53 thoughts on “Feministisk återvändsgränd”

  1. Fråga 1

    Finns det en mansrörelse? Vad sysslar den med?

    Fråga 2

    Vad handlar artikeln om? Jag har ju inte läst den där boken. Menar hon det schizofrena i att unga popfeminister lyckats omforma ett shoppingbesök på NK;s kosmetikaavdelning till en feministisk militant attack?

    Like

    Reply ↓

  3. Jag ställer samma fråga som Anders: Vilken mansrörelse (och ångrar i samma ögonblick att jag alltför ofta refererat till den)?

    Sedan måste jag ställa frågan: Vilken självkritik? Jag vill inte låta kritisk emot dig, men motsvarande kritik skulle ju handla om det du skrev om Batman och Fantomen – att kritisera det pojkaktiga, okynnes manliga, precis som hon kritiserar det flickaktiga, koketta kvinnliga. Och hon vet ju vad det handlar om, för hon har läst hundra sådana böcker.

    Jag ser en krönika som handlar om hennes egen präktighet och hur hon ser sig själv avvika ifrån detta ideal, medan hon uppmanar andra att anamma denna präktighet. Kanske färgas den av att jag inte har mycket snällt att säga om fru Laestadius-Larsson, men inte får denna krönika mig på andra tankar. Vad har jag missat?

    Like

    Reply ↓

    • Förresten Batman… Läderlappen hette han länge på svenska, vilket är en underbar, kreativ översättning. Varför försvann den?

      Like

      Reply ↓

    • Frågan om mansrörelsen är svår. Jag ser en flora av nätverk som spänner från ilsken antifeminism till mer subtila försök att diskutera maskulinitetens olika former. En del är alldeles för upphetsade i min smak och jag försöker att distansera mig från de reaktionära delarna. Det går nog inte att definiera en mansrörelse i Sverige utan att hamna i förenklingar.

      När det gäller krönikan tänker jag att det är väldigt personligt – vi brottas med bår inte präktighet och ibland hamnar vi snett. En krönikör ska liksom per definition vara arg på något (helst av allmänt intresse).

      Jag ser själv hur adrenalinhalten sjunket på bloggen här. Just nu vill jag bara att folk ska vara snälla mot varandra.

      Och det är nästan i mesigaste laget.

      Like

      Reply ↓

      • Jag får ofta en Kafka-känsla av genus-diskurserna, i beskrivningen av strukturer så osynliga att man måste postulera dem för för att kunna dra slutsatser om dem – och göra de subtila referenser som konsekvent används av feminister (de finns där i ALLs krönika).

        Mot den bakgrunden är det lätt att förstå varför feminism väcker så starka känslor. Och det blir också lätt att förstå att adrenalinet rinner till ibland – på båda sidor. Samtidigt är det just den tydlighet som behövs, som man då tappar.

        Ser jag också en mansrörelse så är det främst en motreaktion mot uppenbara skevheter som finns på många olika områden, och då finns det inget utrymme för samlad organisation – inte ens en paraply-organisation.

        Vänlighet är nog bra, behövligt. Men jag tror det är sammanfaller med att de som argumenterar i dessa frågor använder sig av tydlighet, och vänder sig emot maktspråk och fikonspråk.

        Like

        Reply ↓

        • Jag tänker också att det lätt blir metafysiskt och att jag som man måste bevisa min godhet genom att ta avstånd från en osynlig struktur. Antagligen skulle alla tjäna på att vi lämnade den moraliska nivån.

          Like

          Reply ↓

          • Håller med, eller: den moraliska nivån behöver definieras mycket mer stringent och litet mindre högröstat – i de lägen då den ö h t ska användas. Idag är guilt by association ett av de mest omtyckta greppen, det är i och för sig inte unikt för debatt kring genusfrågor och feminism men om du diskuterar t ex ekonomi kommer dui normalt inte undan med renodlat revanschistiska argument, som t ex Anna L-L i den där krönikan om pojkar och flickor i skolan (mmm, jag minns den också) eller ibland hos Gudrun Schyman.

