Jag tror inte att en man hade kunnat komma undan med den här krönikan.
Länk

”Morsan”, 53, har alltid ­ varit drivande i jämställdhetsfrågor och nu säger hennes två söner att de ­hatar ”feminismen”.
”De är emot feminism”, säger hon. ”Och när jag ­börjar tala om makt­strukturer och allt som ­ligger bakom, så slår de ­bara dövörat till.”

Hennes söner är sura och besvikna. Och de är sura för att de tycker att vuxna särbehandlar flickor på deras bekostnad. Och särbehandlingen börjar tidigt. Den ­sätter fart redan på dagis och går sedan som en orättvis, röd tråd genom små­skola, fritids, mellanstadiet och gymnasium.
Och särbehandlingen­ ­yttrar sig på en massa ­olika sätt: Flickor anses ­vara ­”särskilda”, ”avvikande” och ”annorlunda” och ­måste därför ”stärkas” för att ­kunna ”utvecklas”. Och för att flickor ska ”utvecklas”, så måste de ges utrymme att göra sina ”egna saker”.
Och det gör flickorna med tjejträning och tjej­aktiviteter under tjejtimmar i olika slags tjejgrupper.
Och här finns enligt ”Morsan” en tendens, att lyfta fram flickornas olika ”svår­igheter”, att de har svårt att ”hävda sig” och ”ta plats”. Ja, på det hela taget är det ”synd om” flickor – bara för att de är … flickor.
”Morsan”: ”Här finns en risk, att de snälla småkillarna tar på sig skulden och undrar: Är det vårt fel att det är synd om flickorna? Är det vi som är skurkarna?”