Newsmill stänger sina kommentarsfält.
Och även om kommentatorerna själva är juridiskt ansvariga för sina inlägg faller det moraliska ansvaret på Newsmill. Den som inte har resurser att ta hand om kommentarsfält bör heller inte hålla dem öppna.
Därför stänger vi nu med omedelbar verkan möjligheten att kommentera artiklar på Newsmill. Istället koncentrerar vi våra resurser på att bredda och fördjupa samhällsdebatten genom de artiklar vi publicerar. De som tidigare har haft underbyggda invändningar mot publicerade texter i kommentarsform är nu välkomna att i stället skicka in dem som repliker i artikelform.
Många är arga och besvikna över att en viktig mötesplats stängs. Jag hör till dem.
Tysta tankar 
Jag har redan tagit bort Newsmill från mitt favoritfält.
Skall jag vara ärlig började jag tröttna på Newsmill någon gång i vintras. Så det var väl ingen större sorg för min del.
LikeLike
Huvudargumentet i artikeln är intressant:
“Det har lett till att det trots många konstruktiva inlägg stundtals varit en mycket hätsk ton i kommentarsfälten. Vi har flera gånger märkt en rädsla hos potentiella skribenter för de påhopp som vissa kommentatorer står för. Ibland har de avstått från att skriva. På så sätt har våra öppna kommentarsfält paradoxalt nog lett till att den fria debatten blivit mindre fri.”
Alltså, det hätska kommentatorsfältet skrämmer tydligen bort skribenter. Och Newsmill har alltså inte resurser för att rensa bort inlägg som strider mot reglerna. När man läser kommentarerna till artikeln är självkritiken nästintill obefintlig liksom förslagen hur ett mer sansat kommentarsfält kan åstadkommas. Istället haglar skällsorden: censur, pk-elit, diktatur, etc., vilket givetvis är nonsens eftersom Newsmill har en enorm spännvidd på sina artiklar, från yttersta vänster till yttersta höger. Man liksom vägrar att lyssna på motiveringen varför kommentarsfältet stängs. Det är synd, för konstruktiva förslag skulle kunna leda till en lösning på problemet med kommentarsfälten.
Men, det är möjligt att beslutet är överilat. Visserligen kanske man får fler att våga skicka in artiklar till Newsmill, men samtidigt så kanske sajten får mycket färre besökare då kommentarfältet försvinner, och då blir intresset av att skickna in artiklar till Newsmill mindre. Jag antar att Newsmill avvaktar konsekvenserna av beslutet innan de bestämmer sig om kommentarsfältet permanent skall stängas, eller återinrättas, möjligen i någon ny tappning.
LikeLike
Jag håller med – det finns utrymme för självkritik bland en del av kommentatorerna. Särskilt hätsk har tonen varit mot all som liknar feminism och genusvetenskap. Följden är att dialogen har uteblivit och det är verkligen en pyrrhusseger av format.
Frågan är om de här bortskrämda skribenterna och debattörerna återvänder nu? Jag tvivlar.
LikeLike
Problemet med att stänga kommentarfältet är att man inte via kommentarerna kan få någon indikation på vilken kvalité artikeln håller, eller rättelser av fel. Att bara få en sidas vy av något är sällan tillfyllest, Nästan alla storys går att vinkla om man vill det. Faktum är att jag försöker låta bli att läsa artiklar utan kommentarsmöjlighet, för jag vet att jag inte kan lita på dem. Har inga tidningar öppna kommentarsfält blir det Flashback, Washington Post, El-Jazera eller Russia Today. Någon av dem brukar ha den riktiga storyn.
LikeLike
Ja – det var verkligen ett bra motto Newsmill stoltserade med. Risken är att vi får tugga i oss en hel del skräp i jakten på det du kallar “den riktiga storyn”.
LikeLike
Nu finns det ju möjlighet att skriva replik på en artikel. I vissa fall finns det också länkar till bloggar som kommenterar artikeln. En artikel kan också uppmärksammas på twitter och därmed bli skärskådad. Så visst finns det möjligheter att få kommentarer till en artikel även om de inte är i direkt anslutning till artikeln. Men visst, det blir ju inte ett lika snabbt och effektiv sätt att få andra vinklar på en artikel.
