Det går att kritisera skolan utan att vara sexistisk

20120815-172656.jpg

Om Mats

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i Genus, jämställdhet, Utbildning, Värdegrund. Bokmärk permalänken.

33 kommentarer till Det går att kritisera skolan utan att vara sexistisk

  1. Monika Ringborg skriver:

    Det gör det naturligtvis. Och jag ser det som ett problem att så få män väljer att bli lärare för de yngre åldrarna och på förskolan och fritidshem. Skillnaderna i sättet att förhålla sig finns, sen om det handlar om biologi eller om inlärning från tidig ålder låter jag vara osagt.

    Det som är glädjande är att under de 14 år som jag varit lärarutbildare har andelen män som väljer att bli lärare för de yngre åldrarna ökat i antal, även om de fortfarande är i minoritet. Med den nya lärarutbildningen då studenterna yrkesindelas är jag rädd för att det blir mer könshomogena grupper återigen.

    Det är synd att det här kommer bort genom talet om sexism mm. Vi måste kunna tala om det här utan att föra de sedvanliga sexistiska diskussionerna.

  2. andersbwestin skriver:

    Tänk att denna diskussion kan vara så extremt besvärlig. Under de låt oss säga 3 miljoner år som människan har funnits så har det funnits skolor i sisådär 200 år. (ca 0,007 %)
    Under 99,993 % av evolutionen har fäder och andra män bildat ”funktionell” förebild för sina söner.

    Men nu anses sådant som sexism.

  3. Anders, vem har påstått det? Att hävda att det finns en destruktiv kvinnlig subkultur i skolan, att kvinnor inte kan lära ut logiskt tänkande och brister i vetenskaplighet – det i en artikel där det finns brister i både vetenskaplighet och logik. Det uppfattar jag som sexistiskt.

    • Monika Ringborg skriver:

      Jag måste ha läst artikeln dåligt, för jag uppfattar inte att den innehåller ett hävdande av en destruktiv kvinnlig subkultur, snarare att det finns en kvinnlig kultur som styr.

      Vi är väl alla fostrade in i könsrollerna, hur mycket vi än stretat emot. Det innebär att vi många gånger ser på saker och ting på olika sätt. Det är väl bra att dessa olika sätt blir representerade i skolan, förskola och fritidshem. Det betyder inte att kvinnor inte skulle kunna lära ut logiskt tänkande och vetenskaplighet, utan att detta inte görs. Och även om kvinnor vid lärarutbildningen både får och kan göra det, tillåter inte kulturen i den pedagogiska vardagen alla gånger detta.

      Det är vad jag uppfattar vara budskapet i artikeln.

      • Mats skriver:

        Skönt att vi tolkar olika. Jag har nog lärt mig att undvika allt som kan verka provocerande – ibland glömmer jag mig…

      • Johan skriver:

        Det kan ju också vara så att (oavsett om det orsakas av gener eller kultur) kvinnor prioriterar t.ex. relationer och verbal förmåga över att logiskt bearbeta problem eller att faktiskt lösa problemen.
        Att kvinnor inte skulle klara av eller kunna lära ut logiskt tänkande och vetenskaplighet är inte speciellt troligt, dvs tämligen lätt att motbevisa.

    • andersbwestin skriver:

      Jag läste inte heller artikeln som att den var sexistisk.
      Den beskrev en ständigt återkommande upplevelse från barndom till vuxenliv.

      Kvinnor är på gruppnivå mer fokuserade på språk, relationer, gruppsamverkan, estetik, skönhet och det organiska i livet.

      Män är på gruppnivå mer fokuserade på funktionella strukturer, system, mönsterstrukturer (oberoende av estetik), tävling, krafter, hastighetsrelationer. (dvs något mer inne i det autistiska spektrat)

      Jag har hela mitt liv, helt oavsett hur underbara de kvinnliga lärarna varit, upplevt att de i stort är oförstående i att man kan vara intresserad av funktionella strukturer som vare sig innehåller visuell estetik eller ”biologisk värme”.

