Julia Appelblad är inte nöjd med artikeln i Lärarnas tidning där jag kritiserar genuspedagogiken från postmodern vänsterposition.
I senaste numret går hon till attack. Länk
Hans inställning till att arbeta med genuspedagogik är anmärkningsvärd, inte minst på grund av hans ställning som förskollärare och lärarutbildare.
Ouppps – där kom den. Som statens man är det viktigt att inta den rätta positionen. Jag hukar.
Mats Olsson hävdar att genuspedagogiken på ett manipulativt sätt kategoriserar »barnens lekar som önskvärda respektive icke önskvärda«. Speciellt pojkar drabbas, menar han. Vi vänder oss emot detta sätt att beskriva syftet med genuspedagogik.
Ett viktigt tillrättaläggande: det är inte syftet jag kritiserar. Det är effekterna av åtgärderna jag ifrågasätter.
Mats Olsson påstår att genuspedagogik syftar till att »försöka dekonstruera barnen till könsneutrala varelser«, vilket visar på en stor okunskap. Det är väl snarare begreppet och »boxen« kön med manligt och kvinnligt som dekonstrueras, det vill säga plockas isär, för att kunna problematiseras. Men inte eleverna.
Återigen, det handlar inte om tvång eller att placera in folk i ett könsneutralt fack. Ett sådant synsätt är en grov missuppfattning av genus-pedagogik.
Jag vet inte om det går att dra en skarp gräns mellan försöken att upprätta en könsneutral förskola och idén om ett könsneutralt barn? För mig är de sammanlänkade. Men om genuspedagogiken kan bidra till att lösa upp gränserna mellan manligt och kvinnligt är jag helt med. Förhoppningsvis har jag bidragit till att vidga synen på vad som är tillåtet för män genom att arbeta 25 år i förskolan. Antagligen har jag gjort ett mer otraditionellt yrkesval än Julia och en del av hennes kritik känns lite ivrig.
Centralt i genuspedagogik, och även normkritisk pedagogik, är att så långt som möjligt låta elever själva välja hur de vill uttrycka sig. De ska inte bli påtvingade ett kön, varken biologiskt eller socialt.
Att aktivt vägra ha ett genusperspektiv, eller en normkritisk inriktning på pedagogiken, får alltså konsekvensen att vuxenvärlden tvingar på elever en identitet. Denna identitet blir då kopplad till deras biologiska kön utan att ta hänsyn till deras egen bild av sig själva.
Min främsta invändning är just bristen på normkritiskt förhållningssätt. Många av de ivrigaste kritikerna av maskuliniteten tycks vara helt blinda för makten i den egna majoritetskulturen. Foucault kanske skulle kunna ge redskap till att analysera och synliggöra hur makten arbetar i oss – men jag är rädd att den självbelåtenhet som Julia ger uttryck för reducerar omvärlden till objekt för uppfostran. Jag värjer mig för den positionen.
Mats Olsson menar att genusvetarna borde vara bekymrade över det bristande stödet hos svenska folket. Lärarförbundet Student skiljer inte, till skillnad från Mats Olsson, vikten av genusvetenskap från vikten av annan forskning.
Vi ställer inte krav på att forskning måste vara populistisk. Ska vi bygga världens bästa skola måste vi ta del av den forskning som berör elevers utveckling och identitet.
Och där kom halmstrået forskning. Jag menar att de studier som gjorts om effekterna av insatserna av de genuspedagogiska insatserna inte är uppmuntrande. Pedagogerna är ofta uppfyllda av sin egen betydelse men barnets perspektiv är svagt framskrivet. Länk.
Det sista stycket är obegripligt – jag är inte emot forskning som berör elevers utveckling och identitet. Och jag kräver verkligen inte att forskning ska vara populistisk. Så grova insinuationer får vila obesvarade.
Med tanke på Mats Olssons negativa uppfattning och även okunskap om genuspedagogiken, funderar vi på vilka signaler han sänder till sina elever och även till de lärarstudenter han undervisar. Värdegrundsfrågan är inget man kan välja bort att ta hänsyn till i skolan. Den ska ingå och få elever att känna sig välkomna, hur de än definierar sig själva.
Här dryper författaren av självbelåtenhet. Och för den som undrar – jag är för värdegrunden. Och jag försöker vara accepterande mot alla studenter – hur de än definierar sig själva.
Till sist vill vi rekommendera Mats Olsson att fundera kring vilken bild han har av kön och genus och att kritiskt se till sin egen roll i reproduceringen av traditionella könsroller. Vidare bör han sätta sig in i vad genuspedagogik verkligen betyder och innebär.
Att bryta mot konventioner är viktigt ur många aspekter. Jag analyserar mig själv och ser ett prisma av erfarenheter. En del är djupt traditionella och handlar delvis om mitt förhållande till min far och hans värld – å andra sidan har jag levt länge som avvikare i en kvinnokultur och vet nog mer än de flesta om vad det innebär att vara annorlunda. Hur viktigt är det att passa in? Vilka strategier har jag för att bli accepterad? Hur tänker jag när det gäller långsiktigt förändringsarbete? Hur viktigt är det att män arbetar i förskolan?
Där Julia vill lösa förskolans problem med mer medvetenhet och kritisk reflektion försöker jag lyfta erfarenheternas betydelse. Genusvetarna har med stor kraft beskrivit och analyserat vad som händer när barn “gör kön” – frågan är hur vi ska hantera de här kunskaperna? Går det att undvika ett moraliserande förhållningssätt? Jag behöver se de goda exemplen.
Som tips på vägen föreslår vi Fanny Ambjörnssons »Rosa — den farliga färgen«, Ungdomsstyrelsens rapport »Hon hen han« och exempelvis Amnestys kurser om norm-kritisk pedagogik och queerpedagogik.
Tack för tipsen. Fanny Ambjörnsson är alltid intressant.
Just nu prioriterar jag arbetet med att försöka rekrytera män till förskolan. I Pedagogiska magasinet försöker jag klargöra min position i den här infekterade frågan. En del av min irritation mot genusvetenskapen är att den på ett nationellt plan har blockerat arbetet utifrån den teoretiska positionen att pedagogens kön inte är betydelsefullt. Då blir mångfaldsarbete problematiskt och motsägelsefullt.
Den diskussionen vill jag gärna föra med lärarförbundet student och Julia. Länk till hemsidan Män till förskolan.
Själv tycker jag mycket om den här bilden av mig själv från Bagarmossen 1959. Vilka känslor väcker den hos dig?
Tysta tankar 
Utomordentligt svar på kritiken, Mats!
En stor stjärna till dig.
LikeLike
Pingback: Mats får skäll då han inte tillbedjer heliga gral « Musik o Signaler
Nej, Mats kritiseras av Julia, kommittéledamot i Lärarförbundet student, med ett tydligt mandat från vår organisation, representerandes 26000 lärarstudenter. Sakfrågan åsidosatt, du har väldigt trist attityd i den här frågan.
LikeLike
Attityd?
Hur menar du?
Jag trodde det handlade om pedagogik.
LikeLike
Jag får för mig att han egentligen åsyftade min attityd via den länk som klistras in i din blogg. Han borde väl ha kritiserat mig i min blogg och inte i din.
Du är som vanligt en äkta diplomat.
Men du jobbar ju i branschen medan jag kan agera som en irriterad “friflygare”.
LikeLike
Det var inte riktat till Mats, utan till Anders. “Mats på Tysta Tankar får en avhyvling av en väldigt tvärsäker yngre dam i Lärarnas Tidning.” var ett väldigt trist försök att förminska och trycka ned Julia.
LikeLike
Tack Markus!
Anders tar ansvar för sina kommentarer på sin blogg. Jag försökte undvika att vara farbroderligt nedlåtande men är rädd att det lyste igenom en förvåning över hur Julia såg på min moral.
