Ibland tror jag att det inte går att tala om könsskillnader. Sedan läser jag något som kastar lite ljus över mina erfarenheter.
Successful women know only too well that in any male-dominated profession, we often find ourselves at a distinct disadvantage. We are routinely underestimated, underutilized, and even underpaid. Studies show that women need to perform at extraordinarily high levels, just to appear moderately competent compared to our male coworkers.
But in my experience, smart and talented women rarely realize that one of the toughest hurdles they’ll have to overcome to be successful lies within. We judge our own abilities not only more harshly, but fundamentally differently, than men do. Understanding why we do it is the first step to righting a terrible wrong. And to do that, we need to take a step back in time.
Läs och gråt. Eller gör något åt.
Tysta tankar 
I amerikansk psykologi förekom ända in i våra dagar begreppet ´fear of success´, vilket innebar att framgångsrika flickor inte vågade tala om vilka yrken de hade av rädsla för att killarna inte skulle uppskatta dem som kvinnor!
LikeLike
Jag tror den här artikeln gräver lite djupare än så. Myten om att killar tänder på korkade brudar är lika dum som myten om att intelligens skulle vara omanligt.
Texten handlar om att våga ta risker och misslyckas!
LikeLike
Det handlar nog inte så mycket om att vara korkad. Snarare vad som man i grunden tycker är viktigt. (kanske t.om. omedvetet vad som är viktigt. En existentiell känsla)
Att kvinnor i högre grad håller inne med sin “duktighet” är med största sannolikhet en evolutionärt hållbar strategi.
Den kvinna som föder flest barn är nämligen den egentliga vinnaren eftersom hon för vidare flest gener.
Det finns mycket som talar för att kvinnor som prioriterar karriär föder färre barn och således är evolutionära förlorare.
Jag tror att det inte är konstigare än så.
LikeLike
Jag är inte säker på om den här strategin ger önskat resultat och därför riskerar teorin att blockera förståelse för det egna handlandet.
Jag tror att du tror att jag tror att du tror… osv…
Sedan är det lätt att beskriva det som en form av patriarkalt förtryck.
Min tes är att det är lättare att förändra inre mönster än samhälleliga strukturer. Men då måste jag först få syn på mina föreställningar om mig själv.
Hur ser jag på risktagande? Är det en positiv egenskap? Ska skolan belöna äventyr?
LikeLike
I dagens samhälle är det väl ändå lite grovt att utnämna kvinnor som valt barnproduktion som karriär till vinnare. För många av oss är väl ändå frihet och makt över vardagen något eftersträvansvärt och så som verkligheten ser ut, där många tjejer som har många barn (ofta med olika fäder) försöker få ihop tillvaron som lågutbildad och ensamstående är väl knappast frihet och egenmakt det första man kommer att tänka på. Jag påstår inte att de är olyckiga, men nån evolutionär framgångssaga är det väl knappast?
LikeLike
Hu, vilken komplicerad diskussion!
Jag tänker mycket på Tyskland där stora grupper kvinnor valt bort barnafödandet. Villkoren är för dåliga.
Nej, någon framgångssaga är det inte.
Evolutionen begriper jag mig inte på.
LikeLike
Det du pratar om är ur evolutionär synvinkel bara representationer. Frihet, lycka och makt är bara känsloyttringar.
Jag försökte beskriva varför.
Dessutom är det så att män är konstruerade att konkurrera med män om kvinnor och inte med/mot kvinnor.
Självklart ser då män på ett helt annat sätt vad gäller kvinnlig duktighet. Det är en helt annan dimension. Kvinnor som hjälpare är rationellt men kvinnor som mottävlare och konkurrenter är något helt annat. Då blir det “könskrig” eftersom det inte alls höjer den manliga sexuella statusen. Vilket det naturligtvis i grunden handlar om.
Inte tusan startar och bygger män företag om det inte ger sexuell status. Då är det bättre att ligga på soffan.
LikeLike
Jag skall understryka.
Jag försöker förklara varför.
LikeLike
Vi försöker förstå drivkrafter. Antagligen är det få av oss som verkligen har koll på våra egna. Att spekulera över andras verkar vara extremt riskabelt.
Utgångspunkten är väl att andra är väl ungefär att andra tänker som jag – det är både en lockande och skrämmande tanke.
Själv är jag kluven till status och försöker gärna beskriva mina drivkrafter i mer smickrande termer.
LikeLike
Ändå så famlar du efter förklaringar om varför så få män vill bli förskollärare.
Min teori kan i detta sammanhang vara ett väldigt bra redskap.
Jag lovar på heder o samvete.
