PM Nilsson ska utreda jämställdhet ur ett manligt perspektiv. Fyra genusvetare förklarar att det inte behövs.

Länk

Det påstås också att jämställdhetspolitiken hittills inte uppmärksammat män. Inte heller detta stämmer. Under åren har flera statliga jämställdhetspolitiska initiativ tagits med inriktning på män, från 1980-talets ”Idégruppen för mansrollen” till ”Pappagruppen” på 90-talet och utredningen ”Vill man ha jämställdhet?” från 2002. Män har således varit i fokus för såväl forskning som jämställdhetspolitik under en relativt lång tid i Sverige.

Pelle Billing menar att det nog finns utrymme för mer forskning i ämnet.

Länk

En annan konsekvens av maskulinitetsforskningens plats i det genusvetenskapliga ramverket, är att den ofta benämner sig som ”kritisk” maskulinitetsforskning. Det finns alltså en tradition av att forskningen ska vara kritiskt inställd till män och manlighet, vilket selekterar för en viss typ av kunskap. Denna ansats har sitt bidrag att ge, men kan inte vara enda utgångspunkten när regeringen vill få en så bred bild som möjligt av mäns livsvillkor och livssituation. Utredningens uppdrag är ju att ”beskriva och analysera mäns livssituation i förhållande till kvinnors i dagens Sverige och hur den har förändrats under senare år”.

Jag läser de argsinta kommentarerna och hoppas att PM kan hålla huvudet kallt i den här soppan. Någon måste göra det.