            Jan Guillou skrev nån gång i en debatt om attityder kring Mellanöstern och deras avtryck i Sverige, att det är omöjligt att som icke-jude försvara sig mot ett aggressivt “Bevisa för mig att du inte är antisemit! bevisa att du inte är del i en osynlig, dold antisemitisk (tanke?)struktur eller konspiration” – det är omöjligt att trovärdigt göra det under tryck, om den so säger så har blåst på med ett syår som ser ut att leda åt det hållet, och man själv inte har en speciell moralisk auktoritet på det fältet. Idag ser man ganska mycket av just den sortens argument, och många understuckna hänvisningar till vilken grupp någon tilhör eller inte tillhör, lever upp till eller inte visar sig värdig att tillhöra.

            Like

  4. Jag tror att vad Anna Larsson är inne och nosar på – men inte kan säga högt, och det kan nog inte Plura heller – är att dagens yngre feminism och “mediarjejer” (det är nästan alltid mellan mediaproffs som feminism och genusfrågor debatteras numera) har svalt en mängd sexism. Både när det gäller män och kvinnor, både i tänkande och i handling, har man omfamnat en massa sexistiska normer, idéer, reaktioner, vanor. Förr ansågs en feministisk hållning vara kopplat till att man tog avstånd från sexism av princip; det var vad Greer, Lessing och även Grupp 8 gjorde. Men idag handlar det mycket mer om att köra fram enskilda kvinnor så att de syns just med sin glamorösa kvinnlighet och då defibnieras det som ska visas upp ofta på ett sätt som tungt lutar sig mot sexismen och använder ett sexistiskt språk. .

    Många av dagens popfeminister eller girlpowerkjrönikörer kör i praktiken, halvt i tysthet, ungefär enligt linjen “jag är emot sexism när den drabbar mig och mina polare på ett dåligt sätt, men jag är inte emot sexism på princip. Sexism är jättekul, den har man ofta nytta av” – till exempel när det gäller att motivera varför just jag och mina polare ska ha fringisar och få anses omöjliga att angripa med alltför vassa argument, eller när man vill slå bort mediekritik och lansera en häftig bild av ett just nu stort, glatt och överlägset smart tjejgäng i debatten.

    Man låtsas vara inriktad på att “det ska vara lika för kvinnor och män” men det är bara ett snabbt bräckjärn man använder för att ta en poäng här och där, den föreställning som driver den här sortesn debattörer är ofta att orättvisan sitter i att den ädla och vackra kvinnan ännu inte sitter på pyramidens topp. Och att män är skit, eller alltid tänker med pungkulorna, eller “inte fattar”, inte klarar att hålla flera bollar i luften”, är dåliga älskare om de invänder mot dig, etc. Och det är också det tänkandet som Moran representerar, men så gör ärligt talat även Natalia Kazmierska, Maria Sveland, Maria Schottenius m fl. Liksom Liza Marklund och Linda Skugge gjorde det på den tiden de lanserade sig som feministiska ledare.

    Like

    Reply ↓

      • Ja, tyvärr. Mycket av det som idag säljs in som feminism handlar om att man (=mest unga kvinnor) använder det här debattfältet (och de jobb, spalter, tv-program som kan hängas upp på det) som karriärmaskin, som snack- och karriärväg för att göra sig ett namn. Och för att mejka över klyftor som rör klass, etnicitet, ekonomi, arbetslöshet… Debatten är sällan speciellt problemorienterad, projektioner och dubbla måttstockar haglar överallt och det verkar ofta tydligt att vem som får vara med beror på personliga lojaliteter och, typ, “du kan hänga på om du följer med i det här som vi gillar, men om du ställer frågor om detta och detta åker du ut”.

        Det är ofta meningslöst att försöka hitta genomtänkta och principiella argument under det som skrivs och sägs om sexualitet, kvinnor på jobbet eller jämställdhet, ens i det som sägs av några enskilda debattörer idag. Det styrs i praktiken inte av sådant utan av att man vill hitta något som syns, som både passar in i gruppen och sticker ut, just den veckan krönikan eller blogginlägget står inne. Det är ett tråkigt läge, men tyvärr, debatten har backat till ett glatt tivoliserat (och samtidigt tokargt och kravgalet) nonsens som ofta inte orkar skilja på skit och kanel.

