Vi diskuterar ofta makt och värdighet på lärarutbildningen. Jag är intresserad av gränslandet mellan professionell och privat identitet. Min tes är att det inte finns några enkla regler för hur en lärare bör uppträda.
Lärarna i den här filmen tar några viktiga steg:
Tysta tankar 
Några sådan regler finns inte. Det ända man kan fundera över om blyga violer är gjorda för att framträda på lärarscenen?
Dessutom vore det andefattigt om den som pratar bara höll sig till stela fakta. Berättarkonsten borde alla öva sig i;)
LikeLike
Minerad mark. Med vilken rätt tvingar jag ut studenter på den här scenen?
Kanske skulle de sållas bort vid antagningstester – antagligen skulle vi då missa en del talanger på andra områden.
LikeLike
Jag hävdar envist att läraryrket hör till de konstnärliga, varför antagningstest kan fylla en funktion. Men risken är att man då tappar någon blyg viol med kapacitet att utveckas till en stormhatt (låter häftigt, vet ej hur den ser ut). Dock måste insikten finnas att yrket kräver vissa attribut som man måste vara beredd att utveckla. Där går för min del den där gränsen mellan det professionella och det personliga. Du måste vara beredd att utveckla vissa sidor av dig själv, men det räcker att du gör det i ditt professionella jag. Privat är det helt okej att fortsätta vara blyg, lite trumpen eller velig, men i läraryket finns inget utrymme för sånt.
LikeLike
Jag håller med dig Anna. Som privatperson är jag inte så social, men i jobbet med barnen har jag utvecklat en yrkesroll där jag är mycket social. För mig går gränsen mellan det personliga och det privata. Eftersom det krävs att jag är personlig mot barn och föräldrar, kan jag behöva odla den sidan av mig själv i mina möten med barnen och deras föräldrar. Skulle jag bara hålla mig till en stel, offentlig sida skulle det inte fungera i ett yrke som bygger på mänsklig kontakt.
Stormhatt kan antingen vara en blomma eller en . Så frågan är vilken som passar bäst.
LikeLike
Bra, Maths. Det är en klar skillnad mellan personligt och privat. Om fler förstod denna skillnad vore mycket vunnet.
LikeLike
Anna, om du tittar på skådespelare är de professionella därför att de går in i en roll. Rollen utvecklar de till fulländning.
När du träffar dem utanför scenen är de ofta den där blyga violen med ett tafatt språk. Samma gäller författare. Gudabenådat språk men när du hör den prata är det andefattigt.
LikeLike
Jag skulle säkert sorterats ut då! Men idag är jag “bäst på att bröta sagor” enligt mina elever. Ledarskap, berättande och att stå i centrum är något man kan träna upp. Om man vill. Kan man mäta den där viljan att förändra sig själv i ett antagningstest?
LikeLike
Jag vet inte? Kanske i form av självinsikt och en förståelse för vad som krävs. Men den som är blyg och tyst med andra vuxna kan ju blomma ut framför en barngrupp – så ett test måste ju helt klart vara komplext.
LikeLike
Åter när du står inför barngruppen går du in i en på förhand given roll som du kan utveckla till ett personligt uttryckssätt. Ungefär som när skådespelare går ut på scen.
LikeLike
Visst går det att träna ledarskap! Jag kan rekommendera boken Träna ledarskap av Palle Lundberg och Sara Henrysson Eidvall. Där kan man läsa följande:
LikeLike
Jag håller också med Anna om att det finns konstnärliga inslag i läraryrket. Det som gör dessa problematiska är att de är svåra att utbilda fram genom mål och kriterier. Dessutom förutsätter utvecklingen en form av inre motivation som ofta motarbetas av de yttre strukturerna (vad ska examineras?).
Just idag är jag lite nerslagen när det gäller frihet och akademiska studier. En del studenter är tydliga:
– Vi klarar inte av eget ansvar. Gör allt obligatoriskt!!!!
LikeLike
Ja, hur bedömer du saker som kreativitet och handlag?
