Misstänksamheten är stor. Samtidigt är det svårt att blunda för möjligheterna. Ladda hem bilden och studera noga!
As Lisa Guernsey of Slate Magazine writes about her daughter’s obsession with Minecraft, it’s worth taking a look at the concept of educational gamification. Strictly speaking, the idea is more than simply allowing students to play games in class. More appropriately, educators interested in the concept are encouraged to think about introducing game-like features into curriculum in order to stimulate the habits that games tend to induce. MIT’s Education Arcade writes: “Game players regularly exhibit persistence, risk-taking, attention to detail, and problem solving, all behaviors that ideally would be regularly demonstrated in school.”
Tysta tankar 
Vilken fantastisk sammanställning! Jag har läst om gamification vid flera tillfällen och hade själv tänkt skriva om det. Än är det inte för sent.
Det handlar om utmaningar, utmaningar du tar i ditt eget tempo när din “karaktär” har uppnått en viss level och samlat en viss mängd points. Du levlar upp och blir duktigare, får skills. Sånt tilltalar vilket ego som helst. Även elevers 😉
Utmaningen är hur man ska implementera det inom olika ämnen och i olika sammanhang?
Men vänta bara, det här är bara början. Snart kommer även ditt arbeta att formas efter samma mönster! Det har redan genomförts på vissa företag. Blir du då mer produktiv? 😉
LikeLike
Frågan om belöningars etiska karaktär är ju svår. Jag har en romantisk bild av att det går att leva utan den här jakten på bekräftelse.
Jag skulle dånvara ett självständigt etiskt subjekt som inte behöver de här uppmuntringarna för att vilja anstränga mig. Jag belönar mig själv och blir då mindre sårbar för omgivningens ogillande.
Men det är antagligen aningen utopiskt. De sociala sidorna av livet är oerhört starka och vi vill vara en del av något och vi vill känna oss betydelsefulla.
Det är bara i mina drömmar som jag kan ställa mig över de här mekanismerna.
LikeLike
Visst finns det dom som jagar yttre bekräftelse och status. Men alla människor vill kunna känna sig duktiga, kompetenta, att dom klarar av saker. Att vara en klant är inget som någon vill vara.
När man på ett “objektivt” sätt kan se hur man klarar allt svårare saker, sånt stärker självkänslan. Då är man i allra högsta grad ett subjekt.
Skulle inte Storyline kunna vara något att ha som grund när man skapar ett “spel”? I Storyline skapar man en historia som eleverna sedan lever sig in i, medan de tar reda på olika saker och då lär sig både teoretiska och praktiska saker.
LikeLike
Jo – det låter spännande!
Jag försöker tänka bloggen som ett spel. Besökarna är poäng, Kommentarerna och samtalen bestäms av level, friheten att forma spelplanen är stor, möjligheten att intressera oändlig… Det enda som haltar är själva slutpoängen – vad går det egentligen ut på?
Är det arbete eller en distraktion?
LikeLike
Eller bekräftelse?
LikeLike
That works too.
Jag försöker tro att det går att skilja mellan självbekräftelse (fint) och ett mer distanslöst behov av yttre bekräftelse (inte så trevligt)
LikeLike
Så om slutpoängen med bloggen är självbekräftelse är vägen dit poäng och nya levels baserade på antal besökare och hur samtal och kommentarer kring det du skriver ser ut?
LikeLike
Usch nej – så kan jag väl inte mena?
Självbekräftelse låter inte heller bra. Men det kanske går att rädda sig genom att se hela livet som ett spel. Glöm inte språket!
LikeLike
För mig är bloggen en anteckningsbok – ett sätt att hålla reda på mina infall. Ibland hittat jag saker jag glömt och blir väldigt glad.
Den här publika dimensionen är bonus – jättebonus!!!!
LikeLike
Vet du vad du gör? Det är rätt unikt.
Annars visar forskning att det undermedvetna (det dolda) tar beslut att gör ca 27 msek innan det medvetna får för sig att det vet vad det vill.
Inte bara jag är en biologisk robot.
Medvetandet har antagligen enbart funktionen att skapa en illusion av att man vill och vet.