        Visst finns det undantag (till exempel Nina Björk, Jenny Westerstrandh, Ann-Charlott Altstadt) men ofta är det så här det ser ut. och denna löst hopsatta medie/politico-feminism gör samtidigt ansporåk på att vara både smartast, ädlast och – fortfarande – delaktig i ett ständigt offerskap gentemot alla män. Det börjar faktiskt lukta illa.

        Like

        Reply ↓

      • Jag ser din poäng men rekommenderar en viss återhållsamhet. Ungdomlig entusiasm kombinerat med krönikeskrivandets ständiga behov av att vara lagom arg med en personlig touch.

        Hur undviker vi att männen dras in i den här smeten? Revanschismenhar ju sin egen logik och jag tycker att kålsuperiet breder ut sig på alla håll:
        – Det var faktiskt ni som började! Så det så….

        Like

        Reply ↓

  5. Idag är det ju krönikörerna och egonissarna som dominerar och sätter tonen; så var det inte tidigare. En verklig debattör är något annat än en krönikör eller halvfejkat privat floskelmaskin, men eftersom strömmen av krönikörer som hela tiden verkar mer eller mindre arga, gulliga, kränkta, ärtiga eller vad fasen som helst – men som sällan utvecklar någonting med en intellektuell livslängd över tre veckor – eftersom det där genererar bekväm, billig och snabbsmält spaltfylla för tidningarna och dessutom funkar bra att läsa och publicera på webben så har tidningarna inga problem med att det fortsätter. Och tränger ut en mera kringsynt diskussion.

    Men det gör också att det blir svårare att göra något som verkligen *syns* och har politisk tyngd, svårare både för olika idérörelser och för mediefeministerna själva. En bok som Fittstim var en del av genombrottet för den här nya sortens egofeminism, men den lyckades åtminstone under några år knuffa hela medielivet och stora delar av politiken till ett läge där somliga frågor om unga tjejer, sexualisering av media osv kom upp på dagordningen – åtminstone i Stockholm och svensk media och politik drivs ju ofta av vad som händer i Stockholm. idag går det knappast för ens en ny “arg ung grupp” av feminister att göra om den bedriften. Könskrig försökte men blev bara en lätt pysning. Om du hade en sådan grupp idag skulle den snabbt falla söner eftersom deltagarna vet med sig att de först och främst vill göra individuell karriär, de har inget utrymme för att stå upp för varandra och agera som en grupp.

    Den här j-a medialiseringen och poppifieringen vi har sett sedan 90-talet är en del av problemet och den är mycket svensk. “Syns du inte i massmedia finns du inte”, men i själva verket har offentlig debatt sällan det genomslaget längre.

    Apropå mansrörelser så tror jag att det är en diskussion som behövs, men den blockeras idag effektivt av en medie”feminism” som inte vill ha någon debatt som känns vid att det är skillnad även på kvinnor och kvinnor, på deras villkor och status, att genus inte alltid är den enda drivande aspekten i en konflikt, att samhället faktiskt ser helt annorlunda ut idag än 1960 och att, eh, “it’s the economy and the jobs, stupid”. Många av de här medienissarna kör med en bild där det enda som i grunden förändrats sen Jackie kennedys tid är att “fler tjejer vågar höja rösten idag och skrika och vara smarta och kräva sin rätt” – men samhället, arbetslivet, sättet att tänka anses underförstått nästan helt stå kvar på 50-talsnivå. Och den egna rörelsen framstår då som heroisk, den enda rörelse som verkligen har jobbat för förändring.

    När du då har en mansrörelse som är rätt oetablerad, medialt och politiskt ny och som påpekar att det är inte riktigt så det sett ut på senare år, och att idag finns det andra former av förtryck och låsningar, så körs den rörelsen omedelbart ner i dyngan under hojtande om att “tyyyyypiskt män va! Ni har aldrig velat erkänna er skuld! Det är ni som fortfarande vill stå på alla smarta tjejers axlar och bröst, men we’re not gomna take it!”

