Artikeln finns inte på nätet, men jag anar att diskussionen kommer att spilla över på rekryteringsarbetet av män till förskolan.
Uppdaterad
Jag hittar den här texten från NYT:
Schools have to engage people as they are. That requires leaders who insist on more cultural diversity in school: not just teachers who celebrate cooperation, but other teachers who celebrate competition; not just teachers who honor environmental virtues, but teachers who honor military virtues; not just curriculums that teach how to share, but curriculums that teach how to win and how to lose; not just programs that work like friendship circles, but programs that work like boot camp.
The basic problem is that schools praise diversity but have become culturally homogeneous. The education world has become a distinct subculture, with a distinct ethos and attracting a distinct sort of employee. Students who don’t fit the ethos get left out.
Tysta tankar 
Även om det känns obehagligt!
Brooks har kanske rätt om man ser det på gruppnivå.
(dvs inte mig medräknad. Jag har alltid varit mental tågluffare. Kanske är det tågluffararketypen som inte tål denna “eventuella sanning” bara därför att de själva känner obehag.)
Lorentz Lyttkens myntade en gång liknelsen:
Det finns grovt sett tre manlighetsarketyper.
1) Positionsmaximerare
2) Charterturister
3) Tågluffare.
Brooks antyder att Charterturisterna (den stora gruppen) behöver positionsmaximerare och positionsmaximerar behöver charterturister.
För båda är gruppen “tågluffare” en besvärlig distraktion precis som i djurriket i övrigt. Besvärliga individer som inte vill inordna sig i det hierarkiska systemet.
Liedman har nog alltid varit en romantisk tågluffare men med en del inslag av att ändå vara positionsmaximerare.
LikeLike
Förutom detta kan man tolka “militära dygder och konkurrensmentalitet” på väldigt olika sätt.
Körledaren som fick uppgiften att få fart på pojkarnas skolintresse körde den snälla varianten av militära dygder och konkurrensmentalitet.
LikeLike
Jag tänker att det måste vara rimligt att pröva de här tankarna utan att bli demoniserad. Ungefär som Robert Bly fick finna sig att bli väldigt hånad för att män skulle vilja spela på trummor i skogen.
Men, vi lever i polariseringens obehagliga tidevarv och det gäller att balansera på en spindeltråd.
LikeLike
Jag tror inte att man ska tolka de militära dygderna så bokstavligt i det här fallet, det han gör är att nämna extremerna och säger att det måste finnas lärare som rör sig över hela skalan mellan dessa, inklusive de militära naturligtvis, men inte bara extremerna.
Likriktningen i skolan och inom lärarkåren har vi väl haft uppe tidigare i diskussionerna här, jag har i alla fall tagit upp ämnet några gånger, bl.a. i någon diskussion om våld tror jag.
LikeLike
Pojklek innehåller alla dynamiska element av “militära dygder och konkurrensmentalitet”
I den bästa av världar skapas välstånd.
LikeLike
Nästan alla lekar (även flickors) innehåller åtminstone konkurrensmentalitet, men oftast även stereotypa dygder av något slag. Jag ser inte det här problemet som enbart ett problem för pojkar, det syns bara mer och slår hårdare mot pojkar.
LikeLike
Nu måste jag verkligen leta reda på artikeln!
Verkligen spännande uppdelning! Kan man rida på tre kameler samtidigt?
LikeLike
Lyttkens skrev på 80-talet också om att man kan dela in människor i ledare och tjänsteandar och en hel del annat trams. Hans människosyn är vedervärdig!
LikeLike
Han gick upp i spinn och vart nog rätt utbränd i kärleken i sin ide´.
Men det hindrar inte att han kan ha rätt på vissa punkter.
Förstå skillnaden mellan det som är och människors personlighet.
Även Moderater har rätt i några mänskliga betraktelser.
Tjänsteandar är ett jäkla skitord.
Men var och en ser utan ansträngning att vissa vill ta befälet och att andra tycker att det känns ganska trivsamt i stunden.
Högerfolkets blindhet är att förneka detta.
Vänsterfolkets folkets blindhet är att förneka detta.
Konsekvens: Politiska åsikter.
LikeLike
Uppdateringen kan utan större tvekan passas in i de elementära funktioner som beskrivs i:
http://www.svtplay.se/livets-uppkomst
Om man inte försöker härma evolutionära funktioner har man valt ett sk stickspår som obevekligt leder till kulturers och samhällens stagnation.
Humanism handlar om att skapa kreativa vägar för alla.
Inklusive de som gillar ordning och reda och funktionella strukturer.
Det är inte bara “pratare” och de som tror sig kunna prata sig för bi naturens lagar som behöver evolvera.
LikeLike
Evolutionen har gynnat människan som social varelse. Det har inte varit konkurrensen som drivit människans utveckling, utan samarbetet för att lösa problem med överlevnaden.
LikeLike
Maths
Du har fel.
Både samarbete och konkurrens är gåtans lösning.
