Ja inte är det lätt att vara man. Försöker man sig på det pompöst romantiskt kvinnliga spåret – ja då är man dömd.
Väljer man den andra vägen så är man patriarkal.
Två fel av två fel möjliga.
Så ni koketterar och poserar! Hos vem väcker det oro? Hos andra män? Varför? För att dessa Byronesqua känslodemonstrationer faktiskt uppfattas som grundligt tilltalande av många kvinnor, i synnerhet om där finns mer i mannen än bara denna enda position?
Varken Meatloaf eller Bolton, eller för den delen lord Byron, framstår som svaga. Förtvivlade ibland, dramatiska, passionerade, definitivt, men svaga? Inte det minsta.
Flinck och Ranelid tillhör en annan kategori män, en grupp som tycks sträva mot denna form av manlighet utan att riktigt nå fram. De snavar liksom sitt eget fokus på sig själva, de intar ställningen, de ikläder sig rollen men når inte riktigt ända fram.
Visst är det så. En skiljelinje som ofta är lättare att upptäcka är hur angelägen personen i fråga är om att vårda sin image – Ranelids aningen skrattretande ‘rasande’ över det som uppfattas som angrepp visar att han upplever sin position som osäker. Boltons glada flin och obekymrade axelryckning i samma situation skickar ett helt annat budskap till publiken (de är ju båda offentliga personer, och det vi pratar om är publikens uppfattning av dem)
Jag är ganska svag för återhållsamma sångare och har haft svårt för de som lägger ner mycket energi på att visa hur mycket känner. Joe Cocker, Tom Waits, Thåström är några som jag uppfattar som alltför retoriska.
Men i arenarockens tidevarv handlar det om att nå ut och jag inser att de stora gesterna är nödvändiga. Man får inte vara kräsen – i operans värld har det storslagna varit grundläge!
En fotbollsarena kräver en annan sorts anslag än en intim scen där publiken sitter i princip i knät på artisten, visst är det så. Bruce Dickinson (Iron Maiden) har beskrivit det som att han strävar efter att kommunicera direkt med personen längst fram vid kravallstaketet och personen längst bort på läktaren eller i lokalen. Lyckas han med det når han alla däremellan också. Det är en hållning som går att anpassa efter storleken på lokalen (och ett gott råd även till läraren).
Ungefär att läraren kan vara ämnet undervisningen. Jag hade lite svårt att ta till mig budskapet men om vi tänker att publiken/eleverna egentligen inte vill veta vad som ligger bakom uttryckey (eller vad det är för verklighet läraren försöker beskriva) då blir konserten (eller lektionen) en sorts här och nu upplevelse som handlar om en form av symbios mellan artist/publik alternativt lärare/elev. Det gäller liksom att skapa det där starka emotionella bandet som skjuter tvivlen åt sidan och får oss att vilja ge oss hän.
Det är ett stort ansvar att lägga i händerna på artister/lärare och det finns en riskabel underton av manipulation. Vi vill bli förförda. Eller som det heter inom litteraturen ” the willing suspension of disbelief”
Nej, egentligen inte. Den formen av teatralisk musik som Queen gjorde var alldeles för distanserad och stiliserad. Som åhörare behöver jag inte tro på att det är på riktigt, det finns en ironisk glimt i överenskommelsen som gör det pompösa uthärdligt.
Jag tänker att i klassisk teater eller litteratur är texten en representation av något som existerar utanför det konstnärliga uttrycket. Vi läser en bok för att förstå världen. Författaren utnyttjar sina erfarenheter för att berätta något viktigt. Det handlar om kommunikation eller överförande av information.
I en annan modell är konsten livet. Vi går in i ett särskilt rum och vill bli berörda. Sambandet med världen utanför är ointressant – det viktigaste är att konstnären/artisten har förmåga att dra in oss i sin trollkrets.