Mer problematiskt är det kanske om vi granskar Lärarförbundets agerande under de senaste åren i frågan. Jag var ganska chockad över likgiltigheten på central nivå när jag deltog i HSV:s utredning “Man ska bli lärare” och förstod att det var en konsekvens av de teoretiska ställningstagandena i Delegationen för jämställdhet i förskolan.
Därför är det inte konstigt att det varit svårt att engagera studentfacket i arbetet för att rekrytera och behålla män inom lärarutbildningen. Men jag tror att det finns många åsikter bland förbundets medlemmar och jag ser fram emot en öppen diskussion i frågan.
LikeLike
Å du har en väldig trist attityd till frågan. Hur hanterar LR hbt i förhållande till genus? Blev det svårt nu?
LikeLike
Markus tror jag representerar Lärarförbundet – inte LR. Jag tror ngen tycker att det här är lätta frågor. Det bästa vi kan göra är nog att närma oss dem med stor försiktighet.
Min position är konstruktivistisk. Barn experimenterar med roller och använder dem för att utforska sin identitet. Därför måste vi också ibland låta dem gå utanför det önskvärda i leken.
Jag är alltså skeptisk inför projektet att fostra fram “den goda människan”. Gör det mig till en dålig människa?
LikeLike
Nej Mats det gör inte dig till en dålig människa. Jag ville bara belysa att genusdebatten görs utifrån ett hetroprespektiv. Lite väl enkelt.
LikeLike
Känner mig beklämd. Inte av att du inte kan ge svar på tal, utan av den extremt raljanta tonen i Julia Appelblads insändare.
Värdegrund är ju inget man slår på eller av när det passar. Det handlar ju även om att möta även meningsmotståndare med den tillbörlig respekt. Om det är så att hon dessutom skriver som representant 26000 medlemmar som Markus ovan påstår är det riktigt illa. Jag är mållös.
LikeLike
Blir mest stressad av den enkelspåriga genusteoretiska diskussionen! Vad kommer först – essensen? existensen? essensen? existensen? Intar istället subjektspoistionen som tvättansvarig pappa och gläds åt att inte vara medelm i lärarförbundet
LikeLike
Frågan är väl åxå hur genusforskningen ställer sig till hbt. Hur hanterar man genus i i samkönade förhållande?
LikeLike
Jag träffade en mycket meriterad och klok etnolog som beskrev genusvetenskap som “indignationsforskning”. Jag frågade om det var politiskt möjligt att använda ett sådant ord inom akademin. Hon tittade på mig storögt och sa:
– Det är väl allmänt känt.
Samtidigt är indignation en bra drivkraft. Tidigare har vetenskapen beskrivit världen – nu förändrar vi den.
LikeLike
Att forskningen skulle förändra den håller jag med så länge det gäller naturvetenskap och teknik.
LikeLike
När vi ändå är inne på rosa – läs gärna mer om kritiken mot den normkritiska pedagogiken formuleras av Hillevi Lenz Taguchi här:
http://www.su.se/lararutbildningar/organisation/nyheter/en-rosa-pedagogik-att-vaga-mer-tillsammans-med-barnen-1.80813
Jag tro vi får vänja oss vid att en del av de här invanda positiner skiftar plats. Ett poststukturalistiskt förhållningssätt behöver inte stå i skarp motsättning till biologiskt inspirerade teorier.
Det känns mycket 90-tals grundkurs att ställa frågor om “arv eller miljö”.
LikeLike
Julia skriver:
“Centralt i genuspedagogik, och även normkritisk pedagogik, är att så långt som möjligt låta elever själva välja hur de vill uttrycka sig. De ska inte bli påtvingade ett kön, varken biologiskt eller socialt.”
Kan man bli påtvingad sitt biologiska kön?!
LikeLike
I teorin, men inte i verkligheten.
LikeLike
Det blir fort djupt.
Min grundinställning är att livet erbjuder en mängd möjligheter. Varje val ger konsekvenser och varje försök att begränsa den andres val innebär en form av övergrepp.
Vi laborerar gärna med ett flytande frihetsbegrepp där individen först ska bli klok och mogen för att därefter få lov att välja riktning i sitt liv. Det är en riskabel hållning och jag försöker leva i tillit inför den andre. Antingen det gäller barn, studenter eller kollegor.
Går genusvetenskap att förena med existentialism? Det är väl sådan frågor som Sartre brottades – fast då handlade det om marxism och humanism.
LikeLike
Först blev jag lite full i skratt, sen blev jag lite ledsen, nu är jag mest förvirrad – har svårt att se dig som den jämställda förskolans värsta fiende…
LikeLike
Tack – jag har också bekymmer med att leva upp till den bilden. Samtidigt kanske det behövs en symbolisk fiende – någon att förenas mot. Då kanske jag får stå ut med att tillskrivas en del tveksamma egenskaper?
Men det är ganska förvirrande att demoniseras av representanten för 26000 studenter.
LikeLike
Mats du får ta på tagelskjortan och va syndabock;) Jag gillar dig ändå!!
LikeLike
Tack Plura!
Om jag inte får vara med i Casinorevyn kan det vara….
LikeLike
Seriöst, om man med den genuspedagogik som Ingemar Gens förespråkar, vilket ju innebär att man helt plockar bort den fria leken och styr vad barnen ska leka med, anser att man låter eleven välja själv så kan man lika gärna påstå att krig är fred.
Vi kommer alltid tillbaka till detta så extremt kontroversiella ämnet om biologiska grundade skillnader vad gäller manligt och kvinnligt beteende. Om man stenhårt tror att sådana inte existerar, många feminister verkar tom ha det som en slags religiös dogm, så är det väl rätt logiskt att man strävar efter 50/50 överallt. Eftersom man tror att det är naturtillståndet. Problemet är ju att det inte går att uppnå utan styrning och kvotering oavsett om det gäller lekplatsen, krogen, eller hemmet.
Vi måste börja ställa frågan. Hur kan ni vara så säkra på att sådana skillnader inte finns? Det är den som vill bestämma över andras val av leksaker, yrkesval och prioriteringar som har bevisbördan på sin sida.
Så fram med bevisen nu Ingemar Gens och ni andra:)
LikeLike
Man kan väl utgå ifrån att föräldrarna till de barn som ska delges denna genuspedagogik knappast har något rätt att tycka eller tänka i denna fråga?
LikeLike
Jag är fascinerad av tanken på att bedriva normkritisk forskning under statens beskydd. I de flesta länder är det en vanlig föreställning att staten representerar den bestående maktordningen, men i Sverige tycks många tro att just denna forskning är särskilt fri och oberoende.
Det skapar ett intressant spänningsförhållande till de grupper som finansierar institutionerna. Tilliten till staten skrämmer mig nästan lika mycket som försöken att begränsa debatten om vilka åsikter som är accepterbara inom skola och förskola.
Vi behöver nog prata vidare om värdegrunden. Vem äger rätten att utesluta den andre från gemenskapen?
LikeLike
Julia representerar det HBT+arbete som förs inom Lärarförbundet student, alltså hela studentdelens arbete för såväl HBT, som genus och funktionalitet. Vi kritiserar inställningen emot genuspedagogik då vi menar att denna är nödvändig för att öppna upp könsrollerna, vilket gäller såväl identitet som sexualitet.
Mats, i intervjun med dig så antydde du att genusvetarna borde vara oroliga över bristen på allmänhetens stöd – är inte det om något att antyda att forskning bara bör vara till grund för undervisningen så länge den har ett majoritetsstöd hos allmänheten? För mig känns det väldigt nära att flörta populistiskt.
LikeLike
Jag drömmer också om en fri forskning som granskar makten i alla dess framträdelseformer. Problemen uppstår när de här rönen ska omvandlas till undervisning och regelstyrning under Skolinspektionens vingar. Steget från kritisk teori till normativ ideologi har visat sig vara förvånansvärt kort.
