Tollin kastar här ljus över något väsentligt. Den svenska jämställdhetens framgång är idag sann endast utifrån en given förutsättning: att berättelsen om kön är en separat berättelse, oberoende av varje materiell, ekonomisk och annan politisk eller social ordning. Men att kampen för feminism eller jämställdhet skulle vara en fråga som ligger ”bortom” höger och vänster är i sig ett uttryck för en högerpolitik som vägrar att se dessa växelverkande strukturer. Denna reducering av feminism till en fråga om (enbart) kön är inte en slump men ett resultat av en historisk process som också går hand i hand med en högervridning och en individualisering av samhället och politiken i stort. En process som grundas i uteslutningen av ett mer omfattande socialt jämlikhetsideal. En radikalt ”feministisk” hållning blev förvisso möjlig i en politisk offentlighet, men bara på villkoret att alla andra aspekter av det rådande förtrycket fasades ut.
Tysta tankar 
Orkade just nu inte läsa hela artikeln, men det slår mig att tankarna är de samma som i boken “Jämlikhetsanden”. Om man inte ökar jämlikheten, kommer jämställdheten inte att göra det heller. Det är svårt att tänka sig jämställda människor i ett samhälle där alfahannarna styr.
Likaså känns det helt riktigt att dagens samhälle är ultraindividualistiskt. Att kunna se sociala sammanhang är svårt idag. Man vill lägga all skuld (liksom all framgång) i alla frågor på individen. Jämför med den “nya” barnsynen från 90-talet.
Jag vet inte hur du känner för det, men själv är jag lite trött på individualism och feminism. Jämlikhet och jämställdhet känns bättre.
LikeLike
Det känns som om orden svider i munnen och jag har svårt att säga något sammanhängande. På ett mycket personligt svar är jag nog ganska indivindualistisk – åtminstone när det gäller lek och rätten att definiera sig själv hamnar jag närmre Nietsche än Marx.
LikeLike
Jag är också individualist men jag ser hur vi påverkas och är beroende av varandra. Det räcker med att gå till mitt arbetslag och min familj där jag är en individ men i grupp. Svårare blir det att se sammanhanget för ett helt land eller en stad. Men vi är ändå sammanflätade i vår individualitet.
LikeLike
Nyckelordet är tillit. Något ganska skört och de flesta av oss har svårt att lita på personer som vi inte har starka band till.
LikeLike
Faktum är att svenskarnas tillit var större för 20 år sedan än det är nu. Något i samhället har gjort att vi allt mindre litar på andra. Ändå ligger vi bättre till än många andra länder i världen. Vilket speglar sig i att vi ännu är ett relativt snällt samhälle.
Men att se och förstå att den skatt jag betalar kommer både mig och andra till del i form av skola, vård och omsorg är väl inte så svårt? Det handlar då inte om tillit till enskilda personer (utom kanske då vi ska lita på en läkare eller lärare), utan att lite på samhällets organisation. Visst det är inte så personligt, men det är lite som det jag skrev i stycken ovan.
LikeLike
Jag tycker inte det är svårt men inser att SD är ett symptom på något som svajar till. Plötsligt flirtar vi med det politiskt inkorrekta och för mig är Danmark bara en kort tågresa bort.
Där frodas populismen och bilden av en möjlig gemenskap bygger väldigt mycket på homogenitet. Vi litar på dem som är som oss själva.
LikeLike
På vilket sätt har SD och jämställdhet/jämlikhet med varandra att göra? Jag vet inte om SD står för något av dessa begrepp.
Jag minns också den där debatten från 80-talet om att samhället höll på att nivelleras och alla olikheter tas bort. Som om jämlikheten och att vi alla hjälptes åt att betala välfärden, skulle sudda ut folks identitet. De krafter som drev en tesen gjorde det naturligtvis av ideologiska skäl. Och talar vi populism, så var det ett extremt tydligt exempel, kan jag se idag. Men då var det svårare att genomskåda. Man såg inte vad det stod för i praktiken.
LikeLike
Jag menar att SD:s framgångar går att förstå som ett motstånd mot det moderna projektet. Det finns en hel del retorik som vill skydda den lilla människan från en klåfingrig stat.
Antagligen är det anledningen till att många hetsar upp sig över den ganska ointressanta symbolfrågan “hen”.
Jag försöker framhärda i hållningen att det går att vara kritisk mot staten från helt andra utgångspunkter. Jämställdheten har andra dimensioner.
LikeLike