Någon skrev på Twitter att vi borde låta de internationella jurygrupperna avgöra…
Samtidigt finns det ett allvar som gör att vi inte ska slarva bort diskussionen. Det finns en stor grupp barn som inte passar in i de fyrkantiga mallarna för han och hon. Jag önskar att det fanns ett enkelt sätt att göra deras identitetsarbete mindre smärtsamt.
Jag är inte helt säker på att “hen” hårdlanseras med barnens behov för ögonen. Är det så, så all heder åt konceptet. Men finns det verkligen utrymme för lille Pip att benämnas “han” om det är så att Pip känner sig som en gosse och innerligt önskar det, eller blir det rynkade pannor då?
En människa är så mycket mer än sitt kön, men h*n är bland annat sitt kön. Det finns en hel skock oanvända vokaler kvar för den som önskar lägga till ytterligare pronomen (och språkmänniskan i mig slår frivolter över det respektlösa förhållningssättet till en ordklass som traditionellt betraktats som “färdig”, här är “hen” nästan i klass med neutrinerna) men jag ser en betydande risk att vi hamnar i en konstruerat besvärlig situation där “han” och “hon” blir fula ord och det här med kön och genus blir mer laddat och mer i fokus än någonsin tidigare i världshistorien.
Språkets funktion är att vara en del i överföringen av budskap. En del i en komplex väv bestående av förväntningar, sammanhang, timing, avsändaren som sådan och mycket mer, och målet är att få mottagaren att uppfatta det budskap som överförs. Ibland ett och samma budskap till alla mottagare, oftare med tags och undermeningar, dubbelmeningar, dolda budskap mm som leder till att olika mottagare uppfattar olika budskap, trots att de hör exakt samma ord exakt samtidigt.
Med pronominet “hen” finns bland annat undermeningarna “genus är oerhört betydelsefullt” och “genus är något skamligt, som behöver döljas”. Sannolikt oavsiktligt, men de finns där, blinkande i neon.
Apropå “hen”, läs också Claes Andersson artikel på Newsmill om att det inte bara saknas vetenskap bakom tanken om det postmoderna könet. Det finns inte ens någon ambition till vetenskap bakom de feministiska tankarna.
Woooops – det var en ganska långt dragen råsop mot olika vetenskapstraditioner som författaren inte gillade.
Jag tycker nog att det går att kritisera tanken på könsneutrala pronomen utan att dra fram de här stora kanonerna. Nu tar han chansen att såga postmoderna teoribildningar rakt av på ett svepande sätt. Därigenom gör sig skyldig till samma synd som han anklagar hen-entusiasterna för. Han blir liksom lite för ivrig.
Jag tycker han var rätt sansad.
Om han velat hade han kunnat använt lite evolutionär matematik. Men då hade postmodernisterna fattat nada.
Ungefär som det där med skript i din Ipad.
Är man naturvetare så kräver man jämvikt kring likhetstecknet i alla ekvationer.
I den socialkonstruktivistiska diskursen finns inte sådana behov.
Därav den ständiga konflikten mellan mänskliga arketyper.
Jag har inte så svårt att förena de här positionerna. Det handlar inte om att ta ställning mellan två fotbollslag. En del ekvationer kommer vi inte att kunna ställa upp av den enkla anledning att vi inte har tillgång till alla parametrar. Då får vi gissa – i bästa fall vet vi om att det vi håller på med är just kvalificerade gissningar.
Problemen uppstår väl när naturvetenskapen tror sig kunna förklara komplexa fenomen och postmodernisterna försöker bygga bilar?
Fråga en modern evolutionsbiolog hur den jobbar.
Mycket är nu för tiden ren matematik. Precis som modern medicinforskning.
Dessutom: Bara därför att en sak är jäkligt komplex så kan man inte med hedern i behåll också förakta de enklaste av fakta.