Den traditionella taktiken är att beskriva kritiker som reaktionära antifeministiska sexister – vilket kanske fungerar på kort sikt för invärtes bruk. Men om glappet till det allmänna medvetandet blir alltför stort uppstår legitimitetsproblem i mötet med det som vi slarvigt skulle kunna kalla brukarna. Mer problematiskt är tendensen att reducera barnen till objekt för uppfostran.
När jag skrev en ganska mild debattartikel på Newsmill blev jag förvånad över hur massivt motståndet var:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/02/18/hen-kan-segla-f-rutan-vind?page=1
…och hur tystlåten den akademiska genusvetenskapen var inför de här tendenserna. Min gissning är att många tvekar i att smutsa ner sig i debatten och därför väljer att förskansa sig bakom akademins murarna. Då uppstår på sikt ett demokratiskt problem.
För mig som har en bakgrund inom vänsterörelsen känns det lite motsägelsefullt att möta den här leninistiska logiken i modern tappning. “Ju fler som är emot oss – desto bättre”
LikeLike
Du får gärna varmt prata om all din erfarenhet som förskollärare – men förminska inte i det de erfarenheter som Julia och vi studenter bär på. Har du under dina 25 år följt upp ditt arbete för att se hur det påverkat de som inte känt sig hemma i den heteronorm som konstant reproduceras i skolan, och i de könsroller som påtvingas oss.
Vi har själva (Julia, jag och många andra inom Lärarförbundet student) inte allt för länge sedan gått i skolan och utbildar oss nu till lärare, och kan betona bristen av såväl genus- som HBT-perspektiv inom undervisning, vilket reproducerar könsroller som försvårar för unga att välja sin egna väg, vad gäller klädstil, yrkesval eller att erkänna sin egen sexualitet.
LikeLike
Det är bra attdu påpekar detta. Jag försöker verkligen undvika att vara en farbroderligt nedlåtande ton men inser att mitt svar kan tolkas på det sättet. Alla erfarenheter är viktiga och dina upplevelser är naturligtvis helt avgörande för hur du tolkar verkligheten.
Men lite vid sidan om – hur ser du på projektet att rekrytera män till skola och förskola? Är det ett prioriterat område för Lärarförbundet student?
LikeLike
Jag hoppas att diskussionen i framtiden har just denna inriktning. Vi fokuserar på att beskriva och analysera våra erfarenheter.
Men då måste vi avstå från att moralisera över slutsatser som inte stämmer med den egna. Jag tror inte att positionen som genuspolis underlättar samtalet och ser fram emot att slippa svepande insinuationer om forskningsfientlig populism och brister i värdegrunden. Den typen av anklagelser sänker nivån på samtalet.
Låt oss tala om våra erfarenheter. Då kanske vi måste släppa en del av prestigen kring student och lärarroller. Jag tror inte att Lärarförbundet student vill skapa en högskola eller skola med ängsliga lärare. Kanske vore det bättre att överlåta övervakningsuppgiften till HSV och Skolinspektionen?
Om ni absolut vill diskutera min person och mina åsiktet rekommenderar jag de cirka tusen blogginlägg jag skrivit i ämnet.
LikeLike
Mats
Du ser. Det är ett omöjligt projekt. Homosexuella känner sig utanför i skolan.
Jag som på normalfördelningen hyggligt “extrem” heterosexuell pojkig naturvetare / tekniker har ständigt känt mig utanför i den svenska skolan. (skolan försökte ju ständigt göra mig till en romanläsande snäll flicka, ja förutom slöjdläraren som jag tidigare berättade om)
Vinner Tomas så lär nog sådana som jag känna sig ännu mer udda i den svenska skolan.
Vi som vill lära oss naturvetenskap, teknik och funktionella strukturer och som är fullständigt ointresserade av kroppsligt identitetssökande och utsmyckning.
Det finns bara en lösning som tillfredsställer alla. Tillåt olika former av inriktningar i grundskolan. Pojkskolor, flickskolor, queerskolor, teknikskolor, kulturskolor, påfåglingsskolor och olika kombinationer av dessa varianter.
Tomas får gärna göra sig lycklig som lärare på en identitetssökande queerskola.
Själv skulle jag (om livet gick att köra i repris) gärna gå i en naturvetarskola som evolutionärt och matematiskt beskrev varför det finns sexuella gradualiteter och identiteter. Påfågla får man göra på fredagskvällarna när man går på lokal men i skolan skall man syssla med kunskaper.
LikeLike
Världen är ju full av intressanta kunskaper. Som tex detta.
http://www.news-medical.net/health/Hypothalamus-Males-and-Females-%28Swedish%29.aspx
Får man in sånt i huvudet på hela populationen behövs ingen speciell genuspedagogik. Satsa istället på könskunskap, biologi, humanetologi och evolutionslärans pedagogiska förklaringsvärldar.
Det är bättre med kunskap än identitetssökande mode. Mode är flyktigt. Kunskap långt mer bestående.
LikeLike
I min värld finns det kompletterande och rivaliserande förklaringsmodeller. Problemet är att jag ibland har svårt att skilja dem åt!
LikeLike
För mig känns delar av denna kommentarsdiskussion väldigt märklig.
Har inte föräldrar rätt att “reproducera könsroller” hos sina barn om de så önskar? Får de inte klä sina flickor i ett rosa plagg och låta sina pojkar leka med bilar om de tycker det passar dem? Är det förskolans uppgift att motverka detta och att barnen får sig en heteronorm till livs i hemmet? Är det populism att respektera att säkerligen en överväldigande majoritet av föräldrarna anser att de själva vill stå för sina barns uppfostran, och att de inte vill överlåta denna rättighet.
LikeLike
Det är en naturlig egenskap att reproducera könsroller.
Problemet är väl att tidigare generationer har haft svårt att acceptera det queera som något av naturen givet.
Detta i sin tur har skapat utanförskap för individer queera personligheter.
Nu vill de kanske “hämnas” tidigare generationers okunskap genom att slå oss i huvudet med nya sorters okunskaper.
Som tex att det är onaturligt att reproducera könsroller.
LikeLike
“för individer med queera personligheter” skall det stå.
LikeLike
Läroplanens formulering “att motverka traditionella könsmönster” ger en viss legitimitet åt projektet.
Frågan är vilka mönster som är traditionella?
Eller är vi emot alla mönster som på något sätt relateras till kön?
Om vi ska motverka ALLA mönster riskerar det att bli ett ganska monstruöst projekt.
LikeLike
Läroplanen måste skrivas om. Det är ju helt omöjligt att veta vilka könsmönster som är naturliga och vilka som tvingats fram av tidigare processer och maktförhållanden.
Varför skall man demontera det som man inte vet är fel.
Då är det långt bättre att skolan erbjuder kunskaper samtidigt som samhället bejakar mångfaldens process.
Ja i vart fall så länge inte någons frihet slår en brödkavel i huvudet på någon annan.
Jag känner mig tex överfallen av brödkaveln “tramsig schlagermusik” när jag egentligen vill ha 10 h / dygn med nyskapande känslomässigt djupsinning musik i Public Sevice.
“Jäkla Schalgerbögar och deras jäkla normstyrande tramsiga musiksmak.”
Den är som en Tsunami kombinerat med 10 dubbla jordbävningar med 10 på richterskalan.
Således: Det är dags för en normkritisk attack.
LikeLike
Normkritik är bra. Samtidigt tror jag att de flesta av oss ibland har ett behov av att vila i någon form av provisorisk identitet.
LikeLike
Uppriktigt talat – det ligger en hel del i det hon skriver.
LikeLike
Jaha.
LikeLike
Menar du min populistiska sida? Eller är det min brist på normkritik? Eller min okunskap om vad genusvetenskap egentligen är? Eller är det några tveksamheter i min värdegrund som du tycker jag borde fundera över?
Eller har det något med min bristande förebildlighet att göra?
Vilka krav ställer vi på lärare och lärarutbildare?
Går det att försvara sig mot sådana här anklagelser?
Jag är nog rätt ointresserad av att bevisa min oskuld i den här rättegången.
