Texten driver tesen att litterära förebilder spelar stor roll för hur vi utformar våra liv. En möjlig slutsats är att föräldrar ska vara mycket noga med vilka böcker barn tillåts läsa eftersom identifikationen tycks vara en stark och avgörande kraft i läsupplevelsen. Goda böcker med god moral gör barn till goda vuxna?
Jag kan också tänka mig att tesen är självbekräftande. Vi gillar att läsa böcker om personer som gör val som liknar våra egna. Läsaren formar karaktärerna efter sina upplevelser – vi läser in våra erfarenheter.
Själv är jag ganska kluven till förebilder och försöker undvika personer (påhittade eller verkliga) som är alltför upptagna av sin godhet. Samtidigt är det naturligtvis ofrånkomligt att vi söker stöd för våra livsval i kulturen. Men vem är jag i den här djungeln av arketyper?
Ibland känner jag mig som hudpersonen i romanen Moment 22 – Yossarian. Han är bombpilot och vet om att varje uppdrag är farligt och innebär dödshot. Stridsviljan är begränsad även om det finns vaga förhoppningar om att kriget är möjligt att vinna. Antalet uppdrag som måste genomföras innan han får åka hem höjs ständigt. Yossarian känner att han håller på att förlora förståndet, men eftersom det är en sund reaktion att bli tokig i en ohållbar situation fortsätter han att flyga. Om han blev tokig eller ansökte om att få åka hem vore det ett bevis på god hälsa och då skulle han aldrig få åka hem. Det finns ingen väg ut – vi är fångade i byråkratins paradox.
Den här scenen ifrågasätter moralens funktion ytterligare några varv:
Frågan är om det finns utrymme för tvivel och flyktdrömmar inom skolan – utan att att vi ramlar ner i opportunistens cyniska träsk? (De flesta av oss gillar dessutom att flyga, och några är riktigt duktiga på det)
Så nu undrar jag naturligtvis – vilken litterär person påverkar ditt liv?
Tysta tankar 
Falstaff Fakir: Mycket läsa gör dig klok, därför läs varenda bok.
Min slutsats är snarare den motsatta: låt ungarna läsa alla slags böcker, till och med Twilight om de så önskar (men balansera den t ex med att också uppmuntra dem att se Buffy) och ge föräldrarna Mary Shelleys Frankenstein så att de får tillfälle att reflektera över hur tokigt det kan gå när någon försöker forma någon annan.
LikeLike
Visst är det!
Samtidigt är det intressant att se hur rebellen/outsidern är en fast figur genom världlitteraturen. Eller som det heter inom litteraturvetenskapen – den problematiske hjälten.
Från Don Quixote till Spindelmannen!
LikeLike
Nja – den problematiske hjälten är en slags karaktär, men inte den ende. Inte ens om man begränsar sitt läsande till den västerländska litteraturen.
Men den problematiske hjälten är populär eftersom h*n dels genom sitt väldigt mänskliga och tydligt demonstrerade behov av att i ngn grad bli accepterad och inlemmad i samhället bekräftar för oss att det samhälle vi skapat, trots sina fel och brister, ändå är den bästa av världar. Dels ger h*n, genom sitt lika tydligt demonstrerade behov av att i någon mån bli ompysslad av oss vanliga dödliga en självkänsloboost av icke ringa omfattning. H*n identifierar sig med oss, och ger oss utrymme att identifiera oss tillbaka utan att rucka vår självbild alltför mycket.
En mer subversiv hjälte, en som inte vill inlemma sig, hamnar oftare i det andra facket, den som skall bekämpas.
Arketyper är intressanta!
LikeLike
Det är intressanta gränsdragningar. Tänker du att det inte är nivån av upplevt utanförskap som är avgörande utan snarare det verkliga hotet mot gemenskapen som är viktig för hur karaktären uppfattas?
Jag är lite fyrkantig och tänker mig en fyrfältsfigur utifrån de här parametrarna
1) innanför – ofarlig
2) innanför – farlig
3) utanför – ofarlig
4) utanför – farlig
Lite grova kategorier, men ganska lockande att leka med tanken på hur det outtalade kravet på lojalitet arbetar i oss som arbetar inom ett system.
Missa inte textningen här:
LikeLike
Nej. Hur karaktärer uppfattas handlar mer om den verklige läsarens förväntningar och tolkningar av såväl den aktuelle karaktären som resten av historien.
Men jag förstår nog inte vad du vill säga, vare sig med fyrfältsfiguren eller den tyskspråkiga textningen av Cohen.
LikeLike
Jag försöker knyta till läraryrket som till sin karaktär är ytterst dubbelt. Å ena sidan är vi en hörnsten i den staliga maktutövningen – vi disciplinerar och utbildar arbetskraft som förväntas vara lojala mot stat och arbetsgivare.
Å andra sidan lever vi i en individualistisk tid där idealen ofta handlar om att förverkliga själv. Friheten går också att beskriva som en form av bildning.
Ur det här dubbla perspektivet är läraren en sorglig hjälte som slits mellan de två uppdragen. Från lärarutbildningen har vi ofta romantiserat studenternas möjlighet att representera det nya – de förväntas inkarnera något som vi kallar skolutveckling. Samtidigt kämpar många för att passa in och bli accepterade i ett ganska fyrkantigt system.