LikeLike
Ibland har mitt famlande en viss riktning.
LikeLike
@anders: Och vad tror du om kvinnor och män som samarbetspartners för att nå framgång? Biologiska drivkrafter i alla ära men ibland upptäcker vi ju också att det kan gynna oss att stå emot drifterna och vara lite mer taktiska. Ja, jag har sett den förmågan även hos män 😉
*får jag ligga med dig då…*
LikeLike
Jag har en mycket romantisk syn på arbetslag med jämn könsfördelning. Lusten att gå över gränserna tror jag ofta är starkare än traditionell arbetsfördelning.
Men då måste det finnas olika erfarenheter inom personalgruppen!
LikeLike
Jag var väl mer inne på det personliga planet – men så slog det mig att båda våra ansatser bygger på hetronormativitet – vad är det som säger att just kvinnor och män kompletterar varandra… men jag orkar nog inte tänka mer kring detta nu, min lilla kvinnliga hjärna orkar inte mer 😉
LikeLike
Anna
Flervariabelanalys är lösningen till förståelse.
Bara för att det finns ett kraftfält som jag försöker beskriva hindrar det inte att det finna andra kraftfält som vill något annat.
Det är nog just därför som det sällan blir som man önskar.
Listan kan göras väldigt lång vad gäller förlorade illusioner.
Kommunism, socialism, folkhem, feminism, nationalism mmmmm.
Under hela mitt liv har de centrala frågorna handlat om jämlikhet och jämställdhet. Likt förbaskat finns ett antal sociala klasser och det faktum att kvinnor och män tenderar att skapa könsarenor.
PS! Partnervalet gäller väl i lika hög grad homosexuella som heterosexuella. Så vad begreppet hetronormativitet förklarar kan jag inte begripa.
Jag brukar tänka så här:
Unga män (18-25 år) skall välja yrkesarena. De läser av verkligheten. Vilka jobbar inom de olika arenorna? Jag är övertygad. Finns det många kvinnor inom en specifik arena så har det en hämmande effekt på att unga män kommer att göra detta yrkesval. Vissa gör det andra inte och när det bli “tillräckligt många” kvinnor så blir det nästan ingen man.
Jag har kallat detta för en migrationsprocess. Ganska svårtolkad men till slut är det bara att konstatera fakta. Lärare, präst, veterinär, fastighetsmäklare är väl just nu de bättre exemplen. Snart även meteorolog och miljö o hälsoskyddsinspektör gissar jag. Kanske jurist.
Det är nog något som kan kallas “sexuell selektionen” live.
LikeLike
Med hetronormativt menade jag att både Mats och jag utgick ifrån att just kategorierna kvinnor och män är en lämplig utgångspunkt för samarbete, men det kanske egentligen är helt andra egenskaper som avgör men som vi inte ser för att vi är så vana vid att se kön. Men som sagt, detta är egentligen alldeles för djupa tankar för mig en solig dag i juni…
LikeLike
Här är det mulet men jag kan ändå förstå dig.
Jag vill också vila från detta. men min hjärna är som en svamp på evolutionära processer. Nästan som ett gift. Man kan bygga abstrakta landskap stora som universum att nörda in i.
Ha det skönt i solen.
LikeLike
Mmmmm… Jag njuter av samtalet.
Verkligen.
Jag är glad över att jag kommit över min inte skräck för heteronormativitet. Det var nog något som lossnade med att bli kallad John Wayne.
LikeLike
Karriär är ett så nytt fenomen att det inte kan ha fått evolutionärt genomslag än. Egenskaper som gynnar denna karriär, självsäkerhet, social kompetens, målmedvetenhet osv, missgynnar rimligtvis inte en kvinna då hon producerar rikligt med avkomma och ser till att de håller sig vid liv. Jag har också svårt att se varför insikt om sin egen förmåga skulle göra det.
Tänk om det är så enkelt att den som får höra att hon är söt och duktig, men inte att hon är kompetent och intelligent, faktiskt inte heller tror sig vara särskilt kompetent och intelligent.
LikeLike
Jo, det är en vanlig förklaringsmodell. Vi formas av omgivningens förväntningar och till slut har vi glömt bort de egna drivkrafterna eller personlighetsdragen.
Problemet är att de flesta av oss inte gärna vill se oss själva som offer i det här spelet utan hävdar någon form av individualitet i de egna valen. En del av oss hävdar till och med existensen av ett definierat jag och romantiserar den fria viljan.
Om vi betonar strukturernas avgörande betydelse finns det en risk att vi reduceras till anonyma brickor i ett osynligt spel. Så kan vi se på andra – men inte gärna på oss själva. Därför är det många som försöker upphöja sig genom att beskriva sig som medveten eller reflekterande.
