https://twitter.com/trinejr/status/196474961651707904
Jag gillar engagerade forskare som vågar ta ut svängarna. Samtidigt finns det något moraliserande i texten som gör mig bekymrad.
Ole Henrik Hansen fortæller sine tilhørere i Korsgadehallen om en anden af sine observationer i en vuggestue, som set udefra virkede meget tjekket. Vuggestuen havde et tema om natur, og alle børnene havde en krydderurt med, som skulle plantes ud. Ole Henrik Hansen var begejstret, han gemte sig bag en busk for at følge udplantningen. Pædagogen overtog hurtigt arbejdet med at plante ud og forsynede hver plante med et lille plasticskilt med barnets navn. Så blev barnet anbragt mellem pædagogens ben foran planten, og en anden tog et foto, som mødte forældrene, når de tjekkede ud på en iPad-lignende-computer om eftermiddagen.
Tysta tankar 
Den mannen gillar jag! Han lyfter fram viktiga saker och sticker hål på flera av de ballonger som finns. Det här är inte någon moraliserande, utan visar upp den okunskap om mänsklig omsorg som finns hos de som ska utföra det på en professionell basis. Äntligen någon som vågar reagera!
Den råsopen skulle man kunna ge till svenska så kallade förskolor också! Vad personalen försöker göra är att ge sken av att det som fungerar med 5-åringar också gör det på en småbarnsavdelning. Man vill inte riktigt förstå att det är något annat att ta hand om barn under 3 år.
Du borde ha tagit med stycket efter ditt citat, för det talar om vad det handlar om.
Men det viktigast är ändå bristen på anknytning. Den bristen är t ex en av grunderna hos De Reggio Emilia-insprirerade (REi) filosofin.
Och man kan inte, som en kvinna säger, hävda att man är för pressad. Hinner man med att dokumentera, då ska man f*n hinna med att ha en relation till barnen.
LikeLike
Jo – de här delarna förstår och sympatiserar jag med. Jag har svårare att se värdet av att polarisera omsorg och fri lek.
Relationsbyggande och övervakning är inte samma sak. Att släppa kontrollen kan vara en del av ett djupare ansvarstagande. Men det måste ske på barnets villkor. Det måste finnas något att utforska!
LikeLike
Vad han verkar reagera på är att fri lek ses som fritt från vuxna. Vi pratar toddlare här, barn under 3 år. “Fri lek” inom ramen för omsorg är jag med på. Jag kör också med mycket fri lek, men jag vet vad jag gör (planerat och professionellt) och är med barnen under hela resan (om jag inte tvingas göra annat).
Att “släppa kontrollen” är inte ett dugg ansvartagande och inte professionellt. Lämnar du barnen på samma sätt som personalen i artikeln, då är du ansvarslös. Och jag har mött många sådana. Hur mycket “övervakning”, närvaro som relationsbygget med 15 stycken 1- och 2-åringar kräver, är det inte många som har greppat, tyvärr.
LikeLike
Barnet bygger sin värld utifrån trygghet och utvidgar cirklarna i sin egen takt. Mötet med förskolans relativt otrygga och oförutsägbara värld kan bli smärtsamt om inte pedagogerna kan eller vill gå in i de relationerna du beskriver.
Hur fri leken egentligen är, det kan vi diskutera i oändlighet. För mig känns det nödvändigt att försvara den mot andra krafter som vill instrumentalisera och banalisera leken. Men de flesta av oss leker bäst under trygga former. Då vågar vi släppa en del av vår misstänksamhet. Det gäller både barn och vuxna.
LikeLike
Det är just det som jag uppfattar som en av Oles poänger: pedagogen måste kunna gå in i dessa relationer med kunskap och professionalism. Och där har vi en vit fläck.
Vi ska absolut skydda småbarnen mot skolliknande undervisning. Jag brukar tänka att som 1-åring behöver man bara vara i den sociala miljön och få hjälp att ta sig an alla de relationer det innebär att ha kanske 14 jämnåriga och 3 vuxna att förhålla sig till. Pedagogerna behöver sedan tona in barnen för att se vad som faktiskt är möjligt när det gäller “pedagogik”.