I det goda och vänliga och mysiga samhället kan det dock vara svårt att skilja de två.
Men det räcker att lyssna/titta på Susanna Kallur eller Keith Jarrett för att förstå gåtan.
KÄMPA och SKAPA glädje.
Titta också på Allsång på Skansen. Alla vill vara bäst på sitt!
Bekräftelse är konkurrensens närmaste syskon. Ett ord som passar bra i ett valkontrollerat humanistiskt PK – samhälle.
LikeLike
I en grupp som är starkt beroende av varandra för sin överlevnad är inte konkurrens till någon nytta. Alla behöver bidra med sitt, även om någon är bättre på att spåra ett byte eller hitta den där roten i marken.
Hade inte Kallur och Jarrett haft folk omkring sig att samarbeta med, hade de inte kunnat bli bra inom sina “grenar”. För även om vi får höra att konkurrensen är det bästa ting, så är vi nog mer beroende av andra än under stenåldern.
Hur länge skulle du klara dig utan den chaufför som kör ut mat till butiken, utan sophämtaren, utan de som ingår i din organisation på jobbet, etc. ? Folk samarbetar som bara den för att samhället ska fungera.
LikeLike
Maths
Du skriver ju precis det Lyttktens skriver.
Kallur är beroende av publik- charterturister och charterturister är beroende av Kallur.
Det handlar inte om någon slags värde. Det är en evolutionär funktion. Längtan efter trygghet och ordning.
Mängder av individer blir trygga av att se upp till det “ej uppnåbara”.
En slags funktionell inordning.
Hela samhället signalerar ju detta extremt tydlig – speciellt nu när vi har kommersiell TV och Tjejbloggar.
LikeLike
Nu missförstår du mig, Anders. Jag skriver inte som Lyttkens om eliter eller onåbara som “folk” ska se upp till. Jag pratar om att vi trots allt samarbetar och är evolutionärt programmerade att göra det, vilket inte schimpanser och orangutanger är. Jag säger ingenting om hierarkier och sporthjältar.
LikeLike
Det finns situationer där samarbete och konkurrens går att förena. Jag gillar samarbetet inom Barcelonas men anar att det är rätt hård konkurrens om platserna i laget.
LikeLike
Problemet är bara, att skulle dessa utmärkta bolltrollare och divor inte kunna samarbeta, då blir det inga vinster hur duktiga dom än är. Och skulle dom leva ut sina divalater på planen, då skulle det bli komedi, inte dramatik.
I ett springerlopp är det mycket svårare att se det sammanhang som löparen befinner sig i. Det är ett sånt enormt fokus på individen och dess prestation. En viktig del i framgången är tränaren och den ende som brukar synas där är Tregaro (eller vad han nu heter), annars är det tyst och alla runt om ligger i skugga.
Jag är på jobbet också beroende av mina arbetskamrater. Hur duktig jag än är, har jag inte bra och duktiga medarbetare kommer jag inte långt ändå. Man kan inte driva en avdelning helt ensam. Och ska vi klara oss när inspektionen kommer (inkvisitionen?) då måste hela enheten fungera.
LikeLike
Jo – vi är helt överens. Samarbete är bra.frågan är om det går att förena med konkurrens?
Tanken på att ett gemensamt mål kan få även de mest grandiosa divor att skärpa sig.
LikeLike
Samarbete handlar om att konkurrera som större grupper och mellan grupper eller arter istället för mellan individer. Samarbete är inte en ersättning för konkurrens, bara ett annat sätt att konkurrera.
LikeLike
Inte nödvändigtvis. Om du försöker få en organisation att fungera, har du inte råd med primadonnor. Gruppen måste fungera för att arbetet ska bli gjort.
LikeLike
Tyvärr bygger hans resonemang på det falska antagandet om the self made man, något som man hyllar i USA och även har funnits här i drygt 20 år. Tanken på att människan och inte minst mannen är självtillräcklig, tävlingsinriktad och med vassa armbågar. Men Henrik V hade inte överlevt utan sitt sociala sammanhang, utan det hade han inte varit människa.
LikeLike
Å andra sidan så bygger mycket av skolans resonemang på att alla blir lyckliga om vi bara är mjuka och runda mot varandra och samarbetar, undviker eller döljer alla konflikter o.s.v., vilket är ett precis lika falskt antagande som “self made man”.
LikeLike
Jag håller med – ett ganska enkelt påstående om mångfald borde inte vara kontroversiellt.
LikeLike
Ja, tänk vad livet skulle vara enklare om man slapp alla tjuriga och egotrippade människor som inte är ett dugg intresserade av att resonera och komma med konstruktiva lösningar på problem. Tänk vad det kunde göra på era arbetsplatser och i familjelivet.
LikeLike
Det blir fort moraliskt. Jag tycker nog att Liedman gör en ganska grov tolkning av budskapet och hamnar i en obehaglig förenkling. Samarbete och konkurrens är möjliga att tänka samtidigt – i alla fall under organiserade former.
LikeLike