Kollegan och yrkesrollen

De här diskussionerna slutar ofta i vaga antaganden om “lagom” och försök till gränsdragningar mellan privat och personlig.

Mikael har bestämt sig för att gå hela vägen. Det är bra att någon vågar gå före.

20120916-071122.jpg

15 thoughts on “Kollegan och yrkesrollen

  1. Ett intressant projekt. Men jag tror att det går att vara en “hel” människa och ändå kunna se en skillnad på vem och vilka man ger ut vad till. Alltså hur nära inpå livet man väljer att släppa folk. Och i en yrkesroll kan man vara både professionell och personlig, i de yrken där det är lämpligt, men de flesta människor har en zon runt sig där bara vissa människor kommer in, utan att människan känner sig mycket obekväm eller kränkt.

    Jag skulle vilja säga att du är personlig här på din blogg. Eftersom du inte bloggar i tjänsten är det väl frågan om du är professionell. Du är i alla fall inte en heltidsarbetande bloggare, någon som lever på sitt bloggande och gör det professionellt. Och även om du kan delge oss personliga upplevelser i din vardag, så upplever jag inte att du lämnar ut dig privat.

    Like

    • Tack för beskrivningen!

      Det stämmer nog ganska bra. Gränsen mot det privata består av ett antal föresatser om ämnen jag undviker. De flesta är förhandlingsbara.

      När det gäller folk som bloggar i tjänsten är jag helt oförstående och ytterst moraliserande. Men det är mon egen rigida idé om bloggens väsen som blockerar mig där.

      Like

        • Tack – jag har fullt upp med att hitta min egen röst.

          Tanken på att ha ett uppdrag som går ut på att skriva positivt om verksamheten… Nej, det är inte min grej!

          *kramar krampaktigt min frihet*

          Like

          • Det är nog inte min grej heller. Jag vill ha lite mer av distans och resonerande, både om för- och nackdelar.

            Annars kan vi lite hurtigt mynta ett orwellskt uttryck som “ofrihet är den största friheten” och så garvar vi och går vidare. 😉

            Like

          • Det är väl bara att gratulera om du kan känna dig fri. Ibland är det inte utan att jag känner mig väldigt snärjd och begränsad. Men även jag har inrättat livet så jag har områden där jag upplever mig som fri från plikter och tvång.

            Like

      • Jag tror att det är en vanlig fördom mot bloggvärlden att det skulle finnas någon underliggande regel att du måste berätta om din frukost och nattsömn – samtidigt som de utanför reagerar med fasa “detta vill inte jag veta!”.

        För mig handlar det om integritet – ingen annan ska bestämma vad JAG skriver på MIN blogg.

        Like

      • Kommer ifrån? Måste det komma från någon? Det var min egen lilla fundering kring helhet och delar. Min tankegång är väl ungefär så här, mellan tummen och pekfingret.

        Om vi tänker att du vill vara autentisk, hel, en och samma i alla olika situationer du kommer i, så blir inte frågan om det privata och personliga ett problem. Kanske. Men hur förhåller mig sig i en offentlig och förhoppningsvis (?) professionell roll? Där kanske inte det alls lämpar sig att tala om det där privata, kanske inte ens vara personlig. Hur får man då ihop bilden av sig själv?

        Like

        • Menar du att föräldrar, kollegor och chefer inte skulle stå ut med den information som du av någon anledning delar med dig av?

          Jag tänker att det finns en uppenbar risk att du ubderskattar omgivningens intresse för din person och (vilket är mer intressant) deras tolerans.

          Det finns ju inga regler. Bara en massa nyfikenhet – och en lite portion misstänksamhet.

          Like

          • Så här långt har faktiskt alla varit både intresserade och toleranta. Det är jag tacksam för. Men det kanske beror på hur jag sållar, att jag kanske har en känsla för vad som är rimligt och alltså inte, som en del, öser på med min egotripp om min världen, min familj och hur min mage fungerar just idag.

            Like

  2. Pingback: Rätten att få vara offentlig på nätet « Maths hörna

Leave a comment