Jag är säker på att skribenten inte påstår sig hittat hela sanningen men han kanske har insett hur “skelettet” för processen är uppbyggd och försöker förstå alla utvidgade tankesystem via detta skelett.) Det är nog där frågan egentligen befinner sig. Naturvetarna protesterar när postmodernisterna inte ens accepterar det för en naturvetare sk självklara.
(Skelettet definierades redan för ca 150 år sedan av en man som vars mor och far gav namnet Charles Darwin.)
Att det inte handlar om att kunna “ta ställning mellan två fotbollslag”, låter inte det lite postmodernistiskt? Det finns inte en sanning. Alla har rätt sin sanning. Allt är relativt. Osv.
Nått säger mig att naturvetenskapen har ett bättre trackrecord på att förklara komplexa fenomen än vad postmodernisterna har. Bilar är långt mer komplexa än något som postmodernisterna någonsin har lyckats förklara…
Gör inte du samma sak nu? Att försöka jämföra två mycket lösliga storheter med varandra?
Jag menar nog att vi skulle hitta mycket stora variationer inom de två grupperna naturvetare och posmodernister. Dessutom ifrågasätter jag om vi verkligen skulle kunna göra en skarp kriteriebaserad definition av dem.
Om vi inte lyckas på den nivån blir det ganska meningslöst att jämföra trackreckord.
Jag är inte säker på att postmodernister verkligen utger sig för att ha lyckats förklara någonting. Däremot är det möjligt att de skapat trovärdiga modeller för hur ett fenomen kan förstås. Men det är klart – fenomenologi och hermeneutik kan ge vem som helst huvudvärk.
@Anders
Det finns säkert personer som föraktar “de enklaste fakta” men jag tror att det finns en större grupp som verkligen drivs av ett genuint kunskapsintresse, men som värjer sig mot positivism och reduktionism. Det var några av utgångspunkterna för kritiken mot det naturvetenskapliga paradigmet. Vi måste intressera oss även för sådant som inte går att mäta.
Ja visst inte allt går att mäta just i stunden. Därför ställer man upp hypoteser som man sen försöker bevisa med alla möjliga metoder som går att falsifiera och som dessutom håller sig på banan genom att följa sådant som redan är bevisat.
Ett sådant enkelt fakta: Tvåkönade arter har könsroller.
Eftersom den ena är en hona och den andre en parasithona.
En evolutionär process skapar då som en naturlag könsroller.
Det dramaturgiska ordet roller antyder att vi har en viss frihet att välja huruvida vi vil delta i den aktuella pjäsen. Jag föreställer mig att begreppet könsmönster har en mer predestinatorisk innebörd?
Nog är det i grunden könsmönster. Sen att vi ges möjlighet att uppleva detta som roller kan väl ses som en bonus.
Vi ikläder oss olika former av skal med syfte att få jobbet gjort.
Ta det här med hästar tex. Sk socialkonstruktivister tycker tex att kvinnors hästintresse är ett bevis för att könet är en glidande skala.
Vad dom då helt missar är den grundläggande driften.
Män var egentligen aldrig intresserade av hästar. Män var intresserade av hästen som redskap för handling och aktivitet med syfte att få olika former av jobb gjorda.
Män som inte hade häst märkte dessutom att kvinnor föredrog män med häst.
Nu för tiden föredrar kvinnor män som har helt andra redskap.
Jag läser Claes Anderssons bok om Otto och boken innehåller ett minnesvärt kapitel om det manliga vansinnet så som det manifesterades i den urspårade bastutävlingen där den ryske deltagaren finaldeltagaren dog och finnen fick svåra brännskador.
Mina problem med hen ligger inte i ett nytt pronomen, men i viljan att förneka barnen en könsidentitet. En säker könsidentitet står inte i motsats till en vid könsroll.
När man ser vilka problem personer med konstruerade könsidentiteter har, kan man inte se något positivt med detta experiment.
Jo, det finns en liten lucka här. Jag ser inte att hen skulle lösa de här gruppernas problem eller utsatthet. De äger rätten att definiera sig själv och jag är inte säker på att de köper förslaget?