LikeLike
Först och främst – hon bemöter och kritiserar uttalanden av dig om genuspedagogik publicerade i en intervju, inte dig personligen, och jag läser hennes text utifrån det perspektivet.
Hon lyfter t ex den viktiga aspekten “Genuspedagogik handlar inte om att frånta elever möjligheter eller att kategorisera vissa lekar som »icke önskvärda«. Tvärtom handlar det om att ge alla elever fler möjligheter och att komma ifrån uppdelningen »flick- och pojklekar” Alltså, pekar hon på, inte styra in barn varken i rollen ‘tuffa tjejen’ eller ‘rara flickan’, utan öppna upp så att den som är tuff på morgonen kan få vara mjuk efter vilan, oavsett biologiskt, socialt eller kulturellt kön.
Hon framhåller vikten av att vad som beforskas och inte beforskars skall styras av andra kriterier än graden av stöd hos svenska folket. Det ligger en del i det. Forskningens uppgift är inte att ge folket vad folket vill ha, utan att undersöka och belysa saker och ting.
Slutligen tycker jag hennes slutkläm är nog så viktig, och det gäller oss alla. Att reflektera över vår egen position och ställning i sammanhanget, i det här fallet könsroller, då och då kan göra att vi får syn på saker vi i hastigheten sprungit förbi. Det innebär inte automatiskt att vi bör ta på oss vare sig offerkoftan eller tagelskjortan, utan tvärtom att vi bör sträva efter att faktiskt våga se även det som är positivt.
För det är en hel del.
LikeLike
“Forskningens uppgift är inte att ge folket vad folket vill ha, utan att undersöka och belysa saker och ting. ”
Forskningens uppgift är inte heller att ge feministiska vänsterpolitiker vad de vill ha utan att undersöka och belysa saker och ting. Och när man gör det blir inte alltid resultaten såsom feministiska vänsterpolitiker önskar.
Genusvetenskap har inte monopol på sanningen när det gäller människors beteenden och vad som är typiskt kvinnligt och manligt.
Det finns andra orsaker till vårat beteende än sociala konstruktioner.
Se här tex: http://www.youtube.com/watch?v=r-KbHyJ6rLU
LikeLike
Just det. Du tycks ha förstått poäng, så glädjande.
LikeLike
Jag älskar de här ögonblicken av plötsligt samförstånd. Så sköra – så berusande!
LikeLike
Jo – jag ser att hon slår in en hel del öppna dörrar och är lite förvånad över att hon använder mig som förevändning.
Kanske borde jag vara lite storsint och bjuda på det. När det gäller sådant som populism, vetenskaplighetsfientlighet, läroplansförakt och aktiv vägran till normkritik blir jag nog mer förvånad än arg.
LikeLike
Hur öppna de faktiskt är rent generellt, de där dörrarna, kan man fundera på. Det är nog lite olika det.
LikeLike
“Värdegrundsfrågan är inget man kan välja bort att ta hänsyn till i skolan. Den ska ingå och få elever att känna sig välkomna, hur de än definierar sig själva”
Jo. Är det meningen att jag ska känna mig träffad här?
LikeLike
Mats, känn dig inte träffad! Det är inte ens en tavelträff det är frågan om här.
LikeLike
Tack – jag försöker samla mig till att skriva en replik men hittar inte tonen. De mesta är så lågt.
LikeLike
“Vi ställer inte krav på att forskning måste vara populistisk.”
Har jag gjort det?
“Ska vi bygga världens bästa skola måste vi ta del av den forskning som berör elevers utveckling och identitet.”
Är detta ett kontroversiellt påstående?
LikeLike
I en vag känsla av att jag förmodligen missförstått syftet med dina frågor, och sannolikt trampar i klaveret genom att faktiskt svara på vad som kan vara retoriska frågor:
På A svarar jag: När du säger “Genusvetarna borde vara bekymrade över att de inte har starkare stöd hos vanliga människor” så är det möjligt att faktiskt få intrycket att du förespråkar att det läggs större vikt vid vad dessa vanliga människor önskar än vad det görs i dag. Det är ett steg kvar innan man kan säga att du ställer krav på populistisk forskning, det håller jag absolut med dig om, men antydningen kan anas.
På B svarar jag: Är det verkligen självklart att det tas del av denna forskning i skolor runt om i landet? Om det inte är det, så är det åtminstone ett rätt viktigt påstående.
Det är inte min avsikt att trampa någon på tårna, jag läser dina frågor som att du vill ha svar och agerar därefter. Om jag missförstått och sårat ber jag om ursäkt, det var aldrig min avsikt.
LikeLike
Du vet att jag inte är lättstött när det gäller allvarliga frågor och jag uppskattar dina svar.
Om jag minns rätt hade 1100 personer millat “hen” på Newsmill (är det rimligt att se det ordet som en del av det genuspedagogiska projektet?)
85% arga
10% uttråkade
4% glada
1% nyfikna
(fritt ur minnet)
Jag tror det finns en risk att den här upplevelsen av att vara missförstådd delvis fungerar som en bekräftelse på att man har rätt. Ungefär som modern konst – den får liksom inte bli populär.
Men ur ett demokratiskt perspektiv är det underligt om just denna sektor av forskningen undandrar sig politisk kontroll. Missförstådd eller ej.
Fråga B.
Just nu försöker jag övertyga Zoran att pedagogikforskare bör ingå i den efterlängtade skolkommission som ska rädda vårt utbildningssystem. Jag har i olika sammanhang kritiserat forskning men ser det som självklart att de rösterna behövs i skolutvecklingsarbetet. Jag vet inte hur forskning sprids i landet. Just inom fältet genusvetenskap ser jag en omorientering mot mer biologiskt orienterade teorier. Dikotomin arv-miljö har vi väl begravt? Men diskussionen handlade vål om huruvida jag är mot vetenskap? Med så storslagna frågor riskerar vi att missa nyanser.
LikeLike
Läs gärna kommentarerna i den här tråden
http://www.newsmill.se/artikel/2012/02/18/hen-kan-segla-f-rutan-vind?
Trots att 100 är borttagna går det att se konturerna av ett nyanserat resonemang.
LikeLike
B: Så, om jag tolkar dig rätt, det är inte alls självklart att forskning tas del av i skolor (svenska språket och passiv form är en kärleksaffär!) – ergo, hon gjorde helt rätt som lyfte poängen även om den inte tycks kontroversiell.
A: Undandrar den sig politisk kontroll, eller är politiker ointresserade eller oinsatta?
LikeLike
B: Jag är dålig på passiva verbformer – förstår dem helt enkelt inte. Ofta försöker de dölja ett förhållande och i just den här indignationsartikeln är det uppenbart att jag på något mystiskt sätt skulle vara ansvarig för hur forsknings sprids eller används.
Innehållet och kvaliteten på just den forskningen är en annan diskussion. Vi är nog överens om att det är en kontroversiell fråga.
Jag har rätt att vara kritisk mot inriktningen – även om jag är för att det finns forskning. (jfr Per T Ohlsson). Jag är även för fri press även om det finns delar av skvallerpressen som är möjlig att leva utan.
Hennes poäng är irrelevant.
À:
I just det här fallet har politikerna varit mycket aktiva. Tjänstemän har noga bevakat att könsmaktsperspektivet har präglat arbetet i de tre delegationerna för jämställdhet i förskola, skola och högskola. Följden är att frågan om rekrytering av män och pojkars skolprestationer har osynliggjorts.
I stället har hendebatten och färgen rosa ställts i centrum.
Jag vet inte om politikerna är omedvetna om problematiken eller om de väljer att blunda. Risken finns att de skräms av utsikten att stöta sig med mäktiga lobbygrupper. Ingen vill bli anklagad för att brista i värdegrund eller jämställdhet.
Det har nog varit en alltför komplicerad fråga ochbjag beklagar handlingsförlamnibgen på central nivå.
Jfr:
LikeLike
”Ska vi bygga världens bästa skola måste vi ta del av den forskning som berör elevers utveckling och identitet.”