LikeLike
Anders, riktigt så impulsiv är nog inte Mats när han bloggar. Han får nog den betänketid han behöver för att vrida ner volymen på den inre roboten och istället skriva mer genomtänkta inlägg och kommentarer. Hoppas jag? 😉
LikeLike
@Anders
Tack för att du påminde mig om det programmet! Omsagt minns rätt var budskapet att vi är fångade i föreställningen om ett medvetet jag och att vi smickrar oss med tanken på alla fria och rationella beslut vi tar.
Jag gillar min impulsstyrda sida och försöker gärna vara mer intuitiv än jag kanske är. Tyvärr är jag nog obotligt reflekterande – och det är ingen rustning man lägger ifrån sig hux flux.
Och jag brukar inte blogga berusad – även om ni tror det.
LikeLike
Spelifierad undervisning är redan stort och redan här. Är det någon som inte har varit på ett sådant föredrag än?
Det väcker till liv många pedagogiska diskussioner. Den om inre motivation och kortsiktig belöning har redan kommit upp. Sedan kan en diskussion som trotts begraven dyka upp: guldstjärnor till de duktiga. Till och med nyttan med straff kommer ju tillbaka genom möjligheten att riskera uppnått om man inte sköter sig. Påminner om ett sovjetiskt system med meriter som gjorde att några utvalda elever fick semestra vid Svarta havet men en elev som gjorde felaktigheter kunde på ett ögonblick bli av med dem.
LikeLike
Det påminner också om MacDonalds belöningssystem, kan jag tycka. Men jag tror inte att man använder det systemet i World of Warcraft. Spel innehåller andra belöningsmedel.
Nej, jag har inte fått gå på någon sådan föreläsning. Men så jobbar jag inom barnomsorgen där vi leker hela tiden. 😉
LikeLike
Jo – frågan är om de går att kombinera behaviorism med andra sociolulturella teorier?
Normalt brukar jag svara ett bestämt NEJ!
Nu vet jag inte…
LikeLike
Nu ska vi inte fastna i ett svart-vitt tänkande där tanken att om något är bra så är annat dåligt. Eller det senaste är alltid bäst.
Jag är inte någon överdängare på behaviorism, men den forskningen bedrevs för att svara på vissa typer av frågor. Svaren får då en begränsad giltighet. För det första är den väl individ inriktad, om jag inte minns fel. Därför går den inte att jämföra med sociokulturella teorier. Samma diskussion förs när det gäller Piaget och Vygotskij. Ingen har direkt fel, för de har forskat om lite olika aspekter av människan.
Så istället föreslår jag att man tittar på spelifieringen med olika glasögon. Lite mer komplex, men ack så mycket mer givande.
Att vissa människor drivs fram av guldstjärnor anser jag vara bevisat. Det är bara att se sig om i samhället på alla som strävar efter yttre attribut.
LikeLike
Bra nyansering – vi har nog lättare att se andras behov av guldstjärnor. Våra egna drivkrafter tror jag vi gärna vill beskriva som mer ädla.
LikeLike
Vi befinner oss nog på en skala från förtjänstmedalj till inre tillfredsställelse. Frågan är nog bara vara på skalan.
LikeLike
Det är frågan om vi ens vill veta? Lite självbedrägeri kan väl inte skada?
Tänk på äran och fosterlandet!
LikeLike
Det finns verkligen starkt disciplinerande drag om vi driver det som kollektivt projekt. Jag har vaga minnen av insamlingar till skolresor som gått överstyr.
LikeLike
Samma invändning kan man rikta mot grupparbeten. Det är inte många som jag har pratat med som lärt sig så mycket i ett grupparbete. Ändå är det fruktansvärt omhuldat som pedagogisk metod.
LikeLike
Ja – utan grupparbete stannar skolan. Men om vi inte låser oss vid arbetsformen och i stället fokuserar på möjligheten till olika perspektiv. Då blir det aningen mer lättsmält.
LikeLike
Ja, olika perspektiv är bra. Det ger liksom perspektiv på tillvaron, man fastnar inte så lätt.
