Skolverket tycks fortsätta arbetet I samma anda som stakades ut av Delegationen för jämställdhet. Tanken på att en verksamhet skulle vara könsneutral bygger på antaganden att det finns ett neutralt sätt att undervisa som inte gynnar vissa grupper. För att kunna bemöta olikheter måste vi våga tala om olikheter. Idag är utvecklingen blockerad av skräcken för att de här beskrivningarna ska bekräfta föreställningar om könsskillnader. Det står en stor elefant i klassrummet som vi är överens om att inte tala om.
Alternativet är att skuldbelägga de lärare som inte lyckas utjämna skillnaderna i prestationer mellan olika grupper. Talet om förväntningarnas betydelse är svårartat idealistiskt. Tron kan inte försätta berg. Har skolpolitiken blivit den nya religionen?
– Vad hände?
– Vi trodde inte tillräckligt!
Skolverket har ett uppdrag rekrytera fler män till skolan. Frågan är på vilket sätt de förväntas bidra till könsneutraliteten?
Tysta tankar 
Inte är ett komplicerat ord, i synnerhet när man har med elefanter att göra. Vore det en framkomlig väg, tror du, att i stället sträva efter att undervisa på sätt som gynnar så många elever som möjligt?
LikeLike
Det låter som ett mycket välformulerat råd. Nu ska jag bara fundera på omdet är banalt eller genialt – eller båda?
LikeLike
Jag vill inte förringa trons betydelse – men det kanske vore bättre om vi tränade på att försätta grushögar ( eller mindre rullstensåsat)
LikeLike
En sån ofattbart korkad artikel.
Har dom inte fattat.
Under hela 1900- talet gällde följande.
Kvinnor pratade och pratade och pratade om olika relationer och sammanhang.
Dom väldigt tysta och tröga männen byggde hus och fabriker.
I fabriker tillverkade de tyst utan prat, maskiner och funktionella objekt som sändes över klotet – mot betalning.
Sen fick vi råd med ett samhälle där kvinnor fick betalt för att prata.
Dvs sk lönearbete.
På DN jobbar det jättemånga sådana kvinnor.
LikeLike
Försiktigt – här undviker vi svepande generaliseringar om kvinnor. Men, jag läser igen… Det är faktiskt bara en del av kvinnorna på DN du kritiserar. Då är det OK!
LikeLike
Anders, jag antar att du vill provocera, för inte kan väl du ha suttit och kommit fram till nyss nämnda slutsatser? Man blir en smula utmattad i sinnet av svepande generaliseringar.
För att sammanfatta “hela 1900-talet” bör man ställa sig följande frågor: Hur har villkoren sett ut? Hur har makt och försörjning inverkat på förhållandet mellan män och kvinnor? Vad har det fått för konsekvenser för fördelningen av samhällets resurser mellan män och kvinnor?
Visst är det så att välståndet och välfärdsstaten byggdes ut och utvecklades under 1900-talet, mycket tack vare en stark exportindustri. Men vad hade byggt upp denna industri? Medförde de grundläggande förändringarna av samhället samma sak för kvinnor och män? Grunderna för 1900-talets välfärdsstat vilade på en outtalad överenskommelse att kvinnor borde vårda och män borde beskydda och förtjäna till uppehälle. För mindre än 100 år sedan var inte man och kvinna i äktenskap ens lagmässigt jämställda. Läroverken var stängda för flickor, osv.. Kvinnor har alltid arbetat, men de har mindre ofta än män fått betalt för detta.
Att då skriva att vi i och med efterkrigstidens ekonomiska utveckling fick “råd” med ett samhälle där “kvinnor fick betalt för att prata, dvs. sk. lönearbete”, är häpnadsväckande ahistoriskt.
LikeLike
Självklart var det en sanslös överdrift. men den beskriver ändå en del av sanningen.
Det finns många tysta män som aldrig har pratat speciellt mycket och som inte heller lyckats speciellt bra i skolan och som ändå har fungerat som basen för vårt välfärdsbygge.
Dom slet hela 1900 talet på fabriker och på byggen.
Dom gav tillsammans möjligheten för pratare av olika slag att få syssla med det som dom tycker är trevligt.
Förr i tiden fick även svenska pratare gräva diken och slita med sin kropp.
Nu importerar vi manliga icke pratare från Polen och Baltikum som möjliggör ännu mer frihetsgrader för allehanda svenska pratare av både manligt och kvinnligt kön
LikeLike
Ett annat perspektiv ger den här radioteaterföreställningen som fokuserar mer på klass och etnicitet än kön:
Lördag 18 februari 10.45
Första samtalet: Underklass En journalist möter en städerska.