Det du nämner är en väldigt viktig sak med kommentarsfält eftersom det även tvingar skribenten att tänka till och försöka belägga sina påståenden, vilket rimligen höjer kvalitén på artikeln. Men om kommentarsfälten samtidigt eller i större utsträckning innehåller rena personpåhopp, osakligheter, ovidkommande resonemang etc. som faktiskt medför att personer drar sig från att skriva artiklar, då är det ett reellt problem som man måste få bukt med. Somliga invänder här och säger att sådant får skribenter tåla. Det kan jag inte hålla med om, även om man inte håller med så kan man invända sakligt. Skulle man däremot acceptera det, skulle det bara medföra att mindre hårdhudade personer skulle avstå från att skriva artiklar, vilket givetvis inte är bra, eftersom dessa människor kan sitta inne med många intressanta synpunkter.
Det handlar alltså om att få bukt med den hätska tonen, osakligheterna och det ovidkommande utvikningarna, så att människor vågar komma till tals, inte bara som artikelförfattare utan även som deltagare i kommentarsfältet, för som det är nu avstår många människor från att kommentera eftersom de inte orkar med påhopp och dylikt.
Somliga kanske anser att fördelarna med omodererade kommentarsfält trots allt väger tyngre än nackdelarna. Så kanske är fallet med Newsmill, men det innebär inte att det inte fortfarande finns skäl att hyfsa till tonen i kommentarsfältet.
LikeLike
Visst finns det goda skäl att hyfsa tonen – i bästa fall är det här ett skrämskott och tankeställare (staplar jag metaforer?) för dem som använder kommentarsfälten att kräkas av sig i.
Jag skrev en text som sammanfattar min karriär som newsmillskribent:
“Jag läser nyheten att Newsmill stänger kommentarsfälten och blir bedrövad. Kanske handlar det om en sorg över sakernas tillstånd och världens ondska – men för mig är det även en personlig fråga. Många talar om likriktning och kapitulation inför det politiskt korrekta, redaktörerna själva menar att det helt enkelt handlar om resurser och publicistiskt ansvar. Den största faran menar jag är att kvaliteten på de publicerade artiklarna sjunker. Läsarna vet ofta mer än skribenten och den snabba faktagranskningen har varit oerhört viktig. Även tveksamma artiklar har genererat spännande diskussioner.
Min karriär som Newsmillskribent har varit vacklande. Efter 16 publicerade artiklar och sammanlagt c:a 90 000 läsare kan jag nog räkna mig som en del av traditionen och har därmed ett ansvar för de debatter jag dragit igång. Jag räknar till mer än 1000 kommentarer och blir lite sentimental. En del av trådarna är vanställda och obegripliga efter hårdhänt (men nödvändig) moderering. Andra blev extremt intressanta och har antagligen bidragit till att lyfta debatten bortom den vanliga kultursidesfären. Ibland har det varit hårt arbete att vårda trådarna och jag är stolt över att sällan ha låtit dårarna ta över.
Jag skriver i huvudsak om genus och skola. Min enkla tes är att det behövs fler män inom förskola och skola. Samtidigt som jag försöker utmana en genusvetenskap (som avfärdar pedagogens kön som ointressant) får jag många oväntade och högljudda vänner inom reaktionära grupper. De personer jag verkligen ville debattera med tycks överge Newsmill. Kanske är det den hårda tonen som skrämmer bort feminister från arenan. Vad krävs för att locka tillbaka dem och återupprätta det goda samtalet?
Stängda kommentarsfält kan inte vara svaret på den frågan.
Idag råder tystnad och låsta positioner inom den svenska jämställdhetsdebatten. Och andelen män inom förskolan är fortfarande 4% – 35 år efter att jag tog min förskollärarexamen. Ett land som beskriver sig som världens mest jämställda borde ha högre ambitioner än så. Framför allt borde det finnas en plats att diskutera frågan på!”
Jag trodde inte det var möjligt att sakna Gunilla Madegård och hennes många alter egon…
LikeLike
Som läsare bryr jag mig inte om personangreppen, och jag tror man mycket väl kan ignorera dem. Som man säger, mata inte trollen. De som läser dem kan också sovra. Om man skriver en artikel som tar ställning kommer det alltid att finnas några som både vill invända och inte kan hålla en hyfsad ton. Få bukt med, TANSTAAFL. Den siste idioten är inte född än. Antingen får man stå ut med dem, på något sätt filtrera/moderera bort dem eller välja bort diskussionen med läsarna.
Att man kan skriva en replik är absolut inte samma sak. De mest intressanta kommentarerna är ofta korta, måttligt argumenterande, och har länkar/källhänvisningar till något intressant som antingen fördjupar artikeln eller motsäger den. Dessutom behövs normalt en viss volym kommentarer för att vaska fram guldkornen.