Vi lyssnar ju inte på Freddy Mercury för att han ska berätta hur det var på den tiden. Vi vill vara nära personen Freddy Mercury och drömmen är att få gå fram och känna på honom.
Skillnaden mellan Queen och de andra är att den gruppen experimenterade med olika stilar och att de pendlar mellan avantgardism och väldigt kommersiella former. Det gör att riktiga rockfans blev ganska förvirrade och projiceringen av “äkthet” blev komplicerad.
Hmmm… Jag ångrar lite att jag gav mig in på den här diskussionen och famlar efter lämpliga teorier.
Jag tror att det är möjligt att förena ytterligheter – kanske är den här posten ett försök att bejaka mina känslor. Nu ska jag bara hitta en lämplig form för utlevelsen!
För mig så var detta framförande nästan ett personligt paradigm.
Här insåg jag hur stor del det personliga tilltalet egentligen är av en låt.
Innan hade jag nämligen fått allergiattacker av detta musikstycke.
Schlagerns värld följer sina egna lagar. Ibland skymtar det till något personligt som gör att vi snuddar vid tanken på att artisten verkligen menar något.
– Är Carolas hängivenhet en form av personligt färgat religiöst uttryck
– Sjunger Mollys Sanden om sitt spruckna kärleksförhållande med Eric Saade?
Men det är undantag. Normalt sätt behöver vi inte ta ställning till sådana komplicerade frågeställningar.
Är inte själva poängen med schlager att det ska vara lika lättuggat, lättsmält och motståndslöst oförargligt, och därmed lika lättglömt, som hissmusik?
Det är väl brotten mot dylika överenskommelser som gör att vi överhuvudtaget slår på TVn för att titta? Hissmusik i all ära, men vore det bara sånt skulle vi knappast bry oss.
Samtidigt finns det en Mozartsk paradox under ytan. Genom att lyssna mycket sval och neutral musik händer det ibland att vi glömmer bort våra försvar och kommer bakom de allra ytligaste känslorna. Då handlar det mer om att släppa kontrollen i lyssnandet.
Så tänker jag!
Även om varje försök att avgränsa och definiera genren är dömt att misslyckas så tänker jag mig urschlagern som något i stil med Lill-Babs bidrag.
Ett oskyldigt kvittrande utan djupare avsikt – därmed är den osårbar för de antydningar vi gör mot Bolton och Meatloaf om “bristande äkthet”.
Ja inte är det lätt att vara man. Försöker man sig på det pompöst romantiskt kvinnliga spåret – ja då är man dömd.
Väljer man den andra vägen så är man patriarkal.
Två fel av två fel möjliga.
LikeLike
De stora känslorna – ja vad ska vi göra av dem?
Förtvivlade män väcker oro och då kanske det är lättast att avfärda uttrycken som pompös kitch.
LikeLike
Så ni koketterar och poserar! Hos vem väcker det oro? Hos andra män? Varför? För att dessa Byronesqua känslodemonstrationer faktiskt uppfattas som grundligt tilltalande av många kvinnor, i synnerhet om där finns mer i mannen än bara denna enda position?
LikeLike
Jo det kan nog vara så att andra män upplever den här sårbarheten och känslosamheten som en plågsam påminnelse om något vi förlorat.
Nu kör vi “stiff upper lip” och hånar dem som faller ur ramen för den kontrollerade manligheten. Flinck och Ranelid rör sig i det här gränslandet.
Jag är inte säker på att kvinnor är mer toleranta mot gränsöverskridande. Är svaghet attraktivt? Förtvivlan?
LikeLike
Varken Meatloaf eller Bolton, eller för den delen lord Byron, framstår som svaga. Förtvivlade ibland, dramatiska, passionerade, definitivt, men svaga? Inte det minsta.
Flinck och Ranelid tillhör en annan kategori män, en grupp som tycks sträva mot denna form av manlighet utan att riktigt nå fram. De snavar liksom sitt eget fokus på sig själva, de intar ställningen, de ikläder sig rollen men når inte riktigt ända fram.
