Fredrik Persson presenterar en ny bok om Stalins terror.
Därför är den tyske historikern Karl Schlögels bok ”Terror och dröm. Moskva år 1937” lika viktig som välkommen. Han låter sin text präglas av moraliskt patos, men hemfaller aldrig åt politisk plakathissande. Framför allt förmår han framställa det förflutna på ett sätt som gör även dess mest oförställbara beståndsdelar förnimbara.
Jag menar att det finns en tendens att som Claes Malmberg i debatt om feminism använda begreppet stalinism på ett slarvigt sätt. Det räcker inte med att vara vagt intolerant.
Vitaliteten avslöjar den kraft som krävdes för att hålla samhället i schack. 1934 utsågs 139 partisekreterare i staden Moskva. Fem år senare innehade endast sju av dessa alltjämt sina ämbeten. Resten hade arresterats, mördats eller drivits till självmord.
Så, jag rekommenderar att vi lämnar Stalin utanför debatten om feminismens brister.

Vilket ord skall då väljas som ersättning för den känsla som man vill få fram.
Är tex “batongfeminism” ett bättre ord. Vissa har provat med “tokfeminism”.
Själv testade jag “argfeminism”. Det sista känns väl rätt OK?
LikeLike
I dagens polariserade läge kanske vi ska undvika alla förled som kan uppfattas som kränkande? Normalt sätt strävar vi efter att definiera grupper och begrepp med så hör precision som möjligt, men jag tror att det finns ett problem i att en del av kritiken mot feminismen är onyanserad och hämndlysten.
Följden blir att rörelsen sluter sig och hänvisar till sina stolta traditioner (rösträttskamp och förskoleutbyggnad) för att slippa ta itu med de inre motsättningar som är en naturlig del av en sund rörelse.
Vi riskerar att få en debatt om huruvida vi är för eller mot “kvinnor” – eller vilket kön som egentligen är mest betydelsefullt.
LikeLike
Men hur beter man sig då när man vill nyansera kategorier.
En del feminister är ju i grunden pragmatiker och ganska sansade.
Och vissa män är ju bevisligen sk “måste vara feminister”.
Det grundläggande problemet är att ordet humanist inte användes.
Finns det feminister så måste det av naturliga skäl finnas maskulinister.
LikeLike
Feminism är i sig en tudelad rörelse: De som vill lyfta fram det unika i att vara just kvinna – och de som menar att könet är oviktigt.
Trots denna inneboende motsättning är det möjligt att driva rättvisefrågor på en grundläggande nivå och jag möter få män som inte helhjärtat ställer sig bakom kraven på likabehandling och skydd mot våld.
Jag vet inte om maskulinister är ett bra ord – de flesta män vill nog bara vara ifred och jag tror att försöken att konstruera någon form av manlig norm riskerar att slå tillbaka.
Däremot tycker jag det ytterst underligt att det inte finns någon kritisk feminitetsforskning (jfr kritisk maskulinitetsforskning) inom akademin.
LikeLike
Ja. Det är därför som jag envetet påpekar att jag är humanist och inget annat.
(djurvännerna tycker säkert illa om mig när jag intar denna ståndpunkt.)
LikeLike
Mats så är det alltid när någontiong blir en sekt. Den delen av kvinnorörelsen är just sekter. De stavas ROKS mm.
LikeLike
Ja, den som läst “Stalin – den röde tsaren och hans hov” slutar nog att göra den jämförelsen.
LikeLike
“anti-jämställdister” och “anti-jämställdism” är en bra benämning på de personer och den ideologi/praktik som avses med de, med rätta, arga tillmälena.
LikeLike
Så var går gränsen?
De som hyllade Sovjetunionen fram till 1953, är inte de stalinistiska? De gjorde det oftast omedvetet (eller endast naivt medvetna) om de fasansfulla övergrepp som pågick. Men finns det inte en symbolik i denna förfärliga naiviteten? Det sker med jämna mellanrum som i Cambodja (76-79), Nordkorea eller Afghanistan (under talibanernas styre).
Även om det är osmakligt att blanda in denna diktator (eller andra), är det inte att dra för stora växlar att tro att de Malmberg kallar stalinistiska är feminister som hyllar Stalins skräckvälde?
LikeLike
De kan också vara lysenkoister fast det öknamnet har inte riktigt fastnat i folksjälen.
Jag menar nog att vi ska vara återhållsamma med skällsorden – särskilt i känsliga frågor.
LikeLike