Om någon önskar definieras som en hen så stöttar jag det fullt ut. Om denne någon sedemera önskar omdefiniera sig som en han, hon eller kanske rent av hun eller hän så stöttar jag det också (men kommer sannolikt att glömma bort det, ungefär som jag glömmer bort att vänner som byter kön också byter namn sådär i en hast och kallar dem vid deras tidigare namn. Det brukar tas emot med jämnmod, som tur är)
Skillnaden ligger i, som AV understryker, vem som definierar. Personen själv eller omgivningen? Jag är övertygad om att intentionen med hen är god, men vart vägen som är stenlagd med goda intentioner leder vet vi, inte sant? Av samma anledning kanske man bör vara lite försiktig med att välja formen “hin” att definiera sig med.
Jag ser en nervös vilja att försöka skapa ett lackmuspapper som ska ge utslag på fördomsfullhet och sortera upp oss i kategorierna moderna och omoderna.
Den där stenläggningen vill vi inte gärna vandra över. Inte alls om man ska vara noga. Inte aldrig!!!!
Tysta tankar 
Det verkliga problemet med “hen” är, för mig, att det i mina öron låter mer kvinnligt än “hon” till och med =/
LikeLike
Någon skrev på Twitter att vi borde låta de internationella jurygrupperna avgöra…
Samtidigt finns det ett allvar som gör att vi inte ska slarva bort diskussionen. Det finns en stor grupp barn som inte passar in i de fyrkantiga mallarna för han och hon. Jag önskar att det fanns ett enkelt sätt att göra deras identitetsarbete mindre smärtsamt.
LikeLike
Jag är inte helt säker på att “hen” hårdlanseras med barnens behov för ögonen. Är det så, så all heder åt konceptet. Men finns det verkligen utrymme för lille Pip att benämnas “han” om det är så att Pip känner sig som en gosse och innerligt önskar det, eller blir det rynkade pannor då?
En människa är så mycket mer än sitt kön, men h*n är bland annat sitt kön. Det finns en hel skock oanvända vokaler kvar för den som önskar lägga till ytterligare pronomen (och språkmänniskan i mig slår frivolter över det respektlösa förhållningssättet till en ordklass som traditionellt betraktats som “färdig”, här är “hen” nästan i klass med neutrinerna) men jag ser en betydande risk att vi hamnar i en konstruerat besvärlig situation där “han” och “hon” blir fula ord och det här med kön och genus blir mer laddat och mer i fokus än någonsin tidigare i världshistorien.
LikeLike
Språket centrala funktion borde vara information och målet precision – nu tycks målet vara att dölja något av oklara skäl.
Efter att ha läst Nöjesguidens hypade hennummer har jag svårt att ta diskussionerna på allvar. Inte arg, inte upprörd – bara trött.
LikeLike
Språkets funktion är att vara en del i överföringen av budskap. En del i en komplex väv bestående av förväntningar, sammanhang, timing, avsändaren som sådan och mycket mer, och målet är att få mottagaren att uppfatta det budskap som överförs. Ibland ett och samma budskap till alla mottagare, oftare med tags och undermeningar, dubbelmeningar, dolda budskap mm som leder till att olika mottagare uppfattar olika budskap, trots att de hör exakt samma ord exakt samtidigt.
Med pronominet “hen” finns bland annat undermeningarna “genus är oerhört betydelsefullt” och “genus är något skamligt, som behöver döljas”. Sannolikt oavsiktligt, men de finns där, blinkande i neon.
LikeLike
Jo, det blir en väldigt kraftfull signal mellan de invigda – vi förstår!
LikeLike
Mats!