      Dvs: De har saknat förmågan att ge mig bekräftelse för sådant som fascinerad mig. (mest bannor, oro, fy, sätt på dig hjälmen och så vidare)

      • andersbwestin skriver:

        Jag kan dock hålla med om att kvinnor skulle vara mindre intresserade av logik är ett felslut. Jag tror att det är ett slags brytningsfel. Det är nog så att det snarare är det manliga intresset för funktionella strukturer som kan lura oss att att tro att kvinnor skulle vara mer ologiska. Dock krävs nog minst lika mycket logik i att vara ”relationsinriktad”, ”projektledare” och logistiker som ju väldigt många kvinnor gärna väljer att vara.

        Logik sammankopplas gärna med matematik och teknik. Vilket är fel.

        • andersbwestin skriver:

          Forskning visar tydligt att det finns en samvariation mellan testosteronhalt och fokus (fascination) i icke organiska funktionella strukturer. (en sannolik förklaring varför män är så tydligt överrepresenterade inom områden el, elektronik, data, mekanik, maskinteknik, hydraulik, motorer, datorer och allehanda apparater som gärna får röra sig jäkligt fort och stort. (brummilibrum)

          Kvinnliga naturvetare och tekniker är tydligt överrepresenterade inom biologi, organisk kemi, teknisk estetik (relation), arkitektur (relation till människan).

    • Monika Ringborg skriver:

      Okey, med referens till det inlägget, har jag existentiell kunskap och erfarenhet av hur det är att vara kvinna. Jag kan inte helt och fullt förstå hur det är att vara man. Det kan vara biologiskt eller inlärt eller helt enkelt rent existentiellt eller allt i kombination. Svårt att veta. Jag tror inte att intressen eller förmåga av olika områden har med kön att göra. Men jag tror att den existentiella upplevelsen av ett vara i världen har med det att göra. Den upplevelse som inte har så mycket med kulturen eller inlärningen att göra. I vilket fall tror jag mig inte kunna förstå hur det är att vara man 🙂

      Även om Törestads artikel kan verka provocerande, finns det många artiklar skrivna av kvinnor om män, som inte alls råkar ut för att få artiklarna stämplade som sexistiska. När vi kvinnor säger hur män fungerar eller inte, så är vi i så fall lika sexistiska, som när män säger saker om oss. Om vi nu skall få in sexism i det, istället för att diskutera sakfrågan.

      Män är lika maktlösa inför könsrollerna som vi kvinnor är… De förväntas lika mycket vara något de kanske inte alls är, som vi kvinnor förväntas vara, som VI inte är.

      Det är snarare värderingarna i sig vi skall diskutera.

      • Mats skriver:

        Det kanske blir onödigt djupt att föra in den där existentiella dimensionen? Samtidigt tycker jag att Göran Linde på Newsmill försöker reducera frågan till en metodisk nivå – och då blir det banalt och moraliserande.

      • Monika Ringborg skriver:

        Jo, men jag fann inget annat än att ta upp den existentiella upplevelsen för att få fram hur jag ser det. Tycker själv att det blir lite för djupt.

        • Mats skriver:

          Pedagogik är ofta reduktionistisk. Vi letar efter den bästa metoden och många låser sig vid förklaringsmodeller eller teorier om hur barn egentligen är.

          Min utgångspunkt är mer personlig – samtidigt reagerar jag med förfäran mot den del av genuspedagogiken som vila på behavioristiska antaganden. (könsroller tränas in och kan bestraffas bort)

          • Monika Ringborg skriver:

            Jo, vi kanske skall vara lite öppna för olika förklaringsmodeller, så kanske ett, som man uppfattar, könsperspektiv inte blir dominerande. Eller helt enkelt bara försöka se barnet som det är. En individ med en viss uppsättning förmågor mm. som kan få olika förklaringsmodeller att stå i total motsättning till varandra.

          • Mats skriver:

            Min position är nog i grunden ateoretisk. Varför kunde jag ofta uppleva ett utanförskap i förskolan? Trots att jag var övertygad feminist och delade värderingar med mina atbetskamrater kunde det hända att den där existentiella nivån trängde sig på. Att vara ensam man bland 20 kvinnor under 25 år gav rika tillfällen att reflektera över skillnader och likheter. Svårigheten ligger i att inte värdera eller moralisera.