LikeLike
Kanske går det att skilja mellan posörerna och de där äkta peronligheterna som lyckas övertyga omgivningen om autenticiteten i deras uttryck?
Jag är rädd att vi ofta överskattar vår förmåga att göra kategoriseringarna och bländas av ytan (skrovlig röst=hårt liv)
LikeLike
Visst är det så. En skiljelinje som ofta är lättare att upptäcka är hur angelägen personen i fråga är om att vårda sin image – Ranelids aningen skrattretande ‘rasande’ över det som uppfattas som angrepp visar att han upplever sin position som osäker. Boltons glada flin och obekymrade axelryckning i samma situation skickar ett helt annat budskap till publiken (de är ju båda offentliga personer, och det vi pratar om är publikens uppfattning av dem)
LikeLike
Jag är ganska svag för återhållsamma sångare och har haft svårt för de som lägger ner mycket energi på att visa hur mycket känner. Joe Cocker, Tom Waits, Thåström är några som jag uppfattar som alltför retoriska.
Men i arenarockens tidevarv handlar det om att nå ut och jag inser att de stora gesterna är nödvändiga. Man får inte vara kräsen – i operans värld har det storslagna varit grundläge!
LikeLike
En fotbollsarena kräver en annan sorts anslag än en intim scen där publiken sitter i princip i knät på artisten, visst är det så. Bruce Dickinson (Iron Maiden) har beskrivit det som att han strävar efter att kommunicera direkt med personen längst fram vid kravallstaketet och personen längst bort på läktaren eller i lokalen. Lyckas han med det når han alla däremellan också. Det är en hållning som går att anpassa efter storleken på lokalen (och ett gott råd även till läraren).
LikeLike
Jag tänker att vi närmar oss retorikens fält. Tina Kindberg skriver i boken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127130061
Ungefär att läraren kan vara ämnet undervisningen. Jag hade lite svårt att ta till mig budskapet men om vi tänker att publiken/eleverna egentligen inte vill veta vad som ligger bakom uttryckey (eller vad det är för verklighet läraren försöker beskriva) då blir konserten (eller lektionen) en sorts här och nu upplevelse som handlar om en form av symbios mellan artist/publik alternativt lärare/elev. Det gäller liksom att skapa det där starka emotionella bandet som skjuter tvivlen åt sidan och får oss att vilja ge oss hän.
Det är ett stort ansvar att lägga i händerna på artister/lärare och det finns en riskabel underton av manipulation. Vi vill bli förförda. Eller som det heter inom litteraturen ” the willing suspension of disbelief”
Och nu fick jag en anledning att friska upp de här teorierna:
http://en.wikipedia.org/wiki/Suspension_of_disbelief
LikeLike
Förstår jag dig rätt om du tänker ungefär såhär?
LikeLike
Nej, egentligen inte. Den formen av teatralisk musik som Queen gjorde var alldeles för distanserad och stiliserad. Som åhörare behöver jag inte tro på att det är på riktigt, det finns en ironisk glimt i överenskommelsen som gör det pompösa uthärdligt.
LikeLike
Då måste jag be dig att förtydliga hur du menade? Jag vill gärna förstå.
LikeLike
Jag tänker att i klassisk teater eller litteratur är texten en representation av något som existerar utanför det konstnärliga uttrycket. Vi läser en bok för att förstå världen. Författaren utnyttjar sina erfarenheter för att berätta något viktigt. Det handlar om kommunikation eller överförande av information.
I en annan modell är konsten livet. Vi går in i ett särskilt rum och vill bli berörda. Sambandet med världen utanför är ointressant – det viktigaste är att konstnären/artisten har förmåga att dra in oss i sin trollkrets.
Vi lyssnar ju inte på Freddy Mercury för att han ska berätta hur det var på den tiden. Vi vill vara nära personen Freddy Mercury och drömmen är att få gå fram och känna på honom.