    Utan att en del av, eh, kvinnorörelsen är med och bollar kan man knappast få upp de här frågorna på dagordningen i dagens Sverige (eller Nordeuropa mera allmänt), och idag kör mediefeministerna bara på linjen att om män vill driva sina frågor så är det gnäll och patriarkalt strunt, i bästa fall naivt medlöperi. Alltså kommer det inte vidare.

    Like

    Reply ↓

    • Jag tycker nog att du väl lättvindigt tilldelar kvinnorörelsen makt över mansrörelsen? Kanske är detta ett bra tillfälle att tala om “den andres blick” och betydelsen av en egen agenda.

      Idag finns det utrymme för att lämna en del av konflikterna bakom sig – men då krävs det också en beredvillighet att se framåt som jag saknar på båda sidor.

      Striden har blivit viktigare än målet.

      Like

      Reply ↓

  6. Mats: Den här yngre feminismen ´har kanske inte helt själva *skrivit* den mediala dramaturgi som vi ser gå i repris efter repris, men den utnyttjar den effektivt, och eftersom media idag vill hålla sig väl med en publik av medelklasskvinnor – unga och litet äldre – och vädja till deras konsumtionsmönster och deras livsstil, så undviker media alla vinklar som passar dåligt in i den här såpigt konfrontativa och självgoda bilden av hur läget är, vad debatter handlar om.

    Den som angriper något som omfamnas eller utövas av ett hyggligt antal kvinnor stämplas idag direkt som kvinnohatare, det är väl uppenbart? Jag säger bara “väskdebatten” och Gömdagate. De flesta försök att försvara Liza Marklund, hennes bluffande beskrivningar, hennes politisering av en delvis fejkad fallhistoria och hennes uppenbara strävan att göra “Mia” mer medelklassig, snygg och smart än i verkligheten (för att hon skulle appellera till böckernas målpublik) – när Marklunds kompisar i media försvarade henne var huvudspåret alltid att det var griniga och misslyckade män som attackerat en smart och driftig tjej. Trots att det var kvinnliga skribenter som drev frågan.

    Monica Antonsson stötte på massivt motstånd men hon lyckades dock få upp frågan, utan draghjälp av de större mediaaktörerna. Hade hon varit man hade det varit kört även om hon skrivit samma bok och drivit samma debatt, då hade hon aldrig fått ens det genomslaget – eftersom kontrasten påstått grinig man – fräck och framgångsrik succétjej (Marklund) och misshandlad och jagad kvinna (Mia) hade varit alltför självklar att köra upp under ivrigt pungsparkande. Och så länge dramafabriken ser ut på det sätttet kommer den inte att ha någon större plats för en mera nyanserad diskussion om kvinnor och män, eller om mäns “egna” problem.

    Like

    Reply ↓

  7. Min erfarenhet av feminism har inneburit att jag är kluven. Å ena sidan tycker jag att den behövs, å andra sidan att den i sina grundvalar är densamma som den manliga dominansen.

    Det behövs krafter som verkar för kvinnans rättigheter, vad gäller arbete, lika lön mm.

    För mig personligen har det inte någon skillnad vilket kön som bestämmer hur jag skall vara, tänka och hur jag skall leva mitt liv. Jag känner lika lite igen mig, samt blir lika irriterad.

    Och min erfarenhet är att en del av de som kallar sig för feminister inte accepterar att man tänker annorlunda, och att man kan bli minst lika utfrusen av kvinnor som av män, om man inte tänker likadant om saker och ting.

    Det finns exempel som framstående feminister har uttalat som får nackhåret att resa sig på mig. För många år sen var det en amerikansk feminists alster som fick utgöra kurslitteratur på en doktorandkurs, som menade – Man blir inte kvinna förrän man har fött barn.

    När kvinnorörelsen eller feminismen fokuserar på kvinnors sexualitet, underliv och fortplantning, har de en tendens att sätta detta som viktigast i en kvinnas liv. Och då undrar jag vari skillnaden ligger mellan kvinnors och mäns tänk kring vad det innebär att vara kvinna.