LikeLike
Jag har inte någon relation till just Newmill, men fenomenet med kommentatorer som beter sig som troll är långt ifrån ovanligt. Människor som i en diskussion öga mot öga skulle ha hejdat sig, tappar totalt hämningarna på nätet. Var det inte Jonas Trente (eller vad han nu heter, han skriver i DN) som stängde sin blogg för kommentarer?
Sedan finns det elefanter som man aldrig skulle släppa in i en glasbutik, sådana som är så svart-vita i tänket att man kan bli rätt eller så ofolkade att man undrar om personen har någon form av diagnos. Det är mycket ledsamt för flera av de här personerna vill ha en fri och öppen debatt men kan inte sköta sig snyggt.
Frågan är då var det kan gå att ha en seriös debatt på nätet.
LikeLike
På Newsmill är du ändå registrerad och det finns möjlighet stänga av oseriösa kommentatorer. Men det handlar nog mer om ton än juridik.
Äsch, jag blir verkligen trött.
LikeLike
Du har mina starka sympatier!
LikeLike
Tack – I´ll be back!
LikeLike
Du är medveten om att det tar omkring tio minuter att sätta upp ett nytt konto på Newsmill (eller twitter, facebook eller ställen som använder ett facebook-login för sina kommentatorskonton)? Och att den identiteten kan vara hur fingerad som helst? Att hota med att radera användarkonton är i de flesta sammanhang ett helt verkningslöst straff, att blockera ett IP-nummer är inte heller särskilt vattentätt
LikeLike
Jo – jag hade en oändlig batalj med en kvinna från Kalmar som staplade falska identiteter.
Själv lyckade jag blockera henne från min blogg med hjälp av wordpress och IP-nummer.
LikeLike
Håpller med Maths, det här har vi nog alla sett. Många människor uttrycker sig när de skriver på nätet på ett sätt som skulle ha varit totalt off-limits ifall de stått öga mot öga med de personer och fenomen de angriper. De blir höga på att “titta, hela fuckin’ _världen* jkan höra det jag säger och jag publiceras direkt, Jowsa jowsa!!!” Och det är dessutom svårare att tvinga en trolldebattör att medge – eller få dennes fans att medge – att hans argument var undermåliga, därför att ett vidöppet kommentarsfält ofta inte ger några större möjligheter att driva en litet mer ingående eller stringent kritik av vad någon sagt.
Självkritik ses också som att vika ner sig. Istället har du en mängd människor som låter som Luigi Maradona därför att det är det uppträdandet som premieras. Det här är nog ett problem som är inbyggt när man debatterar på ett ställe där vem som helst kan komma in och tala och där många av rösterna i princip är anonyma. Wikipedias diskussionssidor (för artiklarna) har samma problem.
LikeLike
Nätets omedelbarhet kanske trycker på de här punkterna?
En del intar reflexmässigt provokatörspositionen och njuter av att se hur förutsägbart omvärlden reagerar. Nej, det finns nog ingen enkel lösning – men när vi valt oss vid öppen diskussion är det svårt att vänja sig vid tystnad.
LikeLike
Det rycker absolut i “plojtarmen” på en del människor, eller helt enkelt på den sida som vill ha rätt till varje pris, och få rätt _snabbt_. Men ärligt talat lånar det här kraft av hur “gammelmedia” uppträder också. En hel del krönikörer och ledarskribenter kör lika mycket på eh, personlig, jagstark “heder” och ett behov av att ta i från tårna som trollen på Newsmill gjorde. Linda Skugge, Malin Siwe och Boris Benulic t ex uppträdde redan innan det fanns någon bloggosfär att tala om här i landet på ungefär det sätt vi talar om, och jag tror inte en sekund att Skugge skulle ha vågat uttrycka sig på det sättet “unplugged”. Men skyddad bakom en datorskärm och med en redaktion i ryggen går det fint.
LikeLike
Vårt behov av den här personlighetstypen är ganska begränsat. Under en mycket kort period kanske de fyller en funktion – särskilt om vi beträder f’ält med stark koncensustradition.
Men jag gillar inte debattörer som kör tricket “I det här landet får man inte tycka…”
LikeLike
Nej, om man vill få någoi uträttat eller diskutera igenom något så är behovet av personligheter som “gör en Maradona” eller beter sig som Leila K naturligtvis nära nog noll (det handlar alltså inte om att spela fotboll som Diego Maradoan utan om hans histrioniska sätt att uttrycka sig, hans sätt att alltid placera sitt jag i centrum). Men jag skulle säga att den här personlighetstypen håller på att bli mycket mer accepterad som offentlig roll, både på jobbet, privat, i media och i politiken. Det är ett dekadensssymptom, för att uttrycka det hårt, men det är ingen tvekan om att ego och floskler idag går före substans.
