Det är en entusiastisk samling kvinnor som på konferensen Rösträtt diskuterar betydelsen av musik för barnens utveckling. Ibland kanske lite väl godhjärtade för min smak.
“Vi ska rädda sången, vi ska rädda rösterna, vi ska skydda barnen”. Ett övermått av godhet gör mig matt och när de diskuterar Lady Gagas klädsmak börjar jag snegla mot ytterdörren.
Den andra dagen arbetar vi i Open space och det är en spännande form att mötas.
https://twitter.com/#!/tystatankar/status/178049175827644416
Jag leder ett seminarium med rubriken “myten om den goda nyttiga och könsneutrala barnvisan” och försöker förklara varför vi kallade våra sångböcker Pojkaktiga.
När jag lyssnar på den här sången blir jag själv fundersam: Pärlor
Det är bra med teorier som inte gör anspråk på att förklara hela tillvaron.
Dessutom var det roligt att träffa twitteransiktet Alice Myllenberg IRL.
Tack för ett bra arrangemang!
Tysta tankar 
Har sett en hel del flickor som glatt sjungit Hajarna och I en grav i öknens slut. De älskar lite pojkaktiga sånger som utmanar den annars så sötsliskiga barnvisan i rosa moln, de som ska vara goda, skyddande, snälla och nyttiga.
Vad de kallas kanske spelar mindre roll. Huvudsaken är att de utmanar det kvinnliga tolkningsföreträdet på hur barnvisor ska vara. Misstänker att de fortfarande inte faller i så god jord hos många förskollärare eftersom de handlar om blod, spöken, skelett och människoätande hajar. Jag skulle kalla dem nyttiga just för att de får barnen att relatera till livets mörkare sidor.
LikeLike
Tack – ungefär så tänker jag.
Vad den eventuella nyttigheten egentligen är kan vi bara spekulera i och jag går nog på känsla. Ett annat seminarium hette: “must we love the songs we sing?” och jag tänkte på den givna motfrågan: “must we sing the songs we love?””
LikeLike