      • andersbwestin skriver:

        Jag läser Monikas synpunkter och tycker att hon har mycket klokt att säga.

        Men så skriver hon helt plötsligt :

        ”Jag tror inte att intressen eller förmåga av olika områden har med kön att göra.”

        och helt plötsligt så är vi tillbaka på ruta 1.

        Hon vill således som det absoluta flertalet acceptera det Darwin benämner ”naturlig selektion” (första boken/ individvariation) men inte det som benämns ”sexuell selektion” (andra boken/ selekterad könsskillnad)

        Det är just denna fråga som är den centrala och som ”alla” ständigt vill betrakta som en mental hägring och undvika eftersom den är så fruktansvärt jobbig att ta i.

        Ändå signalerar verkligheten ständigt detta ”kraftfält”.

        Fast Mats har så ovanligt många kvinnliga sidor inom sig att han kunnat bevista mer än ett halvt yrkesliv inom förskolan så kände han ändå ett existentiellt utanförskap. Ni kan ju föreställa Er hur unga män med arketypen som väljer civilingenjörsspåret eller annat typiskt manligt ”teknik och kropp” har upplevt den kvinnligt definierade för/grundskolan.

        • Monika Ringborg skriver:

          Jag skriver Jag tror, därför det är svårt att avgöra vilket ursprung ens förmåga har och om det har med kön eller individ att göra. Själv har jag både manliga och kvinnliga förebilder och har fått utveckla många intressen, från bilkörning, motorer till virkning och förkärlek för skor och mode (även om jag inte har så många numera) under min uppväxt. Mamma stod för matlagning, mormor för virkning mm. och min bror för motorer, bilar, rally, teknik mm. Jag har inga svårigheter att förstå system mm. Jag kan vara både rationell och olidligt irrationell.

          Det är därför svårt att säga vilka förmågor som vi på grund av könsrollsmönstret inte får möjlighet att utveckla eller bejaka.
          Därför skriver jag tror …

          • Monika Ringborg skriver:

            Icke att förglömma intressen för litteratur, konst, skrivande och politik.

            Men trots det, finns en som jag bara kan referera till existentiell dimension som innebär vissa skillnader som jag inte tror går att övervinna. Den har troligen biologiskt ursprung.

          • Mats skriver:

            Jag har mött det här när jag intervjuat manliga studenter som avbryter sina studier. Någon har pratat om en osynlig hinna i personalrummet – något som de inte kunde tränga igenom. Till sist insåg de sin ensamhet och drog vidare.

          • andersbwestin skriver:

            Får jag påminna om vårt nära släktskap med Bonobo och Schimpans.
            Pojkschimpanser och flickschimpanser har hel del olika beteenden även om en massa beteenden är lika över könsgränserna.

            Är det kulturellt inlärt eller biologiskt. Av någon anledning tror jag att flertalet inte har några problem med biologiska olikheter när de gäller våra släktingar och övriga tvåkönade arter.

            I klartext innebär detta att det hände något väldigt unikt med homo sapiens efter delningen från övriga primater för 6-7 miljoner år sedan.

            Den tvåkönade sexuella selektionen upphörde av någon outgrundlig orsak just för vårt artträd.

            Sånt är häftigt och borde generera i en oändlighet av forskningsstudier inriktade just på detta unika.

          • Anna skriver:

            Såg du den märkliga dokumentären igår, om mannen som födde upp en flock med vilda kalkoner. Där beskrev han sig själv som deras mamma – som de följde i hasorna till de kände sig fria och könsmogna – så långt allt väl. Men sen, när en av hanarna faktiskt utmanade honom till slagsmål – då måste han väl uppfattat honom som en hankalkon och inte som en hona? Min hund (tik) gör på samma sätt tydlig skillnad på människor av hon- och hankön. Faktiskt större skillnad än hos andra hundar där storlek och ålder påverkar henne mycket mer än vad den har för kön. Andra djurarter tycks alltså uppfatta människors biologiska kön – frågan är vad de bygger sin uppdelning på? Jag undrar hur vovven skulle reagera på någon som jag själv uppfattade som androgyn – skulle hon reagera på det biologiska eller på beteendet?

