Rasmus Willig skriver i Sydsvenskan om en intressant tendens i tiden:
Allt fokus läggs på det positiva. Tanken är att framgångsrika prestationer ska älskas så att de förökar sig, medan det som inte fungerar ska negligeras.
De som inte gillar bekräftelseideologin ser den som en form av det George Orwell kallade New Speak som utmärks av att det inte lämnar utrymme för en enda kättersk tanke och täpper till allt utrymme för att människor fritt ska kunna kritisera det de ogillar.
Sedan lyssnar jag på Kaliber om kulturen inom polisen och plötsligt blir frågan djupt allvarlig.

Låt oss balansera det hela:
LikeLike
Det finns alltid utrymme för en nyans till.
LikeLike
Minst. Det finns, har jag hört sägas, ett oändligt antal grå shatteringar, och nästan allesammans kan särskiljas från de övriga med blotta ögat.
LikeLike
— Foten i kläm?
— Jajamen!
LikeLike
Jag antar att det alltid finns någon som har det värre?
LikeLike
En sådan attityd kanske också är en del positivetsfascismkitet?
LikeLike
Den värsta gurun för denna diskurs heter Mia.
Jag får andnöd och tvingas ta en riktigt lång lånpromenad bara jag ser och hör henne.
http://www.mtgruppen.com/personal/mia-tornblom
LikeLike
Lästips: Barbara Ehrenreich “Gilla läget”, om just positivitetsfascismen. Jag har märkt att många människor omkring mig har anammat positivt tänkande så till den milda grad att det inte går att föra en vettig diskussion om någonting länge. Minsta moln på deras Mia Törnblomhimmel måste skingras med en käck kliché och ett abrupt “locket på”. Det blir “goddag yxskaft” efter som t ex politiska diskussioner bemöts med “Men tänk på hur mycket bRA som händer i världen också”. ja, men just verkar läget i Syrien ganska förfärligt eller? Ska vi ha ett samhälle fullt av smilande nickedockor? Som aldrig kan ventilera ett problem (i världen, på arbetsplatsen etc etc) utan bara sitter och ler, förvissade om att deras påklistrade optimism kan ta dem ett karriärssnäpp högre….
LikeLike
Kanske är det en rädsla för att de problem vi sätter ord på måste vi förhålla oss till? Det är lättare att blunda.
LikeLike
Att förhålla sig till något – innebär det någon form av krav på handling? Jag är nyfiken på de där nyanserna mellan att blunda och handla. Räcker det med att känna?
Den här texten har några aktuella poänger:
http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=888
LikeLike
Nej, det räcker inte med att känna, i synnerhet räcker det inte med att milt leende klädsamt medkänna.
Att förhålla sig innebär att vara öppen med att man ser, att ta med i beräkningen, att vara medveten om och aktivt avgöra om man skall handla eller avstå från att handla, allt utifrån omständigheter och situation.
LikeLike
Visst var det Marx som sa att filosoferna hitintills hade nöjt sig med att förklara världen. Nu var det dags att förändra den!
LikeLike
Det är möjligt att han sa. Men hade han verkligen rätt om han sa det? Filosofer har satt ord på och därmed synliggjort aspekter av världen vi tidigare inte lagt märke till, eller bara tagit för givet. Därmed har de förändrat den, eftersom de tvingat oss att förhålla oss till dessa aspekter.
LikeLike