1) Vem är “vi”?
2 vem hindrar “oss” att ta del av denna forskning?
3) Finns det en annan forskning än den som “som berör elevers utveckling och identitet”? Vem avgör angelägenhetsgeaden?
LikeLike
Du har all rätt att vara kritisk – och hon har all rätt att vara kritisk mot det du säger. Om det plötsligt finns åsiker som inte får ifrågasättas, eller personer vars åsikter inte får ifrågasättas, närmar vi oss ett väldigt obehaligt sammanhang.
Som lärarutbildare har du ju faktiskt ett ansvar. Du har inte hela ansvaret, och du bär det inte ensam, men du har en del av ansvaret, och jag har lite svårt att se vad som är så mystiskt med den saken?
Att politiker bevakat könsmaktsperspektiv innebär inte att de granskat forskningen. Det innebär att de efter bästa (får vi hoppas) förmåga tolkat resultaten och försökt applicera dessa i sitt arbete.
LikeLike
Som lärarutbildare har jag att följa högskolelagen och undervisningen ska vila på vetenskaplig grund.
Dessutom bör jag använda ett kritiskt förhållningssätt till de rön som presenteras i forskningen.
Min lojalitet till vetenskapssamhället är ganska skör och jag menar att även en statsanställd bör kunna problematisera teorier som motsäger varandra. Det ansvaret tar jag gärna.
För att kunna föra den här kritiska diskussionen krävs en del kunskaper och grundläggande vetenskapsteori. Det ansvaret tar jag också gärna.
Att försvara enskild forskning menar jag inte i går i mitt uppdrag. I så fall måste min chef förklara det för mig.
LikeLike
“Till sist vill vi rekommendera Mats Olsson att fundera kring vilken bild han har av kön och genus och att kritiskt se till sin egen roll i reproduceringen av traditionella könsroller.”
Jag har nog brottats mer med den här frågan än de flesta. Om jag lyckas bidra till att fler män arbetar i förskolan kommer det på sikt att förändra bilden av maskulinitet – kanske kommer även synen på vad som händer i förskolan förändras.
LikeLike
Jag tycker du missar poängen lite när du fokuserar så mycket på män i förskolan.
Det vore bättre med en mer jämn könsfördelning bland personalen, men att den är så skev som den är nu skulle kunna bero på att de flesta män som nu är vuxna inte tillåtits utveckla ett intresse för att arbeta med barn. Att de som barn föstes bort från dockleken och blev visade till bygghörnan istället. Så behöver det inte vara, men är det så skulle genuspedagogiken kunna vara till hjälp för att öka rekryteringen av män i framtiden.
Jag är inte heller så säker på att jag håller med dig om att fler män skulle göra förskolan bättre. Det skulle vara bra om fler engagerade och potentiellt duktiga pedagoger valde att arbeta i förskolan och eftersom jag är övertygad om att många män har dessa egenskaper skulle jag vilja se att de valde den vägen med samma lätthet som en kvinna skulle ha gjort. Jag tror dock inte att bara det faktum att läraren är en man gör verksamheten bättre.
Jag förstår inte varför fler män i förskolan skulle förändra bilden av maskulinitet. Borde det inte bero på hur de männen är? Om de rekryterade männen försöker fostra rejäla karlar, som tål lite stryk, då skulle det inte förändra bilden av maskulinitet. Det är inte ett realistiskt scenario, såklart, men vad männen gör i förskolan spelar mycket större roll än att de är där.
LikeLike
Sara
Du missar själva essensen. Jag och den manliga arketyp som jag representerat vill inte bevista dockleken. Vi vill ha mer av bygghörna och dessutom väldigt gärna utomhus med riktiga “karlar”.
Vi vill inte feminiseras i den bemärkelse som du anger.
Att vägra dockleken är en mänsklig rättighet.
LikeLike
Det stör mig lika lite att en man i förskolan helst håller till i bygghörnan som det stör mig att en kvinna gör det. Frågan är om det är viktigt för dig att det är pojkarna som deltar i lekarna som riktiga “karlar”, eller om du vill ha flickorna med dig lika mycket. Och om det är viktigt att pojkarna är med, eller om de av dem som önskar får stanna i dockrummet.
Att vägra docklek ska man få göra, men att förvägras docklek är en helt annan sak.
LikeLike
Sara
Det sista du skrev är det centrala.
Problemet som jag och Mats verkar vara överens om är att avsaknaden av män gör att vissa personligheter / identiteter förvägras att få utlopp.
Är man som jag sen barnsben en “äkta teknikkille” så kan jag lova dig att denna arketyp förvägrats och småmobbats av den svenska skolan/förskolan ända sedan 60 talet och att det successivt bara blivit värre och värre utan att någon egentligen “menat illa”. Det är bara en konsekvens av processer och selektion och hur vi omedvetet gjort skolan alltmer “ordentligt kvinnlig”.
För bara 100 år sedan fick grabbar som jag följa med farsan ut på åkern eller in i verkstan när kvinnornas omvårdnad blivit alltför påträngande.
Nu har den kvinnliga ordentligheten, omvårdnaden och regleringsivern över oss pojkar gått så långt att den fått ett namn: Genuspedagogik.
LikeLike
Hej Sara!
Välkommen hit. Jag tror det finns en del varianter mellan traditionell maskulinitet och könsneutral omsorgskultur.
Jag har försökt beskriva min ståndpunkt här:
http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2012/05/01/vilken-konsroll-spelar-man-forskolan
LikeLike
Gör man det inte lite väl enkelt för sig om man tror att de personlighetstyper som här utmålas som förtryckta och åsidosatta enbart representeras av ett enda kön?
LikeLike
andersbwestin
Om det du säger stämmer, om pojkar av naturen är på det sättet och far illa av att ha mycket omvårdande kvinnliga förväntningar på sitt beteende, då borde genuspedagogiken snarare underlätta för dem. De skulle inte behöva fösas från dockleken, för de skulle inte delta i den från första början. De skulle slippa oket av omvårdnaden, ordentligheten. Då det centrala i genuspedagogiken är att barnen själva ska få ta initiativen till vilka lekar de vill leka, skulle det betyda att den tillät pojkarna att vara precis så fysiska och så teknikintresserade som de var av naturen.
Om det inte är så, skulle genuspedagogiken kunna göra att pojkar som var mer stillsamt lagda, som ville omvårda, blev trygga i den rollen.
Men det du säger får mig också att fundera lite. Om männens roll i förskolan ska vara att värna manliga aktiviteter, visa ett manligt sätt att vara, då finns det en viss risk att pojkarna som ser upp till dessa män undviker dockleken och ger sig in i bygghörnan för att vara dem till lags snarare än för att de är intresserade.
LikeLike
Morrica
Självklart finns det många dimensioner och utanförskap. Men jag har valt att exemplifiera det komplexa genom att använda min egen arketyp som ett exempel. Dessutom en arketyp som av tradition inte har betraktats som utsatt. Snarare bortglömd eller möjligen privilegierad.
Genusdiskursen handlar ytligt i första hand om HBTQ – dimensionen. Jag vill lägga till en ytterligare. Du får gärna lägga till flera.
LikeLike
@morrica
Vem har påstått det? (att egenskaper kopplas till kön)
I artikeln ovan driver jag tesen att det är flickorna som är de största vinnarna på att könsbalansen blir jämnare.
Utifrån ett systemteoretiskt perspektiv är det vanskligt att förutsäga hur gruppmedlemmarnas kön, ålder, etnicitet, ålder osv påverkar helheten.
Min tes är att vi har ett mångfaldsproblem inom förskolan. Bristen på variation bland pedagogerna utgör ett hinder för att utveckla verksamheten. För mig handlar inte det om kön utan om erfarenheter.
Är detta kontroversiellt?
LikeLike
Sara
Javist. Det sista du skrev kan naturligt bli en biprodukt.
Livet är en kamp. Evolutionsläran använder ordet selektion.