          • Monika Ringborg skriver:

            Nu tror jag inte att vår sexualitet är avgörande för vad vi är lämpade för intellektuellt; hur vi tänker eller uppfattar världen rent kognitivt eller vilka våra intressen är. Och om nu honapor är underordnade hanapor vad gäller sexualitet, kan man ju inte påstå att kvinnor är underordnade män i det fallet. Eller är de kvinnor som inte är underordnade eller kan sättas in i kategorin – intresse efter sexualitet – onormala.

            Det är alltför mycket som inte är i enlighet med djuren hos människan för att det går att göra dessa jämförelse. Kanske vår tankeförmåga mm. har ändrat på förutsättningarna – vi är inte fullständigt prisgivna till vår biologi.

            Men, däremot tror jag biologin spelar in till viss del.

            Anna
            Jag undrar hur vovven skulle reagera på någon som jag själv uppfattade som androgyn – skulle hon reagera på det biologiska eller på beteendet?

            Intressant frågeställning!

            När det gäller schimpanser, och dylika släktingar, följer jag orangutangernas Ö, och det är intressant att se hur lika oss de är, men även hur förmågor kan variera gällande hona eller hana. Det finns bl.a. en hona som ledaren i gruppen tar efter, därför att hon är så uppfinningsrik.

          • Mats skriver:

            Livet är verkligen spännande! Jag klamrar mig fast vid bonobopositionen och envisas vid att samarbete är bra och att det finns kärlek för alla (hela tiden överallt).

            Ändå finns det personer som menar att jag är onödigt aggressiv och tävlingsinriktad. (och har dålig självkännedom)

          • Mats skriver:

            Frågan om makt och underordning är extremt komplicerad. På landet lever vi nära vildsvinsflockar som tycks vara extrema matriarkat – frågan är varför de andra djuren följer henne.

            Det kanske handlar om uppfinningsrikedom. Antagligen har Machiavelli andra teorier.

          • Mats skriver:

            Kalkondokumentären missade jag – får gå över till grannen och diskutera gäss.

            Har lärt mig att man aldrig får backa i umgänget med den här typen av djur. Då anfaller de direkt.

            (och jag som lärt mig att det är fint att visa känslor…)

      • Mats skriver:

        Det är svårt att beskriva utanförskap utan att förfalla till självömkan. När jag ser tillbaka på den tiden var det med en blanding av romantiskt skimmer (”oj så kul vi hade”) och en undran över att jag var så hängiven projektet ”att passa in”. Det blev mycket enklare när jag försökte definiera mina egna villkor och insåg att vissa delar av gemenskapen inte var tillgängligt.

        Men jag hör till den kategorin människor som kan hämta kraft ur utanförskap – en turist tror kanske att han ser mer än den som är del av gemenskapen.

        • andersbwestin skriver:

          Självömkan är något som uppkommer efteråt.
          Men effekterna är ändå verkliga. Tex att det är svårt att få ett brett spektra av män att vilja bli lärare.

          Den unge mannen som skall välja spår i livet läser av verkligheten och känner omedvetet av vad som bör väljas för att ”vara rätt” om syftet är att ”göra man”.

        • Mats skriver:

          Jag hade nog en del andra knep för att ”göra man” och var på vissa plan demonstrativt ointresserad av projektet. Samtidigt lyckades jag bilda familj och uppfostra barn så på något sätt antar jag att evolutionen arbetar inom mig.

          • andersbwestin skriver:

            Det gäller att se det unika i sig själv. Kanske extra mycket när man är en gränsöverskridare likt Mats som är placerad utanför två standardavvikelser i normalfördelningen i väsentliga avseenden. .
            Andra som befinner sig mitt i fördelningen är mer beroende av en tydligare inramning.

          • Mats skriver:

            Jag känner igen. Oftast är jag ganska bra på att belöna mig själv – ibland extremt misstänksam när någon försöker kategorisera och tillskriva mig åsikter:
            – Där är han den manlige förskolläraren…

            Jag brukar citera Babben:
            ”Hur ska man veta vad framtiden har i sitt sköte när man knappt kan hålla reda på sitt eget”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s