LikeLike
Sittandets och varandets pedagogik – det är lockande att beskriva en yrkestoll som handlar om att vara närvarande i nuet. Mer BEING än BECOMING som en teorier försöker analysera utifrån.
För de tålmodiga öppnar sig nog möjligherna efter hand, men om vi ska få syn på den fria leken krävs det bra glasögon och äkta engagemang. Det är ett ömtåligt fenomen och jag tror att många pedagoger klampar fråm med sina strukturer och goda avsikter.
Risken finns att barnen i stället leker att de leker. Vrklig lek gör ont att bli avbruteni. De ger upp!
LikeLike
Boken om sittandets och varandets pedagogik skulle vi nog skriva, du och jag. Allt för många pedagoger är alldeles för upptagna med gårdagen eller framtiden för att kunna vara engagerade här och nu. Lite träning i mindfullness skulle nog inte skada!
En del som kallar sig pedagoger är som elefanter i en porslinsaffär. De klampar på med förutfattade meningar och intentioner och tar då död på det där ömtåliga samspelet med toddlarna.
LikeLike
Ibland tänker jag att det skrivs för många böcker. Men en till finns det nog utrymme för!
LikeLike
Kom på att jag skrev om det här för inte så länge sedan: Anknytning — inte bara en familjeangelägenhet. Så Ole och jag är inne på samma spår. Man behöver förstå hur anknytning fungerar och hur livsviktig den är även utanför familjen när man är under 3 år. Vi talar alltså barn på småbarnsavdelningar.
LikeLike
Om det är till tröst kan jag meddela att Stern är betydelsefull i förskollärarutbildningen (i Malmö)
LikeLike
Det låter bra med Stern, även om man ibland har misstolkat honom. Men han forskar väl inte om anknytning? Han har forskat i självets utveckling, vilket är en viktig pusselbit.
För anknytning kan jag rekommendera Sue Gerhardts “Kärlekens roll — Hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna”. Så har vi de två tunga böcker som Anders Broberg m fl har skrivit, “Anknytningsteori” och “Anknytningteori i praktiken”. Jag skulle vilja påstå att de böckerna är viktiga för att förstå vidden av vad mänsklig omsorg betyder.
Själv har jag precis fått boken jag skrev om i länken ovan, “Den mörka hemligheten”, som också handlar om anknytning. Jag hoppas komma igång och läsa den snart. Men vi ska flytta tillbaka till vår nyrenoverade lägenhet på onsdag och då blir jag nog upptagen några veckor framöver innan allt är på plats.
LikeLike
Tack för goda råd – de ska jag sprida!
Sommarläsning?
LikeLike
Inte otänkbart! Jag börjar redan vecka 25. 😉
LikeLike
Det där var ord och inga visor. Fyra reflektioner:
1. Kritiken mot den fria leken verkar i Danmark komma från höger, medan man från vänsterKanten (!) håller på Rosseau. I Sverige är det tvärt om. Här är det vänsterinfluerad genusvetenskap som står för den största kritiken utifrån könsroller.
2. Inte ett genus i artikeln så långt ögat når. Iaf inte direkt. Just strategin att stänga av sina känslor när man blir besviken är ganska vanlig bland pojkar. Bra att någon ser detta.
3. Som vanligt är det allt eller inget. Nu ska all fri lek bort och barnen styras, eller så ska barnen ostörda upptäcka världen. Finns det ingen gyllene medelväg? Självklart ska det finnas en pedagogisk tanke med förskolan, där barnen aktivt får prova på olika saker, visas nya aspekter. Men sen måste barnet få möjlighet att välja sina aktiviteter själv också. Eller ska förskolebarn aldrig få “rast”?
4. Man verkar blanda ihop fri lek med oövervakad lek. Det behöver inte vara samma sak. Fri lek kan vara interagerande med vuxna, men det är inte den vuxne som tar ledningen. Barnet väljer vad denne vill leka med och de vuxna hänger på. Att man kritiserar vissa pedagoger för att vara oengagerade och ser dagis som förvaring är inte fel, men för det behöver man inte gå över i andra diket och ta bort all egen kreativitet från barnet, där allt implementeras av de vuxna.
