Jag försöker undvika att fastna i positioner. Det är en nästan omöjlig utmaning inom genusdebatten. För oss som strävar efter att undvika dikotomin arv/miljö är varje dag ett äventyr. Antagligen kommer jag att få en del nya vänner och fiender på grund av den här texten.
Så kan det gå.
Jag är trött på kategoriseringar. Demoniseringen av män innebär en romantisering av kvinnor – det är minst lika destuktivt.
Tysta tankar 
Intressant den där synen där det i ena stunden är genetik/biologi och strax är social/kulturell påverkan. Man vet liksom inte vilken fot man ska stå på. Ändå kan man inte se något annat än svart-vitt, hela grå skalan försvinner tillsammans med nyanserna. Men ska man agitera bör du ha en tydlig ståndpunkt och då kan du inte bli hur nyanserad som helst.
Sedan är våld och dramatik mer “säljande”, mer spännande, mer “sexigt”. Så det öppna våld som mer tillskrivs män har en synligare dramatik än den kvinnliga. Har du hört talas om kackerlackornas krig? Anna Gerge tar upp det i sin bok “Leda med insidan”. Fenomenet är vanligt inom kvinnodominerade yrken (läs: vård och omsorg).
Själv vill jag nog helst se oss som mer släckt med bonoboerna än med schimpanserna. Jag dras lätt till tankar av det slag som Lasse Berg för fram: jordens snällaste apa.
Dessutom finns det idag studier som visar att man inte alls med nödvändighet blir aggressiv av testosteron. Snarast mer social och samarbetsinriktad.
LikeLike
Tack för tipsen!
Jag tror också att de snällaste vinner till slut. I alla fall är det min grundinställning när det gäller diskussioner.
I genusdebatten känns det som att vänlighet är förvirrande.
LikeLike
oops! Jag blev visst anonym där. Men jag har upptäckt orsaken. Jag har installerat om min dator och då också webbläsaren, där alla gamla inställnigar försvann. Eftersom jag använder mig av NoScript och bara tillåter utvalda sidor att köra skript, blev det fel. Nu har jag åter accepterat tystatankar.com. 🙂
LikeLike
Tack – det känns alltid bra att vara accepterad!
Jag tror nog att vi får dras med den där chimpanser ändå. En del av dem har ju faktiskt lyckats lägga band på sin aggressivitet och upprättat fungerande samhällen
LikeLike
Väl talat, Mats!
Själv har jag slutat lyssna på Konflikt och flera andra P1-program, men råkade av en ren tillfällighet höra det sista programmet. Den manliga skulden är ju så överväldigande att den knappast är bärbar och den gäller stort som smått; från pissiga toalett till Breivik (och Hitler och Stalin förstås).
När jag zappat mellan tv-kanaler har jag någon gång sett ett program som visar brittisk polis vedermödor på kvällstid utanför krogar och pubar. Där kan man förutom unga män i pinsamma situationer också se asberusade unga kvinnor puckla på varandra av både för dem, poliserna och tv-tittaren totalt obegriplig anledning. Förmodligen är de fjärrstyrda av Patriarkatet. Annars är förstås likheten mellan deras och de unga männens beteende slående.
LikeLike
Jo – det blir motsägelsefullt! Förhoppningsvis kan mansrörelsen avhålla sig från de här jämförelserna. Vi vill liksom inte stå och peka finger åt varandra!
LikeLike
“Vi vill liksom inte stå och peka finger åt varandra!”
Kan jag väl hålla med om, Tyvärr lyser sansade kvinnor i den här tröttsamma diskussionen om männens alla dåliga egenskaper alltsomoftast med sin frånvaro.
LikeLike
Nu tycker jag att du är lite orättvis Leif, de flesta av oss kvinnor har nog en hyfsat realistisk bild av mäns goda och dåliga sidor, på samma sätt som de flesta män inte ryms inom kategorin “potentiella våldtäktsmän och mördare”. Men många av oss tycker nog just att den offentliga diskussionen är tröttsam och nöjer oss med att visa uppskattning för männen i vår omgivning med både förtjänster och brister.
LikeLike
Anna, du bekräftar faktiskt det jag påpekade.
LikeLike
Jag hoppas att praktisk handling har mer effekt än tomt pladder…
LikeLike
Jag är rädd att Newsmill-tråden bekräftar mina värsta farhågor. Det blir fort överhettat där och jag förstår att kloka feminister undviker detta forum.
LikeLike