus i undervisningen. Den bedömningen kan vara mer eller mindre strukturerad beroende på sammanhang, men den försvåras sällan av att läraren känner eleven, tvärtom.
Betygsätter gör lärare däremot sällan, vissa gör det aldrig, men den sortens bedömning kan försvåras av en relation till den som ska betygsättas.
LikeLike
Det är viktiga distinktioner och jag skulle inte kunna hålla med mer.
Vi brottas nog med att hålla isär bedömning och betygsättning. Ibland går det bättre. Ur barnens perspektiv är det nog ännu svårare.
LikeLike
Eller kanske snarare frågan om hur våra ordval påverkar hur andra uppfattar våra avsikter och våra intentioner?
LikeLike
Med en dåres envishet: Elevers kunskapsutveckling bedöms, och elevers uppvisade kunskapnivåer betygssätts. Det tycks mig rimligt att en professionell pedagog klarar av att reda ut.
LikeLike
Mycket rimligt – rentav grundläggande för det vi kallar utbildning.
LikeLike
Man tycker det.
Så kanske kan vi snart lägga den känsloladdade retorik där lärare och pedagoger i brösttoner talar om att ‘bedöma barnen’ som vore det hela personen som godkändes eller inte godkändes bakom oss?
LikeLike
Någon gång kommer det kanske ske.
Jag tror inte det händer i morgon!
LikeLike
Jag tror inte det händer alls, inte av sig själv. Det är upp till oss att faktiskt ta vårt ansvar även för hur vi formulerar oss.
LikeLike
Håller helt med dig Morrica!
LikeLike
Jo – och här uppstår den filosofiska frågan om språkets makt över tanken.
LikeLike
Om man säger till eleverna att det är de som betygsätts, snarare än deras uppvisade kunskaper, behövs det inte många filosofiska resonemang för att kunna anta att eleverna tolkar det som att det är de som betygsätts och tänker att det förhåller sig så.
Och om man som lärare tänker sig att det är eleverna man betygsätter, inte deras uppvisade kunskaper, är det antagligen det man också språkligt förmedlar till dem.
LikeLike
Jag förstår den här distinktionen – men menar att det är en abstraktion. Tanken på att skilja person från handlingar är mycket idealistisk.
“Jag älskar dig men hatar allt du säger och gör?”
LikeLike
Fast det är ju varken vad eleverna säger eller gör som personer man sätter betyg på, det är deras uppvisade kunskaper i ett eller flera ämnen.
LikeLike
Det är vanligt använda kropp och röst att visa sina kunskaper.
Till och med texten bär spår av mänsklig aktivitet.
Nyckelordet är “uppvisade”. Upplevelsen av att vara under bedömning är nog svår att reducera till något utanför mig.
LikeLike
Desto viktigare då att pedagogen är tydlig i sin retorik och sitt ordval.
LikeLike
Retorik är alltid viktigt.
LikeLike
Mycket viktigt.
Som Sara säger ovan, om lärarna offentligt ojar sig över att behöva bedöma och stämpla eleverna redan från unga år kommer eleverna att uppleva sig som stämplade. Eleverna kommer att känna att ett otillräckligt betyg faktiskt är en katastrof och ett underkännande av dem som personer snarare än en heads up om att de ännu inte uppnått de kunskaper de behöver för att erhålla ett högre betyg.
LikeLike
Jo – jag är nog märkt av mina år i förskolan. Där är det i hög grad ett nuperspektiv som gäller.
LikeLike
“En enskild lärare kan ha kvaliteter som ingen annan har, kvaliteter som denna för med sig till alla elevrelationer, i den bemärkelsen är den enskilda läraren inte oersättlig, men för den enskilda elevens kunskapsutveckling är den det.”
Förlåt, det skulle stå ersättlig.
LikeLike