Av Erik Uddenberg med Natalie Ringler och Maia Hansson Bergqvist. Musik: Janne Tavares. Ljud: Frida Englund. Regi: Marie Wennersten.
Det lär gå att podda de här föreställningarna.
LikeLike
Jag är generellt väldigt fokuserad på att pratare skall begripa hur samhället fungerar och att i grunden vara jäkligt tacksam mot alla möjliga “icke pratare” som jobbar ihop en ekonomi som gör det möjligt för pratare att leva ett gott liv.
Först då orkar jag lyssna på prataren. Dvs prataren skall vara jordad.
Ett effektivt verktyg skulle kanske vara att avkräva alla pratara en praktikvecka per år på ett rivningsprojekt med en Hilti bilningsmaskin eller ett äldreboende dränkt med bajs och död, 12 h per dag under 5 dagar.
Jag är en privilegierad akademiker. En gång per vecka ca gör jag ett besök i de “tystas verklighet” , dvs bullriga byggprojekt eller bullriga sågintag.
LikeLike
Hur välståndet byggdes är en stor berättelse och jag tror inte det leder vidare att män försöker ta åt sig äran för framgången.
Samtidigt är det kanske intressant att fundera över om ett samhälle kan fungera utan tillverkningsindustri? Det här välståndet som vi lärt oss att ta för givet tycks vara bräckligare än vi tror. Risken finns att basen för intellektuella yrken krymper i en krisande ekonomi – å andra sidan har vi Malmömodellen där kommunen valde att avveckla all tillverkning i gamla kockumsområdet till förmån för nya medier.
Men jag håller med – Anders spetsar till på ett sätt som kanske är onödigt i ett infekterat ämne.
Samtidigt upplever jag det som lika stötande att vi byggt upp en jämställdhetssektor som till stor del består av kvinnor som vill korrigera mäns beteende.
LikeLike
Mycket intressant! Jag anser ju också att det inte är självklart att kvinnor jobbar inom barnomsorgen och att män inte ska göra det. Att ta hand om 15 stycken 1- och 2-åringar har inte någon genetiska förutsättningar för. Sånt får man lära sig.
LikeLike
Hur ser du på påståendet om att det finns människors “potential inte utnyttjas fullt ut”?
När vet vi det? Gäller det mig?
Är det teorin om en underutnyttjad begåvningsreserv som dammas av igen.
LikeLike
Jag funderade på att inte ta med den delen av texten, men det fick hänga med trots att det är en konstig tes i sammanhanget. Kanske är det lättare att se när en människa inte har potential för det den försöker göra, än att försöka se om någon har potential att göra något annat. Det man ännu inte har gjort vet man inte om man klarar.
Outnyttjad potential känns idag lite väl flåshurtigt. “Kom igen! Fler barn kan du ta hand om .”
LikeLike
Det viktiga som jag ser det är att människor inte ägnar sig åt saker de saknar potential för. Att verka för att människor ägnar sig åt det de har mest potential för är lite knepigare. Potential och intresse, eller vad man anser viktigt, sammanfaller nämligen inte alltid. Och för att i förlängningen kunna göra ett bra arbete och trivas med det förutsätts intresse och känsla av meningsfullhet.
Teorin nu måste vara att traditionella könsmönster och förväntningar inte skapar vissa intressen hos tjejer och killar och/eller försvårar för tjejer och killar att följa sina intressen.
Det är säkert en del av sanningen men frågan är om det är hela sanningen.
LikeLike
Rubriken på artikeln är väl missvisande? Ser ni något om hur skolan ska förändras? Vad ska den mer konkret göra?
LikeLike
Jag tror inte de har löst knäckfrågan – vad är en könsneutral skola.
En plats för könsneutrala barn?
LikeLike
Eller en plats där kön varken avgör bedömning, behandling eller bemötande?
LikeLike
Det “orimliga” är att verksamheten i förskolan är starkt könskodad – men försöker beskriva sig som könsneutral eftersom deltagarna i kulturen är en homogen grupp som är fångade i den egna diskursen.
Att vara överens innebär inte att vara neutral.
LikeLike
Ah, nu är jag med på banan igen. Tack för förtydligandet!
LikeLike
Jag tycker mycket om när du frågar. Samförstånd är skumt – falskt samförstånd är outhärdligt!
LikeLike
Det gläder mig att höra, det är en trevlig omväxling mot att kallas troll 😀 Jag vill gärna förstå vad den jag pratar med faktiskt säger, i synnerhet när det är viktiga ämnen som avhandlas.