LikeLike
1) viktig poäng! Det ska jag fundera över. Frihet skapa oro och jag är förvånad över den här tendensen att misstänkliggöra något som är grundläggande för vår existens. Men då kanske man behöver omfattas av en sorts “tro” på leken som tillstånd? Nietzsche ger en del ledtrådar.
2) Poäng igen! Att stänga av är ett farligt tillstånd och ingen har forskat på hur man gör för att återuppväcka förtroendet för vuxenvärlden hos de barn som har upplevt att deas lekar inte passar in (och att de själva inte passar in).
3) den vägen får vi nog leta efter. Jag tänker att i ett bra arbetslag finns pedagoger som tar olika positioner och stödjer olika vägar.
4)Övervakning är ett laddat ord. Jag diskuterar ibland med pedagoger som fastnat i den yrkesroll. De springer runt, räknar barn och löser konflikter. Jag misstänker att de är en del av problemet och skapar mycket oro med sin grundläggande misstro mot barnens förmåga. Det är en ny juridisk pedagogroll som fokuserar på ansvarsförhållanden och dokumentation.
LikeLike
Jag menar inte heller att förskollärarna ska vara ambulerande poliser. Vissa konflikter kan barnen lösa själva och andra behövs medlare till.
Som vuxen kan man gå i täten eller i kön när man är med barnen. På samlingar och styrda aktiviteter (bullbak och matte) är det ofta läraren som går i täten och visar barnen. De hänger på.
I den fria leken är det barnet som går i täten och läraren hänger på. Det betyder att det fortfarande sker interaktioner med läraren, men nu kommer drivet från barnet. Samt att barnen givetvis leker tillsammans och läraren finns där för det barn som behöver. Om det är så att de vuxna hellre fikar och diskuterar inbördes och vänder barnen ryggen, är det fullt legitim kritik han kommer med.
LikeLike
Det är en ganska öm tå han klampar på. Problemet är nog att de här anklagelserna upplevs som kränkande om de kommer från fel håll.
LikeLike
Det är klart att många kommer att känna sig kränkta! Men om “anklagelserna” stämmer, ska vi inte prata om problemet då? Man möter liknande tankar när det gäller att inte skuldbelägga föräldrar i vissa frågor.
Problemet är väl att ge dessa personer en tankevända så att de ser vad som faktiskt händer. Men för att ta emot det, kan man behöva ha en god självkänsla och har man inte det då är personen inte så benägen att se saker ur ett annat perspektiv.
LikeLike
1. Det verkar som om de där förtecknen har en tendens att svänga lite hit och dit. Hade vi tittat på Sverige under 70-talet hade vi nog sett ut som Danmark. Det känns som om det är beroende av vad man vill frigöra sig från.
Som Mats skriver, så ger allt för mycket frihet en viss ångest, så en del ramar kan behövs. Precis som i #3 så handlar det om att se nyanserna, inte polerna.
2. Statistisk, om man skulle kunna göra det, kan det nog stämma. Men jag har sett många exempel där det har funnits “genusöverskridare” åt båda hållen. Jag känner att jag är lite för subjektiv och partisk för att kunna ge min egen avdelning en objektiv bedömning. 😉
3. Jag är allergisk mot det digitala tänkandet: noll eller ett, av eller på, fri eller styrd. Ganska ofta hittar jag istället komplementära sätt att se på saker.
4. Jag brukar tänka i termer av barninitierad och -styrd, respektive vuxeninitierad och -styrd. Vem har tolkningsföreträde i det man gör?
Och de vuxna har inte polisiär roll i en småbarnsgrupp. De ska finnas som förebilder i mänskligt samspel. För som Ole antyder, så är inte barn socialt kompetenta, även om det är socialt inriktade.
LikeLike
Jag är dock lite besviken på artikeln, nu när jag läst den några gånger, för det verkar som om den slutar med en hyllning till något som liknar en dansk variant av REi (De Reggio Emilia-inspirerade).
I vilken typ av familjer tror Ole, artikelförfattaren och Rita Agerskov att man hittar vuxna som inte pratar med varandra?
LikeLike