Apropå “hen”, läs också Claes Andersson artikel på Newsmill om att det inte bara saknas vetenskap bakom tanken om det postmoderna könet. Det finns inte ens någon ambition till vetenskap bakom de feministiska tankarna.
http://www.newsmill.se/artikel/2012/02/28/ingen-vetenskap-bakom-tanken-om-det-postmoderna-k-net
LikeLike
Woooops – det var en ganska långt dragen råsop mot olika vetenskapstraditioner som författaren inte gillade.
Jag tycker nog att det går att kritisera tanken på könsneutrala pronomen utan att dra fram de här stora kanonerna. Nu tar han chansen att såga postmoderna teoribildningar rakt av på ett svepande sätt. Därigenom gör sig skyldig till samma synd som han anklagar hen-entusiasterna för. Han blir liksom lite för ivrig.
LikeLike
Jag tycker han var rätt sansad.
Om han velat hade han kunnat använt lite evolutionär matematik. Men då hade postmodernisterna fattat nada.
Ungefär som det där med skript i din Ipad.
Är man naturvetare så kräver man jämvikt kring likhetstecknet i alla ekvationer.
I den socialkonstruktivistiska diskursen finns inte sådana behov.
Därav den ständiga konflikten mellan mänskliga arketyper.
LikeLike
Jag har inte så svårt att förena de här positionerna. Det handlar inte om att ta ställning mellan två fotbollslag. En del ekvationer kommer vi inte att kunna ställa upp av den enkla anledning att vi inte har tillgång till alla parametrar. Då får vi gissa – i bästa fall vet vi om att det vi håller på med är just kvalificerade gissningar.
Problemen uppstår väl när naturvetenskapen tror sig kunna förklara komplexa fenomen och postmodernisterna försöker bygga bilar?
LikeLike
Fråga en modern evolutionsbiolog hur den jobbar.
Mycket är nu för tiden ren matematik. Precis som modern medicinforskning.
Dessutom: Bara därför att en sak är jäkligt komplex så kan man inte med hedern i behåll också förakta de enklaste av fakta.
Jag är säker på att skribenten inte påstår sig hittat hela sanningen men han kanske har insett hur “skelettet” för processen är uppbyggd och försöker förstå alla utvidgade tankesystem via detta skelett.) Det är nog där frågan egentligen befinner sig. Naturvetarna protesterar när postmodernisterna inte ens accepterar det för en naturvetare sk självklara.
(Skelettet definierades redan för ca 150 år sedan av en man som vars mor och far gav namnet Charles Darwin.)
LikeLike
Mats!
Att det inte handlar om att kunna “ta ställning mellan två fotbollslag”, låter inte det lite postmodernistiskt? Det finns inte en sanning. Alla har rätt sin sanning. Allt är relativt. Osv.
Nått säger mig att naturvetenskapen har ett bättre trackrecord på att förklara komplexa fenomen än vad postmodernisterna har. Bilar är långt mer komplexa än något som postmodernisterna någonsin har lyckats förklara…
LikeLike
@medborgare x
Gör inte du samma sak nu? Att försöka jämföra två mycket lösliga storheter med varandra?
Jag menar nog att vi skulle hitta mycket stora variationer inom de två grupperna naturvetare och posmodernister. Dessutom ifrågasätter jag om vi verkligen skulle kunna göra en skarp kriteriebaserad definition av dem.
Om vi inte lyckas på den nivån blir det ganska meningslöst att jämföra trackreckord.
Jag är inte säker på att postmodernister verkligen utger sig för att ha lyckats förklara någonting. Däremot är det möjligt att de skapat trovärdiga modeller för hur ett fenomen kan förstås. Men det är klart – fenomenologi och hermeneutik kan ge vem som helst huvudvärk.
LikeLike
@Anders
Det finns säkert personer som föraktar “de enklaste fakta” men jag tror att det finns en större grupp som verkligen drivs av ett genuint kunskapsintresse, men som värjer sig mot positivism och reduktionism. Det var några av utgångspunkterna för kritiken mot det naturvetenskapliga paradigmet. Vi måste intressera oss även för sådant som inte går att mäta.
Och sedan kom syndafallet?