Man skulle kunna se det som patetiskt övermod.
LikeLike
Det finns ingen motsättning mellan att vara medveten eller reflekterande och att ha påverkats av sin omgivning. Vilka förväntningar man har på sig spelar roll för hur man agerar och ser på sig själv, men det är inte det enda som spelar roll. Däremot tror jag att det krävs ett osedvanligt stoiskt sinne för att fortsätta tro på sin egen förmåga om man trots mycket hårt arbete för att nå upp till de högre ställda krav som krävs för att man ska betraktas som rimligt kompetent på en arbetsplats, betraktas som högst medelmåttig.
LikeLike
Fast det kan ju inte bara handla om omgivningens agerande utan också om hur du uppfattar, tar emot de signaler som sänds. Min erfarenhet, från idrotten, ett antal arbetsplatser i olika brancher, min egen skolgång och som lärare, är att killar lättare låter sånt glida av, tjejer kan ta åt sig av de mest subtila signaler, oavsett om de finns där eller är inbillade. Vad detta i sin tur beror på kan man ju fråga sig.
LikeLike
Anna
Jag är inte så säker på att den bilden stämmer, särskilt inte om vi ser till kvinnor globalt.
Även om det skulle stämma behöver det inte vara medfött, även om det skulle kunna vara det. Tänk om det är så att flickor, när de är små, får lära sig gång på gång, att det viktigaste är att de är duktiga och älskvärda? Det är egenskaper som bara kan uppnås och bekräftas genom att uppfatta minsta signal gällande sin egen person och agerande.
LikeLike
Ett par generationer tillbaka tror jag att det var rätt vanligt att man höll tillbaka både pojkar och flickor på det sättet, man berömde kanske egenskaper, som söt, stark osv, men inte prestationer – allt i andan av att inte förhäva sig. I skolan har vi i alla fall blivit betydligt bättre på att fokusera prestationer, kanske till en del pga de målrelaterade kursplanerna. Och med tanke på flickors framgångar i skolan, och pojkarnas motgångar, så bör problemet med tjejernas lägre tilltro till sig själva snart vara löst i så fall…
LikeLike
Tjopp tjohej så enkelt det låter.
Jag undrar hur din teori hänger ihop med de undersökningar som visar att unga kvinnor mår förfärligt dåligt, trots skolframgångar?
LikeLike
Det var kanske i en annan inlaga som någon skrev att kvinnor kanske inte trivs lika bra som män i sk tävlingsinriktade hierarkier utan istället i mer relaterande och samtalande konstellationer.
Kan inte detta falla ut i form att en viss grupp av kvinnliga arketyper “mår förfärligt dåligt”.
Det är en hypotes.
Kvinnlig känslighet kanske slår igenom på andra sätt än manlig dito.
Karlar slåss, super och beter sig en annan variant av att må dåligt.
Frugan har väldigt många kvinnliga patienter av typen “mår förfärligt dåligt”. Män som mår dåligt kommer oftare in hos socialtjänsten i ett något senare skede. Dvs när det totalt “ballat ur”.
LikeLike
Jag vet inte om den formen av självdestruktivitet är skild från pojkarnas mer utåtriktade beteenden?
Antagligen måste en terapeut utgå från någon form av hypotes?
LikeLike
Jag förstår att det kan tyckas lockande att generalisera, att dra alla över en kam utifrån beteende man tycker sig observerat i en begränsad grupp. Kvinnor, precis som män, är ju sinsemellan väldigt olika. Somliga män agerar och reagerar som de kvinnor du beskriver i din kommentar, och somliga kvinnor som du beskriver mäns agerande. I mångt och mycket handlar om traditioner, erfarenheter och förväntningar, både egna och andras.
LikeLike
Generaliseringar är ju våra försök att dra slutsatser från erfarenheter. Ibland kallar vi det “vetenskap” och då blir det lite extra fint och högtidligt – men under ytan är det samma längtan efter att se mönster i en kaotisk värld.
Frågan är väl om de här generaliseringarna döljer eller hjälper oss i jakten på den gåtfulla verkligheten?
LikeLike
Nej.
Frågan är i stället om vi väljer att stanna i den trygga förenkligen som generaliseringarna innebär eller forskar vidare för att få en uppfattning om komplexiteten. Alternativ ett kan vi t ex beskriva som ‘rubba inte mina fördomar’, medan alternativ två närmare sig det som faktiskt kallas vetenskap.
Skillnaden må synas subtil, men den är distinkt, och att försöka bortse från den är inget jag rekommenderar.
