På loppmarknaden i Onslunda fanns ett part vajrar i skiftande längder till modesta priser. Jag var väldigt sugen på att köpa några – men kunde verkligen inte komma på vad jag skulle använda dem till.
Kanske är det lindansare som är mitt verkliga kall?
Eller inte?
Vad händer om vi ser lindansaren som metafor för läraryrket? Vilka likheter lyfts fram?
Tysta tankar 
Nej Mats, vajrar tror jag inte impar på nån – eller vad säger du Anders. Finns det en arena för vajerfäktning? Annars reade de ut gardinsnoddar för tio kronor metern på Tiffany’s idag. Samma teknik, annat materialval.
LikeLike
Jag är inte redo att möta min inte Maria Montezami än.
Men en vajer är liksom så definitiv – försträckt och vacker. Men med en viss svajighet som inger hopp om förändring!
LikeLike
Meeen, Maria höll ju på med tofsar, snoddar är ju bara vajrar i mjukare material. Men om vi ägnar oss åt din andra fråga så är svaret ja, många lärare upplever nog uppdraget som en balansakt på slak lina och dessutom en med flera förgreningar, där risken för fel vägval är överhängande. Vågar nog påstå att det är därför årets avtalsrörelse tenderar att bli rätt så dramatisk. Det centrala begreppet är tillit, lärare-fack, fack-SKL, SKL-lärare. Utan tillit, ingen lindans…
LikeLike
Tillit är nog ett av språkets svåraste och vackraste ord. Skräcken för att vara godtrogen förlamar många och därför sprider misstron ut sig och förgiftar grundvattnet.
Själv tror jag att alla älskar mig – åtminstone tills motsatsen är bevisad.
LikeLike
Anna
Jag har missat din fråga hittills.
Jo jag är säker att vissa män “älskar” vajrar.
Teknikpojkar älskar alla möjliga grejer.
Jag får tex en småmysig romantisk pillrig känsla när jag går till järnhandlaren och köper mutter, skruv och låsbrickor.
Jag smeker den bruna påsen när jag cyklar hem.
Åhh- nu skall jag få uttrycka min primala manlighet. Laga och fixa till. Skruvarna i påsen är mina bästa kompisar.
Sen när det är fixat så blir jag frugans hjälte.
LikeLike
Det är svårt att förklara kärlek till ett stycke dött materia!
Kanske intrumentbyggarens hantverk är lättare att förstå än passionen inför en bit stål?
LikeLike
Åh, när min far skilde sig från en av sina fruar och flydde landet lyckades jag lägga beslag på hennes skruv-, mutter- och bricksamling prydligt sorterad och uppmärkt i en sån här (fast större) http://www.jula.se/sortimentskap-349001
Den är en guldgruva – men jag får å andra sidan inte uppleva glädjen med den bruna påsen som Anders beskriver…
LikeLike
Han smet och du tog HENNES skruvar?
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till denna informationen, men anar din tillfredsställelse över ett välfyllt och sorterat skruvförråd.
Mina är mer i lös vikt.
LikeLike
Mats
Jag vet vad du kan använda vajrarna till.
Staga ditt nya gårdsvindkraftverk som behövs för att komplettera din nya solcellsinstallation.
Målet är att bli självförsörjande på el.
Bli kompis med Johan Ehrenberg på EgenEl (ETC)
http://egenel.etc.se/nyhet/spara-i-solceller-med-etc-sol
Vajrarna är första steget till ett nytt liv.
LikeLike
Njae – min far arbetade på Sydkraft och grundlade en misstro mot vindkraft som jag fortfarande brottas med.
Det var något med Olof Johansson som fick honom att se rött.
Men – ett litet vindkraftverk kan aldrig skada.
När det gäller vajrar är jag rädd att det är beslagen som är den stora utgiften.
De spänner sig inte själv?
LikeLike