LikeLike
Ja visst inte allt går att mäta just i stunden. Därför ställer man upp hypoteser som man sen försöker bevisa med alla möjliga metoder som går att falsifiera och som dessutom håller sig på banan genom att följa sådant som redan är bevisat.
Ett sådant enkelt fakta: Tvåkönade arter har könsroller.
Eftersom den ena är en hona och den andre en parasithona.
En evolutionär process skapar då som en naturlag könsroller.
LikeLike
Roller eller mönster?
Det dramaturgiska ordet roller antyder att vi har en viss frihet att välja huruvida vi vil delta i den aktuella pjäsen. Jag föreställer mig att begreppet könsmönster har en mer predestinatorisk innebörd?
LikeLike
Nog är det i grunden könsmönster. Sen att vi ges möjlighet att uppleva detta som roller kan väl ses som en bonus.
Vi ikläder oss olika former av skal med syfte att få jobbet gjort.
Ta det här med hästar tex. Sk socialkonstruktivister tycker tex att kvinnors hästintresse är ett bevis för att könet är en glidande skala.
Vad dom då helt missar är den grundläggande driften.
Män var egentligen aldrig intresserade av hästar. Män var intresserade av hästen som redskap för handling och aktivitet med syfte att få olika former av jobb gjorda.
Män som inte hade häst märkte dessutom att kvinnor föredrog män med häst.
Nu för tiden föredrar kvinnor män som har helt andra redskap.
LikeLike
Jag tror jag förstår att jag inte förstår.
Hur kan man vara intresserad av hästar? Det är en stor gåta för mig.
Jag är omgiven av hästgårdar och förstår att det är lite som att spela på Lotto – ibland händer det att aveln ger utdelning och då är det kul!
Men att på allvar vara intresserad…
LikeLike
Det är lite som herrbastun…..
LikeLike
Jag läser Claes Anderssons bok om Otto och boken innehåller ett minnesvärt kapitel om det manliga vansinnet så som det manifesterades i den urspårade bastutävlingen där den ryske deltagaren finaldeltagaren dog och finnen fick svåra brännskador.
Lite udda.
LikeLike
Mina problem med hen ligger inte i ett nytt pronomen, men i viljan att förneka barnen en könsidentitet. En säker könsidentitet står inte i motsats till en vid könsroll.
När man ser vilka problem personer med konstruerade könsidentiteter har, kan man inte se något positivt med detta experiment.
LikeLike
Jo, det finns en liten lucka här. Jag ser inte att hen skulle lösa de här gruppernas problem eller utsatthet. De äger rätten att definiera sig själv och jag är inte säker på att de köper förslaget?
LikeLike
Om någon önskar definieras som en hen så stöttar jag det fullt ut. Om denne någon sedemera önskar omdefiniera sig som en han, hon eller kanske rent av hun eller hän så stöttar jag det också (men kommer sannolikt att glömma bort det, ungefär som jag glömmer bort att vänner som byter kön också byter namn sådär i en hast och kallar dem vid deras tidigare namn. Det brukar tas emot med jämnmod, som tur är)
Skillnaden ligger i, som AV understryker, vem som definierar. Personen själv eller omgivningen? Jag är övertygad om att intentionen med hen är god, men vart vägen som är stenlagd med goda intentioner leder vet vi, inte sant? Av samma anledning kanske man bör vara lite försiktig med att välja formen “hin” att definiera sig med.
LikeLike
Bra sammanfattat!
Jag ser en nervös vilja att försöka skapa ett lackmuspapper som ska ge utslag på fördomsfullhet och sortera upp oss i kategorierna moderna och omoderna.
Den där stenläggningen vill vi inte gärna vandra över. Inte alls om man ska vara noga. Inte aldrig!!!!
LikeLike
Och trots alla goda föresatser traskar vi där rätt som det är, nöjt leende åtminstone tills vi känner den karaktäristiska svaveldoften.
LikeLike