LikeLike
Jag är glad att du bevakar den gränsen.
Kanske är det så att dålig vetenskap alls inte är vetenskap?
Det du beskriver handlar väl om kunskapsteoretiska antaganden? Vad kan vi veta, och hur vet vi det.
LikeLike
Mats
Vetenskap är ett arbetssätt man kan använda då man söker kunskap och förståelse inom ett område. Eftersom man utgår från hypoteser och mothypoteser blir vetenskapen inte helt fri från fördomar, vad man förväntar sig eller söker efter påverkar hur dessa formuleras.
Det finns ett problem med det vetenskapliga arbetssättet, som ovetenskapligt förmodande inte behöver brottas med och det är försiktighet. Man kan aldrig bevisa något, bara motbevisa, och det gör att kunskap och förståelse som tillkommit genom ett vetenskapligt arbetssätt presenteras i termer av möjligen, kanske, finns saker som som tyder på. Tvärsäkert konstaterande har lättare att få gehör än försiktigt presenterande av hypoteser.
Ett påstående som “Kvinnor är känsligare än män” går inte att motbevisa vetenskapligt, men det gör inte att påståendet är sant.
LikeLike
Apropå Morrica – juni 20, 2012 kl. 10:13 e m
“Jag förstår att det kan tyckas lockande att generalisera, att dra alla över en kam utifrån beteende man tycker sig observerat i en begränsad grupp.”
Samtidigt så bygger mycket av studierna på män och kvinnor på just extremerna, inte på medianen eller bulkandelen av gruppen, och där kan sådana här beteenden ha väldigt stor betydelse för utfallet.
LikeLike
Helt rätt, Johan, så vänligt av dig att förtydliga detta.
LikeLike
Alltid till tjänst…
LikeLike
Jag kanske har förläst mig på psykologiska självhjälpsböcker och börjat tro på det där om “sitt eget värde”.
Många tycks verkligen ta in “den andres blick” som alltings måttstock och då blir livet till sist en omöjlig ekvation när självföraktet slår rot.
Jag menar att vi ska ta det sociala spelet på djupaste allvar – men det är svårt att återta ansvaret för sitt liv man tror att andra styr det.
LikeLike
Det här går ju igen i undersökningar om jobbsökare, män överdriver sin kompetens och kvinnor “underdriver” sin. Men samtidigt vet vi ju att det är så, så what’s the problem? Möjligheten för kvinnor att utvecklas och visa sin förmåga i olika branscher har förbättrats enormt, fler och fler av oss vågar tro på att vi kan, varför hänga upp sig på trista rester istället för att fokusera på allt positivt som hänt? Idag kan man ju till och med som tjej (nästan överallt) erkänna att man frivilligt barnlös utan att bli påhoppad.
LikeLike
Bra inställning!
Från min lärarutbildarposition finns det en fara i att kvinnliga lärare gör sig till norm. Då riskerar de här obehagliga mönstren att reproduceras till nya generationer unga flickor.
Skolans kultur måste ses i ljuset av vilka erfarenheter deltagarna bär med sig.
LikeLike
Håller med, inte minst då de med den inställningen selekteras till lärarkåren.
LikeLike
Fast om man utgår från ursprunget till den här diskussionen så kanske det inte är så utan snarare att de beskriver det de ser som reell kompetens snarare än formell sådan. De som testar sina gränser och skaffar sig erfarenheter genom utmaningar hamnar helt enkelt högre i reell kompetens än vad den formella kompetensen visar.
Det är fortfarande den egna uppfattningen av sin kompetens som beskrivs, men den behöver inte vara helt tagen ur luften.
LikeLike
De här två begreppen är extremt motsägelsefulla. Vad innebär egentligen “formell kompetens”? Att man får lov att utföra en handling? Att man borde kunna göra något?
Samtidigt är skolvärlden uppbyggd på de här behörighetsreglerna och jag tror att vi omedvetet dras in i ett tänkande som återskapar hierkierna. Det är liksom en av hörnstenarna i utbildningsvärlden – att ta examina och därefter äga rätten att kalla sig något.
Om vi ifrågasätter den rasar mycket!
LikeLike
Om du stryker ut ur begreppet utbildning får du ett intressantare, långsiktigare och mindre hierarkiskt perspektiv.
Just sayin’
LikeLike
Good point!
LikeLike
Ja, det är lätt att ramla in i tron att utbildningsvärldens syn på kompetens (och behörighet) är den enda sanningen.
Formell kompetens handlar lite förenklat om vad man lärt sig av det som ingick i kursen (eller t.o.m. vad av detta läraren tyckte var roligt).
