Genusforskare avslöjar…

Det känns inte som en nyhet att hästintresserade tjejer utnyttjas som billig arbetskraft på stallet.

Länk

Forskaren slår in några öppna dörrar – frågan är om det går att göra politik av orättvisorna.

Jag är inte säker på att det är en genusfråga. Hur ser könsmakten ut i stallet?

20120715-113938.jpg

24 thoughts on “Genusforskare avslöjar…

  1. Vad är det om inte politik? Anledningen till att ridtjejer gör det tunga jobbet själva är helt enkelt att ridsporten dels är en kostbar sport med högt och ständigt underhållsbehov – det går inte att hoppa över en enda dag, inte en enda mockning, inte en enda fodring – dels ställs mot andra sporter när pengar från kommuner etc delas ut. Jfr också gärna med baseballshandskediskussionen – hur många pappor lägger ner lika många timmar på att stötta sina döttrars ridsportande som de gör på att skjutsa, hämta, kasta bollar med och engagera sig i styrelser och föreningar på mer konventionellt manliga sportarenor?

    Fördelen med detta ljumma vuxenintresse är att ridtjejer lär sig otroligt mycket som de har nytta av i livet – de tar ansvar, de fördelar arbete, de samarbetar, de nätverkar, de blir starka, de blir uthålliga… De blir ledare, entreprenörer, förhandlare, genomförare, strateger.

    När jag tänker på saken, problemet är nog att pappor och andra föräldrar är alltför engagerade i många andra sporter och berövar ungarna chansen att lära sig allt det ridtjejerna får lära sig.

    Like

    • Intressant slutsats – i stället för att driva det som en rättighetsfråga (alla har rätt till egen häst och engagerad förälder) går det att se det utifrån tankar om självorganisering och ansvarstagande.

      Som förälder var jag nog inget föredöme här :
      – Ni får syssla med vilken sport ni vill, bara ni kan ta er dit själva!

      Like

      • Engagerade föräldrar är ett sånt där koncept som bullmammor – låter väldigt bra på ytan, men konsekvenserna på lång sikt är inte lika självklart givna. Det är svårt att lära sig hantera världen om man inte får chansen att försöka, misslyckas, lära sig av misslyckandet och applicera det man lärde sig.

        Like

      • Jag måste nog tillägga att jag tillbringade en del huttrande söndagsmognar i ett stall utanför Klågerup och försökt spela rollen sim stöttande förälder. Men, jag minns fortfarande det som en lycklig händelse att dottern ramlade av hästen och bytte sport till basket.

        Som fotbollsförälder var det enklare att se värdet av evighetslånga helgturneringar på blåsiga grusplanen. På ett djupare plan var det nog ett sätt att etablera sig som god förälder. De barn vars föräldrar inte ställde upp fick nog veta det.

        Like

        • Ja, just det. Du beskriver det väl – föräldrarengagemanget handlar ofta mycket om att positionera sig relativt i föräldragruppen, att bli en av de goda, de duktiga, de bra, de engagerade. Baksidan är väl kanske galna fotbollsföräldrar som jagar unga domare av planen?

          Like

        • Suck – ja det är nog svårt att skydda sig från de överentusiastiska!

          Jag är intresserad av frågan utifrån ett etniskt perspektiv. Är det en särskilt svensk företeelse med föräldraengagemang? Min erfarenhet är att det inte tycks vara lika självklart inom alla invandrargrupper. Men till sist handlar det nog om att investera sitt sociala kapital i barnen – och har man inget sådant…. Ja då blir det svårt!

          Like

    • Av det jag har sett så lägger föräldrarna till ridtjejerna ner lika mycket tid eller mer på dem, för att inte tala om pengar, och många föräldrar har fått ta över det ständiga underhållsbehovet under längre eller kortare perioder. Dessutom lär de sig inget av ridsporten som de inte kan lära sig av andra fritidsintressen, ridsporten är inte unik, bara lite annorlunda. Det är väl för övrigt inget nytt att andra sportintresserade utnyttjas som grå arbetskraft heller.