Kampen om bekräftelse och tolkningsföreträde.
Snälla: Se mig!
Därför har jag tidigare i denna tråd föreslagit det enda som kan få alla nöjda:
“Det finns bara en lösning som tillfredsställer alla. Tillåt olika former av inriktningar i grundskolan. Pojkskolor, flickskolor, queerskolor, teknikskolor, kulturskolor, påfåglingsskolor och olika kombinationer av dessa varianter.”
LikeLike
@Sara
De här bilderna av vad männen tillför eller inte tror jag handlar om oss själva. Om det bara finns en man på förskolan kanske han knuffas in i traditionell maskulinitet, men de flesta har nog en ganska nyanserad bild av hur de vill vara.
3,5 års högskoleutbildning borde ge redskap för att kunna hantera yttre förväntningar.
LikeLike
Anders, jag förstår inte riktigt hur du menar, skulle du vilja förtydliga? Man skulle kunna få intrycket av att du antyder att de där HBTQ-människorna på något vis försöker förminska den grupp du benämner ‘din arketyp’?
LikeLike
@Sara
Menar du att tanken på att fler män till förskolan skulle hota barnens lek?
Att de tvångsmässigt skulle följa de här förebilderna?
Jag brukar tona ner idén om förebildlighet som jag menar är en alldeles för enkel socialisationsteori.
LikeLike
Mats
Om det är kontroversiellt eller inte vet jag inte och jag förstår inte heller varför den frågan är relevant.
Vad jag menar är just det du säger, att det inte handlar om kön i första hand. Det finns erfarenheter hos alla kön eller genus och hur dessa erfarenheter kan utnyttjas i pedagogiken beror inte främst på detta kön eller genus.
Man blir inte en per automatik en bättre förskollärare för att man är man, men det är tråkigt om männen i förskolan är så få att de i sitt arbete måste vara manliga
LikeLike
Morrica
Självklart inte. HBTQ frågan är värd en stor uppmärksamhet eftersom vår okunnighet i evolutionära processer gjort att grupper av människor orättfärdigt blivit mobbade å det grövsta.
Men tillvaron funkar tydligen på sådant sätt att vi gärna fokuserar på en dimension i taget.
Och jag vill bara i all enkelhet påpeka att det finns andra dimensioner i tillvaron som kan behöva beaktas.
Dvs innan vi hamnar i samma division som Grekland och de andra krisländerna.
LikeLike
Mats
Nej, det menar jag inte, jag blev bara lite bekymrad över att andersbwestin antydde att männens roll i förskolan skulle vara att de kunde visa pojkarna vägen till en manlighet som den kvinnodominerade förskolan förtrycker.
Om det behövs en fysisk man som förebild för pojkar skulle det ju bero på att pojkarna lättare ser förebilder i män än i kvinnor. Då skulle dessa män bli förebilder och deras intressen bli något pojkarna ville anamma. En manlig förskollärare som ville leka docklekar skulle locka pojkarna att göra det och en som ville leka i bygghörnan skulle locka pojkarna dit.
Jag tror inte att det är så enkelt, jag tror att många barn kan se förebilder i personer av alla möjliga kön och genus, men om motivet till att få in män i verksamheten är att de ska vara förebilder för pojkarna och man samtidigt vill att dessa män ska bete sig på ett särskilt manligt sätt, då vet jag inte om jag tycker att det är något att sträva efter.
LikeLike
Till skillnad från Mats hävdar jag att könet har stor betydelse.
Då utgår jag fram samma primala kunskaper som zoologerna använder sig av när de forskar om andra arter – tex primater.
Könet är centralt. Det driver partnervalsprocessen.
Eftersom lek är en övning för partnerval säger logiken att könet även har betydelse för lekprocesser.
Fråga tex Ingmarie på Furuvik om könet har någon betydelse?
http://www.talarforum.se/ingmarie.persson
LikeLike
Anders, jag måste vara uppriktigt och säga att nu är du aningen för subtil – hur kopplar du sexuell läggning till finanspolitik?
LikeLike
andersbwestin
Jag tror det finns fler saker än partnerval som kan övas genom lek, men om vi säger att det primärt är övning för partnerval, då borde det ju vara superviktigt att barnen fick anta olika genus och varianter på partnerval, så att de kan det där när de som vuxna bisexuella transvestiter ska välja på riktigt.
LikeLike
Sara
Jag lovar! Jag vill ha varma go män. Inte några uppblåsta macho.
Men ser du inte dilemmat och komplexiteten.
Exakt samtidigt som det finns en stor olikhet på personnivå så finns det en könslig kollektiv nivå. (styrd av partnervalet)
Inom naturvetenskapen är man van att hantera flera samtidiga dimensioner som samvarierar och konkurrerar.
Men när det gäller genus vill helst alla bara se en dimension: Individ. (punkt slut)
(Min förra blogg hade underskriften: Individ,divid,kollektiv av just denna orsak)
Den kollektiva egenskapen att pojkar helst leker med pojkar och flickor helst med flickor konkurrerar och bildar negativa / komplicerande biprodukter för de som ligger uti flanken på normalfördelningen. Det skall vi veta och hantera. Men att då samtidigt förakta den kollektiva könsegenskapen att killar helst spelar fotboll med killar blir bara ett annat förtryck av naturliga mänskliga egenskaper.
Det är väl detta som hela genuskomplexet egentligen handlar om. Konkurrerande evolutionära naturligheter.
Vilken naturlighet skall få guldstjärna. Just nu i vart fall inte kollektiv pojkighet som utestänger andra dimensioner.
Förbjud manlig fotboll! En genusattack.
LikeLike
Morrica
Det var inte den sexuella läggningen som jag åsyftade. Utan istället att den svenska skolan ända sedan 60 talet mobbat teknikämnet och därmed Sveriges förmåga att nyskapa lönsamma företag som skapar fortsatt välstånd.
Skolan har tagit för givet det välstånd som tekniken byggt och istället fokuserat på jämlikhet, jämställdhet, valfrihet och identitetsfrågor. Alla behjärtansvärda frågor men som kanske ändå inte kan leva utan hyggliga intäkter och skatteunderlag.
LikeLike
@Sara
Jag försöker undvika att polarisera men låt oss pröva två positioner.
Den ena sidan menar att könet är betydelselöst. Allt handlar om att genom kritisk reflektion kunna analysera det egna handlandet och konstuera något som vi i brist på annat kallar “personlighet”. Underförstått har vi en bild av den goda kompetenta och neutrala pedagogen som förstår alla barn och behandlar alla med samma inlevelse. Ålder, kön, klass, erfarenheter, intressen, utseende eller preferenser är ointressant – jag är pedagog.
Å andra sidan kan tänka en person som utgår från ett stort mått av själaccepterande. Jag är som jag är – mina erfarenheter är viktiga och jag tänker inte anstränga mig för att passa in i den rådande kulturen. Min personlighet är mitt kapital, mina erfarenheter är min inspiration och mitt förmåga att knyta an till barnens och föräldrarna handlar i viss mån om hur jag kan dela deras erfarenhetsvärldar.
Den andra positionen är lätt att förlöjliga (nej alla män blir inte bra förskollärare – nej, det räcker inte att ha snopp) men jag menar att det är ett ganska extremt påstående att säga att personalgruppens könsbalans inte är intressant.
När kvinnor fick bli präster och poliser förändrades bilden av yrket – men också av vad kvinnor var kapabla till.
Idag har vi svårt att tänka oss en domstol med enbart manliga tjänstemän och jag tror att de flesta av oss skulle bli bekymrade om alla socialarbetare vore kvinnor.
Men i förskolans värld tycks det vara en komplicerat att diskutera mångfald utan att bli förlöjligad.
LikeLike
Nej, Anders. Det är tänkbart att det var något om teknik du avsåg att åsyfta, men eftersom du lät bli att nämna det och varken jag eller många andra är tankeläsare blev effekten av det du faktiskt skrev en helt annan.