Reell kompetens handlar om vad man faktiskt lärt sig, oavsett vad läraren tyckte eller vad som ingick i kursen.
Ibland överlappar de mer eller mindre, men oftast ganska lite.
LikeLike
Var det Einstein som sa att “kunskap är det som blir kvar när man glömt vad man lärt sig”?
LikeLike
George Savile tror jag…
George Bernard Shaw har annars en del minnesvärda citat.
Några personliga favoriter:
“The only time my education was interrupted was when I was in school.”
“My schooling not only failed to teach me what it professed to be teaching, but prevented me from being educated to an extent which infuriates me when I think of all I might have learned at home by myself.”
“A fool’s brain digests philosophy into folly, science into superstition, and art into pedantry. Hence University education.”
“We have no more right to consume happiness without producing it than to consume wealth without producing it.”
LikeLike
Tack!
Nu finns risken att vi blir beskyllda för skolfientlighet och antiintellektualis.
Det är smällar man får ta!
LikeLike
Förvisso, men själv tycker jag att det är tvärtom, man måste erkänna problemen innan man kan förändra och förbättra. Kan man inte ens erkänna dem ens när de urartat så långt att de motverkar själva syftet så är det snarare där skolfientligheten och antiintellektualismen finns.
LikeLike
Kanske kan det finnas något att lära sig från Hans Roslings beskrivning av det här med att tvätta:
LikeLike
Tack!
LikeLike
Kompetens är ett svårt ord. På Malmö högskola använder vi “Gränsöverskridande handlingskompetens” som ledord. Jag kan inte bestämma mig för om det är en pinsam tautologi eller om vi verkligen fångat något viktigt.
Verklig kompetens innefattar handling – och om jag inte överskrider mina gränser kommer jag aldrig att utvecklas. Risken finns att jag även hindrar andra när jag gör försiktigheten till norm.
LikeLike
Den kompetens som ofta omtalas i debatten behöver inte innehålla vare sig handling eller gränsöverskridande, så på det sättet kan det vara en viktig distinktion.
Annars håller jag helt med dig.
Om man fortsätter på samma spår så är handlingen och gränsöverskridandet också viktigt för att känna till sin egen kompetens.
LikeLike
Jag är ju en sådan där piagetinspirerad konstruktivist som hela tiden betonar att man måste vara beredd att ompröva föreställninen om sig själv – den enda anledningen till den här smärtsamma förändringen är ju obalans. När kartan och verkligheten inte stämmer ställs jag inför valet… Ska jag våga rita om kartan?
Tänk om jag inte är så modig (eller kompetent) som jag trodde?
Det har blivit lättare att stå ut med de här upplevelserna på sista tiden. Jag har inte riktigt samma behov av att känna kontroll. Ibland är det nästan njutbart.
LikeLike
Den moderna gps som tycks uppdatera sig själv ger ett annat perspektiv i frågan – världen förändras, och vi med den
LikeLike
Jag är lite kluven till GPS – första gången jag stötte på företeelsen var i en bil i köpenhamn där den stockholmska rösten försökte uttala de danska gatunamnen.
Det kanske är mer förtroendeingivande om vi håller oss till koordinater?
LikeLike
Om vi har klart för oss att även om latituder och longituder tycks vara och förbli, så förändras positionerna på allt, somligt långsamt och nästan osynligt, annat med väldigt fart?
LikeLike
Utan kartor stannar Sverige!
Jag är lantmätarbarn och det finns få saker som gör mig gladare än en välritad karta.
Samtidigt lärde jag mig tidigt att det alltid är kompromisser – och att det finns olika sätt att lösa problemet med att avbilda ett klot på papper.
Projektioner!
LikeLike
Så, för att sammanfatta det jag uppfattar att du säger – om kartans återgivande av verkligheten inte riktigt stämmer beror det på att kartan är en kompromiss, och det klokaste är att förhålla sig till verkligheten sådan den nu är, föränderlig och allt?
LikeLike
Det är nog så jag tänker – så länge jag vet om att kartan är en kompromiss kan jag förhålla mig med en värdighet till sinnesintrycken.
LikeLike
Kartan är en symbolisk förenkling av verkligheten som förhoppningsvis stämmer med hänsyn tagen till en viss osäkerhet i förenklingen. Om felet, dvs avvikelsen från verkligheten, är större än vad som rimligen kan förväntas utifrån den förenkling som gjorts så är det definitivt dags att rita om kartan.
Samma princip kan tillämpas på andra likartade frågeställningar och även omvänt, vilka slutsatser kan man egentligen dra utgående från de förenklingar av verkligheten som gjorts.
LikeLike