LikeLike
Paragrafen påbjuder “allas lika värde”, en möjlig tolkning är “behandla alla på samma sätt”, en annan tanke är att “bemöta och behandla efter behov”, en rimlig slutsats är att “bedöma och betygsätta utifrån neutrala kriterier”.
Vilket leder oss tillbaka till grundproblemet om ett könsneutralt innehåll.
LikeLike
Blir det inte lite larvigt om kön är den enda parameter man skall förhålla sig neutral till?
LikeLike
Att förhålla sig “neutral” i betydelsen “objektivt, distanserat respektfullt nyfiken inför”?
Om vi skapar en sådan här öppen och allmänt positiv definition är det helt okontroversiellt – problemen uppstår om vi börjar tror på att det skulle finnas en neutral metod eller ett specifikt neutral innehåll som står över de här motsättningarna.
Diskussionen om mångfald skulle lika väl handlat om klass, etnicitet, ålder o.s.v. Kanske är det lättare att synliggöra orimligheten om vi bestämde att alla böcker inom svenskämnet skulle handla om “svensk överklass” och därefter beskriva kursen som neutral.
LikeLike
Vilken “orimlighet” är det du vill synliggöra med den liknelsen?
Det ironiska i sammanhanget tycks mig vara hur alla dessa genusdiskussioner sätter allt fokus på just könet, trots att man säger sig vilja sträva mot en värld där kön inte skall vägas in som en värderingsparameter. Det blir liksom lite motsatt effekt, blir det inte? Konserverande snarare än frigörande?
LikeLike
Min eventuella (och antagligen mycket förskolepräglade) poäng är att jag vill börja på innehållsnivån. Där blir skillnaderna i intressen ganska svåra att nonchalera och försöken att etablera en könsneutral arena framstår som krampaktiga och lätt desperata (vi tar bort dockor och bilar).
Själva värderandet och bedömandet kommer för mig i andra hand och är betydligt enklare att reducera till formell kriterieexercis. Med detaljerade matriser kan vi anonymisera hanterandet och bygger då myten om ett neutralt bemötande. Alla blir lika orättvist behandlade.
LikeLike
Jag har inte riktigt förstått varför man ska ta bort dockor och bilar. Å andra sidan har jag aldrig riktigt fått kläm på varför man ska sortera upp dem i olika hörn av rummet heller. Kan man inte erbjuda BÅDE dockor och bilar, samtidigt och på samma ställe? (Eller är det städtekniska aspekter som ligger bakom? Det köper jag i så fall, städpersonalens arbete ska inte försvåras för att pedagoger får idéer i huvudet)
LikeLike
Att ta bort material uppfattar jag som en desperat åtgärd. Barnen väljer FEL.
Städtekniska skäl har även jag respekt för – men jag tror det finns andra anledningar till att färre förskolor har snickarrum idag jämfört med 1978 då jag började arbeta som förskollärare.
LikeLike
Fel schmel… är inte hela den här diskussionen aningen krystad? Låt ungarna leka, hur ska de annars komma på att Barbie kan vara superhjälte och Batman modeblogga, bara för att de vill det?
LikeLike
Krystad är granne med korkad…
Jag har också svårt att ta det på allvar och är ganska förvånad över det statliga engagemanget för en pseudofråga…
LikeLike
Finns det en risk att det är en kuliss?
LikeLike
I så fall är jag förvånad över att Skolverket och dess kloka generaldirektör lånar sig åt spektaklet.
LikeLike
Jag tänkte snarare på hur det manifesteras ute på skolor och förskolor – man plockar bort bilar och dockor och annat som riskerar att “leda fel” för att visa att man jobbar med genus, och så fortsätter man som vanligt efter detta.
Det kanske man inte alls gör i verkligheten, men det är lite det intrycket jag får av debatten.
LikeLike
Det kanske utifrån de här skräckberättelserna som referenserna till 1984 och nyspråk uppstår. Att tala om frihet men agera förtryck.
LikeLike
Ser man det så är retoriken inte förvånande.
Jag undrar om detta kan bli till och med mer generationsdefinierande än på sin tid Vilse i Pannkakan?
LikeLike
Och den liknelsen uppskattades inte…
LikeLike
Jag är ledsen om någon tar illa upp, jag menar det inte i någon nedsättande mening mot vare sig Staffan Westerberg eller någon annan.
LikeLike
Det är OK!
Ibland prövar jag hur det skulle vara att leva livet som lättstött.