    Suffragetterna kämpade om rösträtten – dagens feminister kämpar om rätten att få uttrycka sina kvinnliga egenskaper (inget fel i det), men får man tycka annorlunda vare sig det handlar om kvinnlig eller manlig dominans?

    Får man säga att man inte är feminist!?

    Like

    Reply ↓

    • Som högskollärare åtnjuter vi en viss frihet – men det har nog funnits tendenser till likriktning som skämmer. Det är svårt att försvara sig mot bristfällig värdegrund.

      Var börjar man!

      Like

      Reply ↓

        • Forskningspolitik är obegripligt för mig. Många kollegor slår knut på sig själva för att förstå bidragsgivarnas dolda budskap.

          Samtidigt som de talar om självständighet och integritet.

          Like

          Reply ↓

          • Vi lever idag (brukar jag ibland tänka) i ett land av Björn-Rosengrenmänniskor. Yviga, slickade pratmakare utan någon speciell inre kärna men med god näsa för hur man passar in. Det var de som tog över från ungefär 80-talet; de fanns förstås tidigare men de var inte så mycket av en hyllad tidstyp före 1990.

            Like

  8. Monika: Ja, det anses inte så sexigt att bara framträda som *medborgare* i sin offentliga roll, att avstå från att försöka trycka på andra att så här måste ni hantera ert kön, era roller i samhället, er familj, era kulturella val och så vidare. Media idg vill ha folk som uppträder som rockstjärnor och som går bra att styla upp och styla om, som spelar med i detta. Debatten om SCUM-manifest-pjäsen i vintras, och dess bakgrund (kulten i vissa feministkretsar av Valerie Solanas som en slags genusmartyr, en person som anses ha haft rätt att skjuta ner män utan vidare, en slags idol) visar hur extrema ståndpunkter som kan lanseras som det enda rätta, det enda möjliga.

    Like

    Reply ↓

  9. Om man kastar en blick på den här artikeln om en hyfsat fördomsfri amerikansk analys av hur manlighetens villkor förändrats så är det tydligt, menar jag, att recensenten ställs inför något som inte passar in i den svenska “genusmaffians” världsbild, hon noterar avvikelserna och kan inte säga att det rör sig om en manschauvinistisk eller högerblind bok, eftersom den amerikanska (kvinnliga) professorn har för mycket cred och förmodligen ett stadigt rykte som feminist ute i världen. Men Matilda G (som gärna skriver om genusfrågor) gör sedan sitt bästa för att skoja bort det hon hör och knuffa undan tanken att det här skulle kunna ha verklig bäring på Sverige: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/manfall/

    Från mitten av texten är det tydligt att hon slår knut på sig själv för att med ett leende vifta bort detta att alla män inte är rika och feta VD.ar, att den “kreativa medelklassens” villkor (frilansjobb på eklambyråer, konsultfirmor och tv-kanaler, välbetalda mellanchefsposter etc) inte alls gäller de flesta i Sverige (och än mindre i USA) och att kvinnor ofta väöljer att bete sig på ett sätt som bekräftar sexistiska normer för att hitta en partner eller göra karriär. poch att det är arbetsmarknaden som ofta sätter gränserna för vad som funkar. “Förhöjt amerikanskt” fnissar hon, kul men inte så relevant. Det slog mig samma dag artikeln stod inne, ty på den tiden prenumererade jag fortfarande på Sydsvenskan. Och det är ju ingen som blir förvånad över att MG knyter ihop säcken med att vifta med fingret och påpeka att ingen diskussion om manlighetens problematik (vilken hon degraderar till en liten säsongsfråga för modemän i tv-sofforna) får skymma att män alltid är de som dödar, misshandlar och våldtar och att det manliga förtrycket av kvinnor är universellt, och, underförstått, backas upp av alla män utom ett litet fåtal som klätt sig i säck och aska – och godkänts av den slags feminism som är inne just i år.

    det är en artikel som ger en glimt av den samtida svenska debattens elände, och det värsta är att den ter sig så normal, med sin mix av skygglappar, positionering och slagord.