LikeLike
Jag hävdar att vissa saker är näst intill omöjliga att lära ut annat än som grupparbete. En föreläsning om samarbete, interaktion och kommunikation faller platt till marken om det inte finns några sätt att öva och känna hur det känns.
LikeLike
Så sant. Men när ett grupparbete flaggs som t ex antikens statsskick och “gruppen” förväntas inhämta kunskap på olika ställen om detta, samt redovisa gemensamt, då är det inte så självklart. Flaggan måste vara satt som samarbete och läraren ska kunna bedöma just detta. Det går även att misslyckas i grupparbete.
LikeLike
JAAAAAAA!
Några av mina mest plågsamma lärarutbildarstunder är storföreläsningar om lyssnandets och samarbetets betydelse.
*rodnar*
LikeLike
Mats, om dina studenter då lyssnar (och alltså inte går därifrån eller surfar på mobilen eller den bärbara) då samarbetar dom väl? 😉
LikeLike
Hmmm… Tyvärr gör alldeles för många av dem just det. I värsta fall går de sen it i skolorna och utsätter barn för samma behandling.
*dubbelskäms*
LikeLike
Det sanna lyssnandet är en konst som jag inte har mött så många som behärskar. Tyvärr.
LikeLike
Jag tror nog att även WoW passar bra in i bilden ovan över hur gamefication genomförs och punkten om “loss aversion” påminner om det sovjetiska systemet. Även WoW har starkt disciplinerande drag mot spelets målsättningar. En del disciplinerande inslag som får deltagarna att försvara spelets idé är nödvändiga för att spelet inte ska förstöras av någon som tycker detta vore roligt.
LikeLike
Jo – lek är ömtåligt och det är viktigt att vi som tror på den är beredda att försvara den.
Attackerna kommer från alla håll!
LikeLike
Det är tyvärr en del av livet i en grupp. Det formas alltid normer för uppförande och förväntat beteende. Så en viss “disciplinering”, ja.
Båda mina barn har spelat WoW under en period, även om det var länge sedan för både två nu. Min son var mycket inriktad på fighterna och grupputmaningarna. Min dotter däremot däremot hon rollspelade. Hon kunde stanna vid en sjö och plocka blommor eller sitta och snacka med andra som var där. Förstörde hon spelet?
LikeLike
Spelifierad undervisning lyfter verkligen fram ett antal konflikter mellan olika elevers behov. Det här med att få bekräftelse på att ens inlärning är på rätt väg eller inte är verkligen avgörande för metakognitionen och därmed på oerhört många elevers lärande. Sen kan samma typ av bekräftelse också demonstrera för eleven att “jag suger” (ett uttalande från kille som slutat spela WoW) och alltså bli oerhört demotiverande.
LikeLike
En del tanken kring spelifiering handlar väl ändå om att få utmaningar på sin egen level? Att alltså kunna lyckas.
LikeLike
Jo – det är väl vad vi brukar kalla individbaserad undervisning. Genom datorer öppnas unika möjligheter att förverkliga den visionen.
LikeLike
Jag lyssnade på Hattie som menade att Self grading är den viktigaste framgångsfaktorn.
I Sverige talar vi gärna om höga förväntningar som något avgörande – men då bör det nog vara de egna förväntningarna?
LikeLike
I Sverige blandas höga förväntningar och höga krav helt friskt i debatten. Enda skillnaden är att de dumma har höga krav och de snälla har höga förväntningar. Påminner mig om han från sovjetiska ambassaden som berättade om att i sovjet hade de ingen konkurrens utan bara tävlan och de duktiga fick fara till Svarta havet och de andra fick prova på kolgruvan.
LikeLike
Aha – kolgruvor verkar vara lärorika!
LikeLike
Det var säkert med ren välmening de placerade de svagaste läshuvudena där.
LikeLike
Jag tror nog att det mer handlade om lydnad än läshuvuden. Då som nu – här som där!
LikeLike
Nja, det var nog ett sätt att sätta de lässvaga i arbete, eftersom dom nu inte skulle klara några “högre” studier. Men just kolgruvor borde väl ett skitjobb. **Ryser** Jordbruk eller industrijobb skulle väl vara bättre.