LikeLike
Newsmill opererar väl i gränslandet mellan seriös debatt och underhållning.
I min värsta tråd togs 150 kommentarer bort och det var ju lite spännande i stunden – men väldigt deprimerande efteråt då många inlägg hängde i luften.
Dekadens låter hårt. Om vi ser på nätet som en bullrig ölhall (utan andra associationer) är väl den största skillnaden att alla kan höra dig skrika. Och att orden smetar fast på väggarna.
LikeLike
Fast nu är det inte internet som sådant jag beskriver somm en “bullrig och lynnig ölhall” med låga anspråk på något slags sammanhang i diskussionen – utan just ställen som Newsmill, facebook och t ex kvällstidningarnas kommentarfält. Visst har det funnits en del bra diskussioner på de ställena men de har en enorm dragningskraft på narcissistiska posörer, skrikhalsar och “personer som troligen har någon slags diagnos” (för att citera Maths längre upp i tråden). Om tyngdpunkten i den debatt som syns och räknas flyttar till den sortens ställen, då har vi ett rejält problem.
Jag skulle nog också säga att den där tiltagande narcissismen och jag-jag-attityden är något som händer i samhället, inte bara i debattkulturen på nätet. Men det tänker jag inte gå in på här, då hamnar vi långt uitanför ämnet.
LikeLike
Lika barn leka bäst gäller antagligen rättöver. Inklusive hatiska kommentarer och sexuella trakasserier.
Narcissister och promiskuösa hamnar ständigt i allehanda konflikter som vi saktmodiga ändå får ta del utav:
http://translate.google.se/?client=firefox-a&rls=org.mozilla:sv-SE:official&hl=sv&tab=wT#
http://www.ehbonline.org/article/S1090-5138%2812%2900002-5/abstract
LikeLike
Den övre länken är kass.
LikeLike
Den nedre kräver inloggning. Och kostar 30 dollar?
LikeLike
Jag tänkte att du kunde nöja dig med abstract. Det blir mycket billigare om man bara är ute efter att få reda på vad de fått reda på.
Dvs det väsentliga kortfattat.
Dvs att det är personligheter som ligger högt på den sociosexuella skalan som oftare hamnar i allehanda konflikter. (samvarierar med personligheter som samtidigt är sk mobbare.)
http://en.wikipedia.org/wiki/Sociosexual_orientation
LikeLike
Ok – jag kanske var onödigt seriös där.
Får läsa på.
Spännande ord.
LikeLike
Det finns nog en tendens att vi hamnar i allmän uppgivenhet om vi beskriver det som en samhällförändring – då måste vi fundera vidare över hur motkrafterna ser ut?
Jag tänker att det är bra att få syn på tendensen. Då blir den möjlig att tala om.
Men jag är löjligt positiv. Och lite narcissistisk.
LikeLike
Jag håller med Anders. Maktmänniskor som skriver har ofta lögner, vinklingar och utelämnade sanningar i sina artiklar. Man får läsa kommentarerna för att hitta dem (eller få se sina egna invändningar formulerade av någon annan). Det kännetecknande är att maktmänniskor inte bemöter eller tar till sig dessa invändningar, utan istället letar reda på eller rent av själva fantiserar ihop personliga påhopp. Jag tror att SR till och med har en offentligt publicerad regel att kommentarer som sänker SR:s trovärdighet raderas. Om man sätter sanningen högst bör man väl snarare knyta sina skarpaste kritiker till sig, för korrläsning före publicering. Skribenter som beslagits med lögner och vinklingar klickar jag inte ens på. Det finns ingen chans att de blivit bättre.
LikeLike
Mmm,, det sätt debattartiklar byggs upp på har på senare år blivit mycket mer influerat av PR-branschen, av reklamens språk. Man argumenterar inte, man slänger fram nån anekdot eller “story”, jobbar med signalord, hjältar, skurkar och halmdockor som ska positionera det man säger – eller *tycks* säga – snarare än att leverera verkliga argument. Och de argument som ges är ofta på låtsas, ungefär som en artikel jag såg i en kvällstidning för rätt många år sedan där skribenten citerade Jakob Hellmans “Bara vänner” för att leda i bevis att alla människor idag vill vara slackers när de inte jobbar (“vi ska bara vara”) – det var ett fejkargument, även om det säkert slog an på en del. idag syns den sortens hopslarvade inlägg överallt.
LikeLike