Idag ska jag diskutera lek med studenter. De har läst att lek är en aktivitet som förutsätter ömsesidighet, samförstånd och turtagning. Jag är inte säker på att Max håller med dem.
Resan till vildingarnas land är en fantastisk bok.
Lek det är viktiga saker. Kanske eleverna behöver litet praktik vid sidan av teorin? I så fall vill jag å det varmaste rekommendera Morrica. Hon är rena rama lekexperten. 🙂
Lek är en sinnesstämning. Om två eller flera personer kan förmedla sina idéer och sedan jämka ihop dessa, då blir den ömsesidig.
Att lek är en mental grej fick jag erfara i höstas. Då höll våra fem äldsta på avdelningen, ett tjejgäng på drygt 3½ år, på att leka mamma och barn. Där fanns en del grundläggande rekvisita: en klänning som mamman skulle ha och en dockvagn med docka i, samt lite tillfällig rekvisita. Mamman skulle kalla sina barn för “älskling”.
Efter flera månader med den leken, stod jag inte ut längre. Det var så stereotypt att man kunde bli knasig. Jag skulle utmana tjejerna. Så jag plockade undan utklädningskläder och dockvagn!
Första dagen var det en lätt förvirring i tjejgruppen. Men redan efter en liten stund hör jag plötsligt: “Kom nu älskling så går vi till parken!” Tjejerna lekte sin lek ändå. Utan rekvisita! Jag hade “förlorat”.
Och det är klart: för deras lek var en inre bild, en mental lek, som de hade förhandlat sig fram till. Vid 3½ har man både språket och tillräckligt med erfarenhet för att leka en sådan lek.
Efter någon vecka gick den hur som helst ur mode och ersattes av en annan, lika mentalt grundad lek. Tjejerna var både kreativa och väldigt verbala. Härligt!
Lek det är viktiga saker. Kanske eleverna behöver litet praktik vid sidan av teorin? I så fall vill jag å det varmaste rekommendera Morrica. Hon är rena rama lekexperten. 🙂
LikeLike
Det är tröttsamt att bara tala om lek. Oxh ännu värre att leka att man leker.
Riktig lek är på allvar!
LikeLike
Djupare än mycket annat.
LikeLike
Lek är en sinnesstämning. Om två eller flera personer kan förmedla sina idéer och sedan jämka ihop dessa, då blir den ömsesidig.
Att lek är en mental grej fick jag erfara i höstas. Då höll våra fem äldsta på avdelningen, ett tjejgäng på drygt 3½ år, på att leka mamma och barn. Där fanns en del grundläggande rekvisita: en klänning som mamman skulle ha och en dockvagn med docka i, samt lite tillfällig rekvisita. Mamman skulle kalla sina barn för “älskling”.
Efter flera månader med den leken, stod jag inte ut längre. Det var så stereotypt att man kunde bli knasig. Jag skulle utmana tjejerna. Så jag plockade undan utklädningskläder och dockvagn!
Första dagen var det en lätt förvirring i tjejgruppen. Men redan efter en liten stund hör jag plötsligt: “Kom nu älskling så går vi till parken!” Tjejerna lekte sin lek ändå. Utan rekvisita! Jag hade “förlorat”.
Och det är klart: för deras lek var en inre bild, en mental lek, som de hade förhandlat sig fram till. Vid 3½ har man både språket och tillräckligt med erfarenhet för att leka en sådan lek.
Efter någon vecka gick den hur som helst ur mode och ersattes av en annan, lika mentalt grundad lek. Tjejerna var både kreativa och väldigt verbala. Härligt!
LikeLike
Instämmer med Helena (även om jag aldrig lekt med Morrica) – och måste man verkligen teoretisera allt?
LikeLike
Just lek har en tendens att inte låta sig teoretiseras – den glider liksom mellan fingrarna.
Men jag rekommenderar den här boken som är kritisk mot den nyttiga pedagogiserade leken:
http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?search_word=lekens+flertydighet&gclid=CPOW4MOG068CFQh0mAodr0Escw
LikeLike