LikeLike
Det är så att flera olika former av ökning meta-kognitionen är starkt positiva. Self-grading kan låta som något som inte inbegriper interaktion med omgivningen men det förutsätter egentligen mycket kommunikation kring målen och resultaten. Det är bara de avslutande sammanfattande slutsatserna som det är visat att det är positivt om eleven själv kan få komma fram till.
LikeLike
Just så – Hattie själv menar att uttrycket är felvisande. Det handlar mer om att ha förväntningarpå sig själv:
– Det här borde jag kunna!!!!
LikeLike
Självvärdering som interaktion? Ja, det låter rimligt. Ingen människa lever i ett vacuum och den egna självbilden formas i samspel med andra.
Förväntningar på sig själv? Jovisst, men som de sociala varelser vi är så kan det vara svårt att skilja från det sociala trycket. Eleven/studenten är lyhörd för de förväntningar som Jan och Mats, samt Maths har.
LikeLike
Ger inte sammanställningen också en ganska tydlig illustration av vad som saknas i undervisningen och i skolan idag?
Om man jämför med hur undervisningen fungerar eller hur man tror att den fungerar.
T.ex. det här med feedback, poäng och uppföljning…
På hur många ställen kan varje elev själv gå in och titta på en sida där man kan se alla resultat som påverkar betyget, vilka uppgifter som delats ut eller eleven tagit på sig och vilka möjliga uppgifter det finns om eleven är intresserad.
LikeLike
Så kan man nog tolka sammanställningen. Den här längtan efter transparens och tydlighet är lätt att förstå i ett system som delvis mystifierar bedömningen genom oklara kriterier och diffus maktutövning.
Samtidigt är jag inte säker på att skolans karaktär av poängjakt bör förstärkas.
LikeLike
Jag förstår att man kan koppla ihop poäng med betyg och bedömningar av olika slag, men det är bara en del i helheten.
Poäng och nivå i WoW handlar om att man genom att utföra uppdrag och öva sig på vissa saker får en mer eller mindre direkt bekräftelse på vad man har gjort. Lyckas du: då blir det poäng. Annars blir du utan och får försöka igen. När du har gjort vissa saker kan du gå vidare till nästa nivå, där du möte nya och större utmaningar. Och du kan möta dom eftersom du lärt dig en hel del på resan dit.
Så trots poängbedömningen, som borde vara avskräckande, så fortsätter folk att spela för att undersöka nya saker och se till att ens rollfigur utvecklas och går vidare i det virtuella livet. Och jag vet inte om du har upptäckte det, men barn, elever, studenter vill bli duktigare och kunna klara av saker. 😉
Sedan är det, som jag läste någonstans, att man måste kunna se när man ska använda spelifieringen. Det gäller att veta vad man vill uppnå. Kan du göra det bättre på traditionellt sätt, utmärkt, då behövs inget “spelande”.
LikeLike
Intressant!
Jag biter mig fast vid bloggliknelsen och tänker att de som bara jagar besökare (läs poäng) i längden upplever en tomhet. Bloggformen och WoW erbjuder möjligheter att experimentera och utveckla personligheten i nya situationer. På sikt blir poängjagandet då mindre laddat och mer en bekräftelse på att man förstått reglerna – den verkliga tillfredsställelsen och svindeln uppstår när man upptäckt något. I skolan skulle vi nog tala om lärande – synen på mig själv och världen har förändrats!
LikeLike
Om man inte hakar upp sig på poängen, kan man fundera lite över följande som står på bilden och vad det gör för nyfikenheten och lusten att gå vidare.
LikeLike
Genom kunskap låser jag upp möjligheter att se världen på nya sätt – det är en vacker bild!
LikeLike
Sedan har vi frågan vad som driver folk. En del har en inre motiviation, där lärandet och kunskapen är givande i sig. För dom räcker levels, discovery och infinite play. Andra drivs av medaljer och yttre belöningar.
Här finns alltså något för alla.
Spel som WoW utnyttjar också människans sociala driv, precis som Facebook och andra sociala media, vilket är en drivkraft för många. Man är del i en gemenskap.