LikeLike
Anders
Evolutionära processer drivs av variationen inom kollektivet. Utan den avsikt och uppfattning om riktning som kan vara till hjälp i politiska och mellanmänskliga strävanden, måste naturen ha variationen för utvecklingen. Det som passar bäst idag kan vara till last imorgon, och omvänt, och utan skillnader i det till synes homogena kollektivet kan ingen anpassning ske. Konkurrens om partners, föda eller säkerhet är oundvikligt, men gynnas sällan om detta finns i överflöd. Samarbete och konkurrens sammansatt i lämpliga proportioner gynnar de flesta. Jag ser inget värde i att värdera detta, då det inte går att ändra på.
Däremot tror jag inte att det är så enkelt att beskriva samhället, kulturer eller mänskliga beteenden utifrån enbart evolutionära perspektiv. Vi människor har en uppfattning om framtiden, även om den är ganska diffus, och kan därför göra val som inte bara beror på slumpen. Vi kan förutse problem och välja att ändra vårt beteende för att hantera dem.
Förståelsen för det mänskliga psyket och vad som händer med det i samspel med andra och den fysiska omvärden är än så länge dålig. Vi måste gissa ganska ofta och när vi gör det trampar vi ibland fel och skapar nya problem istället för att lösa gamla.
Just av det skälet vill jag inte att vi automatiskt drar slutsatsen att allt mänskligt beteende är naturligt och inte heller att vi värderar det utifrån om det är naturligt eller inte. Om ett beteende är naturligt kan det vara bra eller dåligt, inte nödvändigtvis möjligt att ändra på, men definitivt olämpligt i många sammanhang. Att spela fotboll, klättra i träd, leka med dockor, göra sig söt inför en pojke, leka krig, det är inget jag provoceras av, det är upp till barnen att (utan att skada såklart) genom sina egna lekar lära sig navigera i världen. Det jag provoceras av däremot, är om de vuxna förvägrar barn dessa lekar för att de inte stämmer överens med de vuxnas bild av hur en flicka eller en pojke ska vara.
LikeLike
@Sara
I ditt inlägg beskriver en del företeelser och varanar oss för att dra förhastade slutsatser om olika saker.
Jag anar att du tycker att vi behöver fundera över det här (underförstått försvarar vi en annan position) men jag har svårt att se något kontroversiellt i det du skriver.
Vem är det som vill förvägra vilka barn att leka vissa lekar?
Jag tror att det kallas “halmdocka” – just nu är jag inte så intresserad av just den leken.
LikeLike
Tja, enligt Anders inte helt subtila ‘satir’ ovan finns det ju krafter som t ex önskar förbjuda gossar att spela fotboll med gossar, trots att de, enligt samma inlägg, föredrar detta. Han har också längre upp i tråden hävdat att den “arketyp” han utnänmer sig själv till, sk ”äkta teknikkille” “förvägrats och småmobbats av den svenska skolan/förskolan ända sedan 60 talet och att det successivt bara blivit värre och värre utan att någon egentligen ”menat illa”.” Så svaret på din fråga tycks vara Anders är den som hävdar att barn förvägras leka vissa lekar. Kanske är det rent av hans halmdocka, vad vet jag?
LikeLike
Mats
Jag vet inte vilken position ni försvarar eller om ni gör det och att det jag skriver ska uppfattas som kontroversiellt ser jag inget egenvärde i.
Anders verkade i sin kommentar tro att jag provocerades av vissa aktiviteter, och jag ville förklara hur det ligger till, vad som skulle provocera mig om det förekommer.
Jag försöker absolut inte antyda att ni i ert pedagogiska arbete skulle bete er på det sättet och om det uppfattats så ber jag naturligtvis om ursäkt för att jag var otydlig.
Min poäng med kommentaren var bland annat att varna för att använda evolutionsteorin som grund för hur man bygger en välfungerande pedagogisk verksamhet, peka på hur lite vi vet om “människans natur” och då, med en som jag ser det rimlig konsekvens, borde forska ännu mer på sånt som rör samhälle, mänskliga relationer och pedagogik.
LikeLike
Tack för ditt förtydligande Sara!
Jag är nog fortfarande lite purken efter Julias insändare och reagerar nog för snabbt inför antydningar om positioner som jag inte delar.
Spelet mellan biologism och social konstuktionism är väl ett evighetstivoli och några av oss vill gärna ta några steg tillbaka inför de här upphetsade striderna.
Bengt Jacobsson berättade om den upphetsade filosofistudenten som tränger sig in i professorns rum och ställer den knivskarpa frågan:
– Finns jaget?
Professorn tittar på studenten med sträng blick:
– Vem är det som frågar?
LikeLike
Jag fick klistra färgade pärlor redan 1962.
Att jag bra mycket hellre ville såga av bakskärmen på cykeln och bygga lådbilar och bygga koja var det ingen som brydde sig om.
Är det sådana “normförtryck” som genuspedagogiken fixar till.
Så gärna för mig.
LikeLike
Normkritik är ett mycket viktigt ord. Första steget är att få syn på sina egna – därefter handlar det om att inse att man inte representerar det goda!
LikeLike
Ja. Precis så enkelt, och precis så svårt.
LikeLike
Apropå genus.
I Kalifornien verkar man ha en något mer tillåtande / dinosaurieartad syn på detta med män och kvinnor.
Lyssna noga på den kvinnliga fotografen från dagens i SVT sända “Biltokig”
http://www.svtplay.se/bil–och-battokig
Verkligheten är bevisligen schizofren.
Vem skall man tro på, tro på!
LikeLike
efter ca 4-5 minuter kommer hennes inslag.
Hon kan i vart fall inte ha läst Genuspedagogik – eller är det just det hon har gjort.
Jag menar. Det finns ju individer som tycker detta är rätt och riktigt så då måste det väl vara rätt och riktigt. Man skall ju se till individens preferenser skrev Julia Appelblad.
LikeLike
Tack – jag ser din poäng.
Människor gör olika saker.
LikeLike
För många herrans år sedan bodde jag och min hustru en tid i ett litet småländskt samhälle. Det innebar en del kulturkrockar. Efter en tid observerade vi att en del människor där faktiskt hade (visserligen inte så tydligt uttalade, men ändå) synpunkter på att vi t ex hängde ut tvätt eller klippte gräset på söndagar. Så gjorde man inte! Men det gjorde vi förstås, men som väl var blev det trots det varken krig eller ens insändare i dagstidningen för den sakens skull.
Jag tänker på det ibland när jag läser/tar dela av bloggar, debattartiklar och inslag i radio och TV där människor ger uttryck för sin upprördhet över att andra människor inte lever som de borde göra. Det rör sig om allt och ingenting; hur andra människor delar föräldradagar när de fått barn, hur hushållsarbetet fördelas, vilka färger de använder i barnens kläder, vilka lekar barnen leker, vilka leksaker de använder – ja, listan kan göras lång.
Att vi lever i en nyare tid märker man kanske framför allt på att den upprörda personen nu inte ens retar sig på en specifik persons beteende – man är upprörd rent generellt över alla som inte tänker och tycker exakt som man själv gör.
Intoleransen tar sig uttryck på ett modernare sätt, kan man kanske säga.
LikeLike
Ja – alla borde verkligen skärpa sig!
Så här kan vi inte ha det!
Nu får det faktiskt vara nog!
LikeLike
Vår tid kännetecknas av en överdriven tro på grupptillhörighet samtidigt som vi ivrigt förfäktar att svenskhet inte finns hos de som bor i Sverige. Vi VM- och EM-matcher marks dock lojaliteten väl.
Dessa grupper är ofta lättkränkta vilket leder till stämningar och vi har inrättat en Diskrimineringsombudsman enbart för dessa problem. Samhället blir uppdelat i grupper där alla är förfördelade på något sätt.