Skillnaden mellan Queen och de andra är att den gruppen experimenterade med olika stilar och att de pendlar mellan avantgardism och väldigt kommersiella former. Det gör att riktiga rockfans blev ganska förvirrade och projiceringen av “äkthet” blev komplicerad.
Hmmm… Jag ångrar lite att jag gav mig in på den här diskussionen och famlar efter lämpliga teorier.
LikeLike
Ska vi släppa den lite diskret och låtsas att vi fick annat att tänka på?
LikeLike
Vi låter den vila. En fördel med musik är att kravet på koncensus är underbart lågt!
LikeLike
Jag tror att det är möjligt att förena ytterligheter – kanske är den här posten ett försök att bejaka mina känslor. Nu ska jag bara hitta en lämplig form för utlevelsen!
LikeLike
Vart hamnar detta manliga uttryck. Är det också ett slags poserande.
LikeLike
Ett mycket utstuderat och genomtänkt poserande, absolut.
LikeLike
För mig så var detta framförande nästan ett personligt paradigm.
Här insåg jag hur stor del det personliga tilltalet egentligen är av en låt.
Innan hade jag nämligen fått allergiattacker av detta musikstycke.
LikeLike
Jag kan inte minnas att jag hört låten innan, så jag kan inte uttala mig om de aspekter du ger uttryck för i detta sammanhang.
LikeLike
LikeLike
Schlagerns värld följer sina egna lagar. Ibland skymtar det till något personligt som gör att vi snuddar vid tanken på att artisten verkligen menar något.
– Är Carolas hängivenhet en form av personligt färgat religiöst uttryck
– Sjunger Mollys Sanden om sitt spruckna kärleksförhållande med Eric Saade?
Men det är undantag. Normalt sätt behöver vi inte ta ställning till sådana komplicerade frågeställningar.
LikeLike
Är inte själva poängen med schlager att det ska vara lika lättuggat, lättsmält och motståndslöst oförargligt, och därmed lika lättglömt, som hissmusik?
LikeLike
Jo, så har det varit. Och därför blir effekten så stark när det kommer någon och försöker beskriva egna upplevelser.
Jag tror att Sara Wargas sång om kvinnomisshandel förra året var ett attentat mot den överenskommelse du beskriver.
LikeLike
Det är väl brotten mot dylika överenskommelser som gör att vi överhuvudtaget slår på TVn för att titta? Hissmusik i all ära, men vore det bara sånt skulle vi knappast bry oss.
LikeLike
Samtidigt finns det en Mozartsk paradox under ytan. Genom att lyssna mycket sval och neutral musik händer det ibland att vi glömmer bort våra försvar och kommer bakom de allra ytligaste känslorna. Då handlar det mer om att släppa kontrollen i lyssnandet.
LikeLike
Jag länkade till den här fina schlagern hos dig.
Det är liksom en egen genre med oskyldig språkglädje:
LikeLike
Innebär det, menar du, att schlager i någon mån är motsatsen till t ex Bolton och Meatloaf?
LikeLike
Så tänker jag!
Även om varje försök att avgränsa och definiera genren är dömt att misslyckas så tänker jag mig urschlagern som något i stil med Lill-Babs bidrag.
Ett oskyldigt kvittrande utan djupare avsikt – därmed är den osårbar för de antydningar vi gör mot Bolton och Meatloaf om “bristande äkthet”.
– Vad trodde du?
LikeLike
Gör vi sådana antydningar? Mot Meatloaf?!?
Det är ett vi jag står utanför!
Morrica ❤ Meatloaf
LikeLike
Jag skulle nog kunna lära mig att älska honom!
Har förstått att det är en bra att börja med de äldre skivorna.
LikeLike
Mycket. Och lägg märke till texterna
LikeLike
Äsch – flash och iPad. Återkommer!
LikeLike
Så jäkla liten vart den ändå inte- denna utvikning.
LikeLike
Nej – och jag har en aning om att ämnet inte är uttömt!
LikeLike