      Like

      • Jag är ledsen att jag uttryckte mig otydligt – Mats frågade sig i inlägget om det går att göra politik av orättvisorna, och kring detta rörde sig mina tankar när jag svarade. Finansieringen av såväl idrottsliga som kulturella arenor gör stor skillnad vad gäller tillgängligheten för ungdomar från mindre bemedlade familjer. Det är lätt att det perspektivet faller i skuggan när man lyfter fram de familjer där föräldrar har möjlighet att investera både tid och pengar som norm.

        Like

        • Hästsporten hamnar då inom det spännande fältet där klass och kön möts. På ett plan blir det då en viktig politisk fråga att även fattiga flickor ska få tillgång till sporten.

          Innebär det “egen häst till alla”? Utgångspunkten var ju att de hästlösa utnyttjades av de hästägande.

          Min eventuella poäng är att jag tror inte att det är politiskt möjligt – kanske för att det finns en tradition av elitism inom sporten.

          Det sista påståendet är hämtat från ett rent utanförperspektiv och jag räknar nog med att bli emotsagd.

          Like

          • De hästlösa utnyttjar de hästägande, de hästägande utnyttjar de hästlösa, ridskolor utnyttjar de hästar som stallas upp där som lektionshästar och i gengäld får ägaren mer hästlös tid. En häst kräver massor med tid, mycket tungt arbete, tar stor plats och kostar mycket att båda köpa och äga.

            Det finns en tradition av elitism inom de flesta idrotter. Boxning, brottning och fotboll utgör ofta lysande undantag.

            Like

        • Ok, då förstår jag bättre.
          Ett annat problem är vilken norm man sätter för föräldrarna och jag tror inte att det egentligen gynnar vare sig barn eller föräldrar att fylla upp all tillgänglig tid med organiserad sysselsättning.

          Like

          • Så bra att du förstår.

            Vilken norm vem sätter? ‘man’ är ett väldigt luddigt promonen som kan betyda lite vad helst man väljer att tolka in i det

            Like

          • Ähm, ja, `man´ är ett väldigt luddigt pronomen som kan betyda lite vad som helst, det är liksom poängen istället för att gå till attack med ett DU eller NI eller vad det nu är som avses. Vilket `man´syftade du själv på? Det var ditt inlägg jag utgick ifrån.

            Like

  2. Intressant diskussion! Det som bekymrar mig är pengafrågan. Det läggs enormt mycket mer pengar på pojkars fritidsintressen än på flickornas. I min kommun – och i många andra – satsas det stora kommunala pengar på ishallen, fotbollsplanerna och skateboardrampen. De dansande flickorna bär däremot nästan hela kostnaden själva och ridningen subventioneras inte alls. Det här är så inte okej. Jag vill ha jämställdhetsrankning av kommuner. Det ska stå på hemsidan vad de satsar på flickor och pojkar, på gummor och gubbar.

    Like

  3. Länken verkar inte fungera.
    Nåväl, nu råkar jag vara en av de få killar som gått på ridskola och dessutom uppväxt med arbetshäst. Håller man på med sporter som innefattar djur får man finna sig i att skötsel är en stor del av sporten. Spelar ingen roll om det är ridning, aguility eller kaninhoppning. Man har ansvar för ett djur. Dessutom märkte jag att tjejerna gick upp i detta med överdrift. Det var inte bara ett djur som behövde mat, vatten och hållas rent. Hästarna pålades närmast mänskliga känslor och gullades med.

    Att det inte är lika mycket skötsel i ishockey och fotboll kan bero på att barn/ungdomar inte får köra ismaskin eller gräsklippare. Det finns få uppgifter som barn får göra. Skulle vuxna anställda ta över själva skötseln av hästarna skulle ingen ha råd att låta sina barn rida. Oavsett kommunala bidrag. Dessutom skulle de missa halva grejen med sporten. Och för de som tycker hockey är gynnat, säg det till föräldrarna till grabben som slagit av sin tredje kompositklubba på ett par månader.

    Dagens fundering: Var tränar de manliga ryttarna som vi ser i dressyr, hopp och galopp? Vad fick de i bidrag i ungdomsåren?

    Like

  4. I varje skidklubb finns en massa oavlönade vallare, spårläggare, kaffekokare, korvgrillare, tränare, hämtare, skjutsare, ljudkille, musikförberedare, hemsidefixare, resultaträknare. Skall jag sluta?

    Like

Leave a reply to andersbwestin Cancel reply