Ur intervjun med redaktören:
Vilka är strategierna?
– Den ena strategin är könsneutralitet som i praktiken ofta inneburit att det maskulina lyfts fram som norm och att bara det feminina setts som könat. Man byter inte namn på byggvrån eller snickarrummet utan bara på dockvrån. Den andra strategin är den kompensatoriska pedagogiken som går ut på att få barnen att överskrida könsnormerna. Flickor får öva på att vara stora, starka och modiga medan pojkarna övar på att vara snälla och prata om känslor. Det bygger på tydliga föreställningar om flickor och pojkar och riskerar att förstärka snarare än problematisera stereotyper.
Mina erfarenheter är helt omvända. Det är inte det maskulina som lyfts fram som norm i förskolan och jag skulle uppskatta att det är mindre än 5% som har välutrustade snickarrum.
Om vi utgår från två så vitt skilda verklighetsbeskrivningar finns det en uppenbar risk att bilden av metoder och problem blir helt annorlunda.
Jag gillar författarnas försök att omvärdera 70-talets dialogpedagogik och hoppas att Freire åter blir ett namn på den pedagogiska kartan. Annars hade jag gärna hört Daniel Kallos försvara kritiken mot kritiken av det som han kallade ” den rosa pedagogiken”. Första gången jag mötte Kallos var 1977 och jag tror inte att metodiklärarna vid förskollärarutbildningen i Malmö har glömt hans kraftfulla framträdande i E122. Det var väldigt livat.
Tysta tankar 
Ja det är fascinerat hur olika tillvaron kan upplevas.
Själv gick jag redan under 60 och 70 talet i en skola som utan tvekan upplevdes som riktigt rosa.
Om jag nu räknar bort min omtalade slöjdlärare och mina underbara år på Chalmers.
LikeLike
Kritiken mot den så kallade dialogpedagogiken handlade om den byggde på oförenliga kunskapsteoretiska antaganden.
Hombuger Erikssons freudianskt inspierade utvecklingsteorier, Piaget kognnitivistiskt konstruktivistiska faser och Freires revolutionära tankar om språkets betydelse för folkets befria genom alfabetiseringskampanjet. Det var ett lätt projekt att skjuta det här teoribygget i sank med hjälp av marxism. Ingen gjorde det roligare än Daniel Kallos.
Idag önskar jag att han inte hade varit lika skoningslös. Det rasslade ut en hel del barn med badvattnet och dagens studenter är besatta av Vygotski och Stern. Språk och relation – det kan bli lite tröttsamt.
LikeLike
Nu fattade jag inte mycket. Jag ger överlag inte mycket för utopiska pedagogiska teorier.
Jag är generellt mer inriktad på sånt som bygger välfärd.
LikeLike
Tja – jag är inte säker på att det är mycket att fördjupa sig i. Men det är riskabelt att ta en teori om känslor, en annan om intellektet och en tredje om politik och pedagogik.
Går det så går det, liksom…
Jag tror att Freire byggde en hel del välförd i Sydamerika. Alfabetisering var startskottet för mycket.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Paulo_Freire
LikeLike
Ja det var rationellt. Men man behöver antagligen inte vara speciellt intellektuell för att kämpa för att folk skall lära sig läsa och skriva.
Jag är väl rätt naiv som hela livet sett läsande och skrivande ungefär som mat, luft och vatten . Något som man måste kunna för att för att plugga matte, fysik och teknik.
LikeLike
Jag är lite fångad av vår indiska familj där föräldrarna verkligen kämpar för att stanna kvar på samma plats året runt så att barnen kan gå i skolan. Men din naivitet är ganska väl grundad – det finns goda anledningar att njuta av hur snabbt analfabetismen minskar i världen.
LikeLike