Frågan ör om de där litterära kategorierna är översättningsbara till en vardaglig diskussion om individens förhållande till yrkesrollen? Läraren som romanhjälte är ofta en desillusionerad figur. Behöver vi inspirerande karaktärer som inte har brutits ner av sitt utanförskap?
Tyska är ett distanserande språk. “they’ve sentenced me to 15 years of boredom”. Det låter inte riktigt lika magiskt på tyska. Klangen är annorlunda.
LikeLike
Vi ser nog lite olika på det här med lärarens uppdrag. Det här med att disciplinera till lojalitet är inte min paradgren, och jag är sannerligen ingen hjälte. Jag strävar inte heller efter någon hjältestatus, utan är fullt nöjd med min position som ödmjuk tjänare.
Jag tror kanske du skulle ha glädje av att läsa andra sorters böcker, där lärarrollen ser annorlunda ut? Jag föreslår t ex Rowlings Harry Potter-serie och Eddings Belgarath-serie, för att inte nämna Sandersons fullständigt ljuvliga Mistborn-trilogi.
LikeLike
Tack för tipsen. Ödmjuk tjänare låter bra.
Hur ser du på Anne på Grönkulla? En rebell i det tysta?
LikeLike
Jag vet inte om hjältemyten är ett sätt att höja yrkets status? Bilden av tappra bildningsgiganter som strävar efter att tämja vildarna tror jag är ganska vanlig. Ibland när jag hör kamrater berätta om sin vardag får jag en konstig känsla av att de måste ha en hemlig kraftkälla någonstans – kanske är det upplevelsen av ett större uppdrag som driver dem? Ett kall?
Har du sett filmen Elina?
LikeLike
Allvarligt talat, i vems ögon höjer man sin status när man utnämner sig själv till hjälte?
Nej, jag har inte sett Elina, jag ser inte Anne på Grönkulla som en rebell i det tysta, tvärtom, hon är en mycket trevlig, livfull men konventionell kvinnokaraktär och din bild av att tämja vildar får mig att vilka vråla Run to the Hills!
Jag tror aldrig klyftan mellan våra olika världsbilder varit så stor =/
LikeLike
Elina är en mycket intressant film och jag tror att du skulle uppskatta den. Särskilt utifrån det regionala perspektivet:
Click to access ELINA.PDF
Jag tror att många lärare upplever sig som en sorts frontsoldater – en del kämpar för sitt ämne och andra försöker etablera någon form av mer relationellt perspektiv på utbildning. Den romantiska idén om ett uppdrag tror jag är viktig – särskilt när tron sviktar.
En hel del av de fackliga organisationernas retorik bygger på tanken att vi räddar Sverige genom utbildning – andra hittar ännu större globala mål för att skapa en moralisk inramning för den egna insatsen. Någon form av mytifiering menar jag att de flesta av oss behöver.
Jag hoppas du överskattar klyftan mellan våra världsbilder.
LikeLike
Frontsoldater i kriget mot vad? Tron på vad? Rädda Sverige från vad?
Och eleverna då? De liknas vid vildar som skall tämjas, blivande arbetsenheter som skall disciplineras, små hjälplösa offer som behöver räddas; och de blir rätt som det är någon slags egoboost för lärarna där de tindrar lydigt med ögonen över vad det nu kan vara. Är det riktigt schysst? Jag tror kanske det är den biten som bekymrar mig mest – i denna romantisering av lärarrollen riskerar eleverna att reduceras tills man nästan tappar dem ur sikte.
LikeLike
Precis så tänker jag också! (där försvann den där spännande klyftan…)
Du beskriver baksidan av självmytologiseringen och jag önskar att de fanns andra bilder av framgångsrikt lärarskap som inte reducerar barnen till objekt i ett narcissistiske drama.
Men det kanske är just en sådan framskrivning vi är i färd med?
Du föreslår några romanfigurer som utgångspunkt för en nystart. Tyvärr verkar de inte vara centrala i romanbyggena. Är de psykologiskt ointressanta som identifikationsobjelt?
LikeLike
Nja, det jag föreslår är snarare att det kan löna sig att vidga även sina litterära vyer. Huruvida de är intressanta som identifikationsobjekt eller inte beror nog på vem man är och vad man söker.
LikeLike
Vidgade vyer är alltid bra – ursprungsartikelns enkla och delvis uppbyggliga tes tror jag inte. Även om medier har stor betydelse för hur vi tänker så är jag inte säker på att man lir en bättre läsare av att läsa om bra läsare.
Fats det är naturligtvis inte bra för synen på yrket om alla kopplar samman lärare med Caligula!
Om identifikationen ska fungera för mig krävs det nog en hel de tvivel – kanske inte lika mycket som Yossarian. Jag tog nog tesen några steg för långt.
LikeLike
Jag lyfter ännu en gång Sandersons Mistborn-trilogi, och passar på att understryka att det är viktigt att du läser ända till slutet, ty den stora, hisnande vändningen på de sista två sidorna blir bara sådan om man segat sig igenom de sega partierna tillsammans med karaktärerna. Tempoväxlingarna och de urtråkiga partiernas betydelse ser man först när man tittar tillbaka – ungefär som i skolan.
LikeLike