LikeLike
Men om de inte klarar av eget ansvar, hur ska de då kunna klara av att ta eget ansvar för sin undervisning i framtiden, för sin planering, sin dokumentation och sin professionalism? Att kunna ta eget ansvar är en nyckelfaktor, Hur arbetar ni för att lära dem detta?
LikeLike
Från Hjärnan – ett pedagogiskt slagfält
LikeLike
@morrica
Ja hur lär man ut ansvar?
Jag talar gärna om rätten att misslyckas som en nödvändig förutsättning för att kunna utveckla de här förmågorna.
Men egentligen är jag pessimistisk. Bologna har inneburit en banalisering av utbildningen – de studenter som inte har ett starkt inre driv fokuserar på examinationen och väljer bort allt som inte direkt kan knytas till slutexaminationen.
Jag är bekymrad över att relationen lärare – student reduceras till en trknisk nivå och allt fokus hannar på kursplanerna som då måste vara extremt heltäckande. Allt måste examineras , annars finns det inte!
Bildning är något annat.
Den framtida yrkesrollen ställer helt andra krav på engagemang och deltagande.
LikeLike
Stegvis, målmedvetet och med tydlig kommunikation. Man gör det dels genom att själv ta ansvar för det man gör, men också genom att låta bli att ta över ansvar, och faktiskt göra mer än bara tala om misslyckande och konsekvenser.
Behöver ni en workshop om saken i höst? Jag är ingen ‘ledarskapsguru’ eller ‘expert’, men jag vet hur man gör och jag kan lära er det.
LikeLike
Om du lyckas knyta eorkshop till kursmål och hitta ett bra sätt att examinera förmågan på ett rättssäkert sätt…
Jag brottas med frågan om delaktighet och ibland känns det väldigt tungt. Vi talar gärna om stegvis lärande men när det kommer till kritan har vi nog en modell som sorterar studenter i de som kan och de som inte kan. Vi har ingen strategi för hur de här förmågorna utvecklas och det blir särskilt problematiskt när det gäller studenter med svag studietradition. De bländas av friheten och ser ibland lärare som kontrollanter – någon att dupera.
Vi måste prata allvar om det här
LikeLike
Ah, låt oss börja redan nu – i detta exempel är du examinerade lärare, och jag gästföreläsare. Mitt ansvar i detta är att anknyta det jag ger till de mål för aktuell kurs du särskilt ber mig anknyta till, samt kommunicera till dig i förväg vilka delar jag kommer att ankyta till. Ditt ansvar är dels att ta reda på vilka delar av målet jag aknyter till, se till att övriga delar av kursmålen täcks på andra sätt samt examinera.
Om jag försöker ta över någon del av ditt ansvar, eller lassa över någon del av mitt på dig, kommer jag att påverka övriga delar av kursen på sätt som gör både din och elevernas arbetssituation osäker och svårförutsägbar. Jag måste därför ta ansvar både för att ta ansvar för de delar jag har ansvar för, och för att inte störa ditt ansvarstagande för de delar du har ansvar för.
För att detta ska bli en givande och lyckad upplevelse för studenterna krävs det att du och jag är mycket tydliga i vår kommunikation i förväg, så att vi båda vet vilket mål vi arbetar mot, vad den andre gör och inga delar av kursen faller av bordet.
Förstår du hur jag menar?
LikeLike
Jag förstår utmärkt och inser fördelarna med tydlig ansvarsfördelningen och undervisning som kopplas till examination.
Baksidan av den nya lärarutbildningen är att den så kallade kvalitetshöjningen ofta förlades på målnivå
LikeLike
Jag förstår utmärkt och inser fördelarna med tydlig ansvarsfördelningen och undervisning som kopplas till examination.
Baksidan av den nya lärarutbildningen är att den så kallade kvalitetshöjningen ofta förlades på målnivå. Kurserna är överlastade med komplicerade och i praktiken svårexaminerade mål (typ : visa förståelse för de digitala mediernas betydelse för lärande och identitetsutveckling)
För en del studenter är det banalt – andra har inte hört talas om Creative Commons och tror att Twitter är en sjukdom.