    Like

    Reply ↓

    • Vet inte om jag riktigt tolkar det rätt, om det inte är att den svenska debatten ignorerar det faktum att kvinnor blivit starkare och mer oberoende, samt högre utbildade än tidigare och därmed inte är beroende av män för sin försörjning skull. Då hänger jag med. Och självklart innebär det att manligheten måste förändras om den inte gör det i takt med kvinnans förändrade livsvillkor.

      Sen är väl frågan om det verkligen har varit så att män i tusentals år har dödat, misshandlat och våldtagit kvinnor. Under vissa århundraden har kvinnor stått högt i kurs, men detta raderades bort ur historieskrivningarna under 1800-talet då vissa män som hade makten då hade en nervärderande syn på kvinnan. Vissa namn som stod i manliga filosofers verk togs bort, trots att kvinnan var upphovsmannen.

      Manlighetens problematik skall naturligtvis diskuteras. Vi måste ju ändå vara på det klara med att de flesta män inte är våldsamma och förtryckande.

      Like

      Reply ↓

      • Ja, jag menar att den svenska “genuskorrekta” debatten struntar i det uppenbara att så mycket har förändrats sen 50-talet, miljoner kvinnor har kunnat hitta välbetalda och kvalificerade jobb och karriärer medan mängder av i första hand manliga indiustri- och trafikjobb har slagits ut. Sedan är service-. och korta-jobbmarknaden idag i första hand kvinnlig. Man vill ha “unga, snygga tjejer” överallt. Sexism, nån?

        Och familjernas ekonomi, utbildningsklimatet m m ser ju helt annorlunda ut idag. Men det här vill man inte kännas vid, för med bilden av att män *alltid* förtrycker kvinnor – hemma, på jobbet, genom lagen, i vården, överallt – att alla män i princip är aktivt delaktiga i våldet, om de inte ständigt ropar ut att de skäms, och att jobben antas se ut typ som för femtio år sen, så får man en bekvämt svartvit bild som alltid placerar kvinnor i offerläge och genererar bekvämt tydliga skuldkänslor som kan knuffas åt olika håll. Ser man på, den bilden är ingen som hör till den här mediefeministiska klungan beredd att rucka på eller ens diskutera. Den är en alltför tung del av det dramaturgiska scriptet.

        Like

        Reply ↓

  10. Sedan är det klart att kvinnor ofta väljer att gifta sig (med män, i denna kontext) helt oberoende av att åtminstone medelklasskvinnorna vunnit en mycket starkare ekonomisk ställning och bättre jobb. Till och med högt upp på stegen; giftermål är ju idag inte så tydligt ett kontrakt för att överleva. I USA är det tydligt att många kvinnor som står med topputbildning och/eller egen hög status och förmögenhet ändå försöker gifta sig med män som tjänar ännu bättre, som är mer etablerade, ibland i samma bransch.

    Som den brittiske journalisten Toby Young påpekade i sin roliga och klarsynta “Hopplös och hatad av alla”: medelklasskvinnor på Manhattan är idag mycket mer välutbildade och yrkesmässigt kapabla än sina föregångare för hundra år sedan, och de strävar efter karriär, snygg bostad och stora pengar, men de väljer ändå ofta att gifta sig med mer etablerade män för att göra karriär som par. Och i de lägen då de är singlar spelar de ofta på en lätt “feminin” sårbarhet som är avsedd att attrahera män som kan ge något tillbaka: biljetter, gåvor, middagar, sex, ett förhållande, kontakter på jobbet etc.Det är ju inte speciellt feministiskt men det här beteendet idealiseras idag ivrigt till att vara ett uttryck för kvinnlig styrka och självsäkerhet (Sex and the City, Madonna, ledarskapskurser, svenska “Funky Business” etc etc). Och det har man inte några problem med i Sverige heller.

    Like

    Reply ↓

  11. Det är naturligtvis enklare att leva i en illusion när förutsättningarna för illusionen baseras på dolda slavar och downstairspersonal borta i Asien och när den energimässiga förutsättningen heter maskiner som skapas av ganska tysta män med en helt annan läggning än folk i “narcissistarenorna”.

    När oljan tar slut så tvingas pratmakarna än en gång att göra sig synligt beroende av dem som faktiskt GÖR NÅGOT:

    Like

    Reply ↓

    • Visst är det så.