En gruppering som vi alla tillhör är kön. I och med kvinnors rättmätiga kamp för jämställdhet har dock vissa kvinnor funnit det bekvämt att låta kön bli förklaringsfaktor vid egna tillkortakommanden. “Hade det varit en kvinna hade hon inte fått sitta kvar”, sägs det t.ex. vilket visar hur redo man är till könsinriktade förklaringar.
Mats för i sin blogg i artiklar en god kamp för fler män i förskolan. Nitiska kvinnor med kränkningsglasögon och förstoringsglas finner
överallt de fel de söker. Även hos Mats, som borde vara deras bästa vän.
LikeLike
Tack Bertil! Det värmer!
LikeLike
När jag i en avlägsen forntid var barn, kommer jag ihåg att det inte var tillåtet att beträda gräsmattorna mellan hyreshusen där vi bodde. Det fanns till och med en grön skylt uppsatt med texten “Förbjudet att beträda gräsmattan”. Ibland hände det sig förstås att en boll eller någon leksak råkade hamna på gräsmattan, och då måste den förstås hämtas. Det var då inte alls ovanligt att någon vuxen granne sa åt oss att gå bort från gräsmattan. Våra föräldrar tyckte inte det var något konstigt med det, men senare generationer av föräldrar kunde och kan bli fly förbannade för en sådan sak, och uppmana den person som tillrättavisade deras barn att sköta sig själv och, ja ni vet.
Nu har ju tillrättavisandet av andra i frågor som gäller deras barn och hur de lever sina liv flyttat in på tidningars debattsidor och i bloggar i stället, och det tycker jag är synd.
Vore det inte bättre att dessa människor, som vet så mycket om hur andra ska leva sina liv, i stället gräver där de står?
De kunde observera sin närmaste omgivning:
Hur klär de sina barn? Hur fördelar de sitt hushållsarbete? Är det lika vanligt att mannen kommer släpande med matkassar till hemmet som att kvinnan gör det (om det rör sig om ett heteroförhållande)? Kommer båda parter, någorlunda jämt fördelat, hem med barn(en) från dagis? Kan man lika ofta se mannen som kvinnan sköta olika sysslor i köket (om det är möjligt att snegla in genom köksfönstret när man går förbi)? Vem kommer oftast hem med den nytvättade bilen? Hur var det egentligen med föräldraledigheten?
Om man ser brister hos grannen kan det vara lämpligt att man då tar upp frågan med den:
Berätta om den skada den lilla grannflickan kan lida av att gå klädd i rosa kläder och gå omkring med en dockvagn! Förklara vilken skadligt heteronormativ verkan det har på den lille gossen att föräldrarna låter honom leka med bilar och krigsleksaker! Påpeka att föräldraledigheten både för barnens och jämställdhetens skull bör fördelas lika mellan föräldrarna!
Ett sådant förhållningssätt kräver förstås mod. Att skriva fördömande kolumner i dagstidningar eller bloggar, och att ropa på lagstiftning gör inte det.
Ett annat förhållningssätt i dessa frågor kan förstås vara det att man känner glädje över att leva i ett samhälle där det är tillåtet att vara tolerant. Att man själv kan leva sitt liv på det sätt man finner bäst för sitt förhållande och för sina barns utveckling, samtidigt som man kan finna det gott att nästan också kan göra det och att detta accepteras av omgivningen. Se det vore ett framsteg för mänskligheten!
LikeLike
Så skönt att någon faktiskt lyfter fram hela poängen med ifrågasättandet av genusnormer: strävan efter ett samhälle där det är tillåtet att leva sitt liv, älska den man älskar, leka med det man finner roligt, spännande och intressant, klä sig som man vill klä sig, studera det som stimulerar ens sinnen och jobba med det man är bra på.
LikeLike
Håller med Morrica!
Hur gör vi samhället mer tolerant?
För mig handlar det om att bekämpa den inre rädslan för att göra fel. Om jag står ut med min egen komplexitet är det lättare att förstå andras.
LikeLike
Om det vore så där enkel som Morrica skriver.
Dessvärre är människan ett flockdjur som går ihop i sk flockar enligt principen “släktselektionssubstitut”.
Det är ju dom där substituten som är så där jäkligt jobbiga.
Atomistiska individer (sk tågluffarsjälar) är oftast småmysiga kryddor som förgyller tillvaron. Utan dom skulle jag dö.
LikeLike
Bevisligen gillar vi detta ämne. Men när radbredden blir 6 ord bred i en kommentarstråd känner man sig begränsad (normstyrd) även om ingen menat något illa med detta. Om detta är en halmgubbe vet inte jag. Jag ser det nog bara som en rationell konsekvens.
Jag skulle gärna spåna vidare med Sara och Morrica här ovan men det blir för grötigt.
Exakt detsamma gäller nog den svenska skolan. Det är väldigt grötigt och folk pratar ständigt förbi varandra pga av en hisklig mängd olika inre bilder.
LikeLike
Ibland börjar man om. Jag försöker göra det varje dag. Det händer att jag känner mig lite klokare.
Spalter är bra men det kan bli i smalaste laget. Jag är glad att du befriades ur tyranniet.
LikeLike
Jag kan väl lägga till följande.
Jag försöker beskriva en synvinkel / ett synfält som jag själv inte är ensam om att ha identifierat.
Jag sitter själv i ett sk kontorshotell med olika småföretag inom teknikbranschen. På fikarasten är samtliga (bara män) helt överens om det faktum att den svenska skolan (både när vi själva gick och när våra barn gick) missat teknikämnet totalt. Dessutom har vi en gemensam upplevelse av att pojkig teknikfascination inte direkt bekräftas av skolan och skolans personal.
Jag kan förstärka denna bild med följande två exempel:
– I vår stad har halvideella krafter känts sig tvungna att dra igång något som heter Komtek. (fritidsskola i teknik) eftersom skolan själv inte klarar av att hantera denna fråga. Skolan har helt enkelt inte en kultur och personal som kan hantera tekniken)
– I vår stad finns ett 10 tal industrier (från liten till stor) som i hög grad bygger på hydraulik och hydrauliksystem. Så har det varit i snart 30 år. Att kommunens ekonomiska pulsåder består av hydraulik. (slår dom igen så dör stan)
Under många år har olika personer på dessa företag försökt få skolan att upprätta teknikkurser i hydraulik eftersom företagen har ett sådant behov.
Men vad jag förstått har varken grundskola eller gymnasium ännu inte undervisat 1 h i det berörda ämnet.
Senaste försöket renderade i att Gymnasiets rektor sa att man kunde anordna en kurs i logistik istället- som om detta hade med hydraulik att göra. Men båda ämnena slutar ju på -ik så rektorn (som naturligtvis är samhällsvetare) tror väl att det är sak samma.
Läser man tidskriften “Ny Teknik” som jag gör så erfar man att den beskrivna föreställningen är relativt jämnt spridd över landet. Ständigt återkommande debatt både på ledarsida och under rubriken insänt.
LikeLike
De här vattentäta skotten är bedrövliga. Ibland ser jag mig som ett under av smidighet som lyckas smälta in i de flesta miljöer. Kanske för att jag bär på medelklassen trygghetsöverskott – kanske för att jag har lite naturvetenskap, litteratur, musik, film, teknik och bildning med mig.
Å andra sidan försöker jag leva med en grundläggande känsla av att inte riktigt passa in. Men vem gör egentligen det?
Jag tror inte att stereotypier är min bästa gren – men jag är intresserad av myter och mänskliga drivkrafter.
Kanske som dina kontorskamrater Anders?
Men egentligen vet vi rätt lite om oss själva. Och nästan ingenting om andra.
LikeLike
Jag läste den där trista artikeln, Mats, och blir glad att du givit så bra svar på tal. Tänker du göra det i tidningen också, eller behöver någon annan ta till pennan?
LikeLike
Jag får 1300 tecken men tänker inte använda dem till att försvara mig eller gå till motattack. Det finns viktigare saker.
Tack för uppmuntran!
LikeLike
Pingback: Mitt svar till Lärarförbundet student « Tysta tankar