LikeLike
Jag önskar att lärarutbildningen kunde snudda vid de här drivkrafterna. På något sätt saknar jag energin som vibrerar i spelandet. I alla fall på ett teoretisk plan!
LikeLike
När du planerar dina kurser får du framöver se dig själv som “spelutvecklare”. 🙂 Men det är klart, det kräver lite nytänk och att börja fundera i lite andra banor än de vanliga. Så initialt blir det nog en hel del mer jobb.
Men hade du inte ett samarbete med en dramapedagog? Du pushade för en video med honom för kanske ett halvår sedan. Ni kanske kan åstadkomma något? Handlade inte videon om att dramatisera undervisningen? Nu måste ni bara börja tänka i nivåer och områden att utforska.
LikeLike
Tack för tipset! Jag ser fram emot morgondagen.
Ska bara hitta ett sött att navigering kring detaljerade kursplaner.
LikeLike
Ni har alltså riktiga planer, inte målstyrning?
LikeLike
Undervisningvoch examinationsformer är delvis beskrivet – ja.
LikeLike
Mikael Björk var det jag menade.
LikeLike
Jepp – my man!
LikeLike
När ni lyfter energin i spelandet kan jag inte annat än observera den enorma letargi som gäller allt runt omkring. “Tänk om det gick att få colan med dropp så jag slapp dricka den.”
LikeLike
Aj – är det så?
Handlar det om att fokusera?
LikeLike
Letargi var ett nytt ord för mig. Och visst kan folk sitta och spela fokuserat så länge att det t o m kan vara skadligt. Jag har själv börjat förstå vikten av att ha perioder där man inte fokuserar stenhård och för länge utan snarast har ett fritt flytande medvetande. Lite som dvala eller drömmande.
Men tänk ändå om elever och studenter kunde känna den lusten att fokusera för att komma vidare, att lära sig nytt och levla upp? Och sedan behöver dom koppla av lite också.
LikeLike
Jag är helt med. Vi talar om flow – men det är svårt att beskriv utan egna erfarenheter.
LikeLike
Jag är inte någon motståndare till spel eller ens att det får påverka undervisningens upplägg (jag blev så bra på engelska för att jag älskade science fiction) men ibland tror jag att vi också behöver fundera på när idéerna hamnar i konflikt med annat vi tror på.
LikeLike
Fundera är bra – det finns nog ämnen där spelets intensitet är svåruppnåelig.
LikeLike
Eller åtminstone vissa delar av undervisningen som måste innehålla mer av eftertanke.
LikeLike
Liksom med alla metoder måste man fundera över dess räckvidd. Vad lämpar den sig till? Vilka vinster gör jag? Och: finns det andra metoder som fungerar bättre i just det här sammanhanget?
Har man prövat och sett hur det fungerar, kan man sedan göra en professionell bedömning av när det är lämpligt, med hänsyn till individerna, gruppen och lärostoffet.
LikeLike
Jag pratar just nu med min dotter om det här. Hon får associationer till Skinner. Han pratar om direkt feedback, belöningar när man lyckas. Han var tydligen emot återkoppling efter en vecka, när provet var rättat. Det blir då inget inlärningstillfälle. Han lär ha skapat en slags maskin för glossor som har lite spelkänsla. Det här gör man alltså självmant i WoW.
Även hos Montessori har man materiel som ger direkt återkoppling om man har lyckats.
LikeLike
Återkoppling är det nya svarta – eller har nog varit det länge.
I den enkla versionen handlar det om yttre belöning men det går också att se djupare dimensionet. Inre tillfredställelse?
LikeLike
Om jag övar mig på att cykla på en enhjuling (vilket jag inte kan nu), så kommer jag att få en direkt återkoppling på om jag gör rätt eller inte. Jag kommer att försöka återskapa det som gör att jag kan hålla balansen och sitta kvar längre på sadeln. Och när jag kan balansera och trampa lite, då kommer jag att känna tillfredsställelse.sd
LikeLike
Bra exempel. De viktigaste sakerna belönar sig själv. Människan är en varelse som vill kunna.
LikeLike