Två ytterligheter:
1) den narcissistiske läraren som till varje pris vill bli bekräftad och omtyckt.
2) den likgiltige läraren som tror att undervisning är en teknisk fråga och att mottagarens känslor är ett störande moment.
Den länkade artikeln antyder att det finns en del nyanser där emellan.
Tysta tankar 
Mina elever/studenter behöver inte gilla mig som vän, men jag uppskattar om de känner att jag tillför något viktigt i deras liv. De ska gärna tycka att den där AV ger mig något som jag vill ha/behöver och det känns kul och meningsfullt. Så omtyckt på det sättet uppskattar jag.
Som lärare kan man nog aldrig bli kompis med sina studenter eftersom man är i en maktposition att sätta betyg och ofta är betydligt vuxnare. Skillnaden är nog mindre på högskolan. Skulle man inte ha examineringsmakten över studenten utan endast vara ciceron och sparringpartner kan man bli mer personligt omtyckt och kan sträva efter det. Man är mer jämlik, fast läraren är mer påläst.
LikeLike
Frågan är om de här rollerna är möjliga – och önskvärda – att förena. Jag tänker att det goda samtalet alltid innebär en form av risktagande och att det är svårt att vilja visa sina svart sidor för en person som både är vän och examinator?
LikeLike
Om man är övertygad om att examinatorsrollen sätter betyg efter prestation och inget annat. Men vem kan vara säker på det?
LikeLike
Tanken på transparenta kriterier som lyfter bedömningen till objektivitetens rena värld är trösterik – Läraryrkets allra käraste självbedrägeri.
LikeLike