LikeLike
Prova ett annat perspektiv:
Kurserna har komplexa mål som för lärarutbildarna innebär möjligheter att vidga sina egna horisonter och utveckla nya, förfinade examinationsformer.
LikeLike
@Maths
Jag ser hjärnforskarens poäng men tror också att han underskattar motivationens betydelse. Han utgår från teorier om mognD – jag är mer intrsserad av vad sammanhanget ger. Det finns många exempel på att så kallade svaga elever visar sig vara utomordentligt mogna och ansvarstagande i andra sammanhang.
Att vara lagledare i WoW är ingen picnic!
LikeLike
Guild, inte lag, i WoW
LikeLike
Whatever…
(tack!)
LikeLike
Sls
LikeLike
Jo men Mats, vet din skepsis till hjärnforskare, likt andra pedagoger. Men märk väl att det är här du får problemet med alla dessa skrik på prognoser med någon bokstavskombination. När det istället är frågan om hur snabbt arbetsminnet utvecklas. Ta bara den tråd du hade om de barn som är födda på hösten och fram till nyåret och skolstart.
Det är ytterst liten andel av barnen som faktiskt har en diagnos i slutänden. Betänk att hjärna utvecklas till fullo först i 25 års åldern.
LikeLike
Jag är inte emot hjärnforskare – det handlar snarare om en misstro mot att de tar på sig vita rockar och gör anspråk på tolkningsföreträde i debatten.
Gärdenfors försök att lyfta motivationens betydelse ligger i gränslandet – han är kognitionsforskare.
Men jag är lika vidöppen och nyfiken som vanligt!
LikeLike
Mats, deras vita rockar är deras arbetskläder, ingen hierarkisk knäpp på näsan. De erbjuder ett annat perspektiv, ett perspektiv som är nytt och ger insikter vi inte kommit åt tidigare, känns lite dumt att ringaktande vifta bort detta på grund av deras arbetsklädsel eller på grund av att de pratar om komplexa saker som vi inte alltid förstår direkt.
LikeLike
Arbetskläder är bra – men de ger inte med nödvändighet auktoritet åt deras ofta ganska lösa och motsägelsefulla påståenden om vilket som skulle vara den bästa metoden.
LikeLike
Arbetskläderna är en icke-faktor i sammanhanget, och att fokusera på den i stället för på vad de faktiskt säger om vad de hittills upptäckt om hur hjärnan fungerar (kom ihåg att det handlar om vetenskap, så vi talar om vad man vet hittills. Det kan tyckas motsägelsefullt, men det beror på att vi vet väldigt lite ännu) känns uppriktigt talat lite desperat.
LikeLike
Det är väl en ganska brokig skara. Några drar stora växlar på begränsade rön, men det är naturligtvis inte deras fel att omvärlden fäster stor tilltro till forskningsfältet.
LikeLike
Forskningsfältet är viktigt, alltför viktigt för att viftas bort. Men det utesluter inte att andra forskningsfält också är lika viktiga.
LikeLike
Jo – jag har tvingats erkänna att nationalekonomer (Vlachos) och statsvetare (Rothstein) har fört skoldebatten vidare.
Pedagogerna är inte så utåtriktade.
LikeLike
Är det törhända en svaghet? Alltför introvert slår lätt över i inskränkthet.
LikeLike
Jag tror du missar en del nyanser. Hjärnforskningen talar inte ensidigt om mognad. Tvärtom! Den talar om hjärnas plasticitet, dessa förmåga att förändras efter hur den kommer till användning. Det är till och med så att under en period under första halvåret så sker det en celldöd (eller var det synapsdöd, jag minns inte på rak arm) där hjärnan har en större kapacitet före än efter. Poängen är att den börjar anpassa sig efter den miljö den interagerar med. Arv eller mijö? Både ock!
LikeLike
Om du säger det så!
LikeLike