      Och på hemmpalan är den mekanik som regerar i debatter ofta ungefär: Jag får vara arg på min jobbiga syrra, jag får skälla på henne offentligt,, men ingen som står utanför familjen (possen, gänget, den mediala eller politiska grupp jag identifierar mig med) får köra samma eller motsvarande argument mot henne – eller mot mig. För då är det stroppigt eller kränkande.

      Like

      Reply ↓

        • Om det fanns tydliga, öppna arenor där diskusionen inte såg ut på det sättet och som hade genomslag skulle jag kunna acceptera att tidningar/tv bara dummade ner sig. Tyvärr har internet inte alls det genomslaget som debattarena.

          Like

          Reply ↓

          • Är du säker på det?

            Jag läser DN debatt om Assange och undrar hur den artikeln släpptes igenom. Tyvärr är den ganska illa skriven och den obehagliga polariseringen fortsätter.

            Like

          • Ibland får jag känslan av att de släpper igenom sådana artiklar för att stärka sin egen tes genom att motståndarna görs till åtlöje samtidigt som mer relevant kritik inte släpps fram. Antagligen med ursäkten att man vill “skapa debatt”.

            Like

          • Det skulle inte förvåna mig speciellt mycket, varken journalister eller redaktioner är speciellt neutrala och etik/integritet verkar inte vara några eftersökta egenskaper.

            Like

          • Jag tycker för övrigt att man kan se samma mönster i t.ex. miljödebatten, där man också i det längsta undviker att diskutera centrala axiom eller antaganden som ligger till grund för debatten, men gärna och med jämna mellanrum släpper fram tokstollarna som sedan följs av flod av ganska innehållslösa upprepningar av vad någon “auktoritet” sagt.

            Like

      • Domedagsmässigt. Jag ser det snarare omvänt. Det är nästan så att jag längtar. Välståndet utkristalliserat via urbana babbelkulturer byter jag gärna mot ganska hårt kroppsarbete. Först får man cykla dynamo i fem timmar för att kunna “facebooka” i en kvart.

        Like

        Reply ↓

        • Efter-floden/Harmageddon-scenarion har sin romantiskt ruffiga charm, men jag håller med om Anders centrala poäng: det är lättare att snofsa sig och ställa krav på en stylad, påfågelaktig tillvaro (på olika sätt stylad) när det mesta av den ekonomiska grunden befinner sig långt utom synhåll. I Brasilien, Kina eller nerplöjt i inköpta sjok av el, bensin, märkeskläder och värdepapper.

          Like

          Reply ↓

  12. Mats: Det får du ta med Anders. Jag ser det mera som att den här sortens girlpowerdrev eller klungor, som ju ser sig som anförare i en progressiv, liberal och käck livsstil, har köpt in sig i förtryck på en mängd nivåer. Deras urbana stajl är långt mer beroende av en råbarkad ekonomistisk diktatur än de själva vill kännas vid – men eftersom produktionen sker i Asien är det lätt att hålla ute uir bilden. Här hemma är många av dem f ö beroende av sugar daddies; inte heller något man gärna vill tala högt om…,

    Like

    Reply ↓

    • Jag förstår.

      Det kan nog tolkas som en grundläggande existentiell ångestnivå – under ytan finns den stora koloniala skulden och ur ett historiskt perspektiv är vi väl alla förövare.

      Jag tror inte de här förträngningsmekanismerna är mer uppenbara inom feministiska grupper än utanför.

      Sugar daddies? Nu tappade du mig igen.

      Like

      Reply ↓

      • Jag tycker kanske att de här människorna har mer att bevisa än de personer de hoppar på eftersom de rör sig med så stora anspråk – om än litet dimmigt utformade när de synas närmare. Många yngre “feminister” framställer sig som ledare för ett stort befrielsetåg som går genom hela den moderna historien eller ännu längre, från kampen mot slaveriet till modern HBT-kamp, miljömedvetenhet och kritik av big business. Då har man en del att försvara och klargöra. Men idag skyddas de av medias strukturer och bossar.

        Like

        Reply ↓

Leave a reply to Monika Ringborg Cancel reply