Min kärlek till Staffan är djup och äkta. Ingen kan ta den ifrån mig.
LikeLike
Det är inte alls fel att prova olika positioner då och då, och att ha gjort ett program som än i dag, nära fyrtio år senare, förmår väcka känslor utan att direkt ha manglats sönder i repriser i mellantiden är en bedrift i sig.
Och just dessa känslor är det jag syftar på. De har förmodligen inte så mycket med programmet som sådant att göra, egentligen, och är sannolikt långt ifrån alltid äkta, men de koketteras med och används som en generationsmarkör och en koncensusmarkör – ett sätt att visa att man är av samma sort och har något gemensamt.
Kanske kommer de som är barn i dag att sätta upp en flagga med texten ‘Det är ert fel genuspedagoger!’ vid sitt festivaltält och på så sätt finna en gemensam nämnare med människor som ett ögonblick innan var fullständiga främlingar?
Tänkte jag.
LikeLike
Jag är med – vi konstruerar kollektiva minnen och gör det till värmande gemensamma berättelser. För min generation var Pär Oscarssons avklädning i Hylands hörna ett sådant landmärke. När alllting flyter har vi några få gemensamma riktmärken som får oss att tro på en möjlig framtid.
Det är ganska vackert – även om jag tror att en del av de här minnena är efterhandskonstruktioner. Ungefär som bilderna från barndomen och anekdoterna om mig själv sommjag har hört så många gpnger att jag till sist verkligen tror att jag kommer ihåg dem!
LikeLike
Precis så menade jag, ja! Var ska detta sluta, samförstånd nu igen?
Huruvida de är efterhandskonstruktioner eller inte är inte viktigt, det viktiga är just att de ger den där varma känslan av tillhörighet och gemenskap, och, som du säger, tydligt visar att man har en historia. Den insikten ligger kanske bakom tron på att det kommer ordna sig med framtiden också?
LikeLike
Så länge det finns två kön lär dom väl få fortsätta att knäcka. Någon slutgiltig lösning lär det inte finnas på det här problemet.
Och efter vad jag har sett av 4- och 5-åringar är dom allt annat än könsneutrala. Dom är snarast små stereotyper, en stor del av dom.
LikeLike
Det kan de väl få vara utan att man väger in det som en parameter när man bedömer och bemöter dem pedagogiskt?
LikeLike
Jag skulle vilja föreslå att “bedömning och bemötande” bygger på någon form av förståelse eller respekt för den andre. Om pojkarna betraktas som avvikare eller objekt för förbättring blir bemötandet instrumentellt.
– Jag ska hjälpa dig lille vän…
LikeLike
Finns en risk att detta ständiga fokus på och i viss mån underkännande av hur barnen provar könsroller får det hela att slå över, och vi rätt som det är står med en skock ungar som i ren, sund protest blir kapitalstereotypa?
LikeLike
De hittar på egna stereotypier och jag skulle inte kunna formulera det bättre än du gör.
Jag ska bara fundera lite till över vad den kapitalistereotypa rollen innebär och hur skolan ska förhålla sig till det här mönstret. Förvånat beundrande?
LikeLike
Tja, ska vi uppmuntra kreativitet kan vi börja här lika väl som någon annanstans.
LikeLike
Jo, om det är något som kapitalismen inte lider brist på är det väl just kreativitet.
Kanske mer skräckslaget än förvånat beundrande?
LikeLike
Kön är inget att vara rädd för, varken de två mer traditionella eller några andra. De bara är, ungefär som hårfärg, och vid det här laget borde vi som mänsklighet vant oss vid den saken. Vad sägs om en mer balanserad hållning, något i stil med ‘jahapp, där ser man’?
LikeLike
Jag vet inte om du missat de upphetsade tonfallen i hendebatten och jag är inte säker på att deltagarna är mottagliga för ditt goda råd, men liten gnutta svalkande likgiltighet skulle nog alla må bra av.
Jag är också en förespråkare för programmatisk naivitet:
– Som det kan bli!
LikeLike
Jag har inte missat det, och tar från en språklig synvinkel intresserad del av hur man jobbar hårt för att trycka in ett nytt ord i språket (påminner en hel del om hur man gjorde för att etablera feminiseringen av snopp, dvs snippa, som politiskt korrekt begrepp för könsorganet på små flickor) Att etablera ett begrepp som fyller ett konstruerat behov är åtskilligt mycket mer arbetskrävande än att etablera ett som fyller ett faktiskt hål, och att man lägger krut på det säger en del om samtiden.
LikeLike
Det är en av mina diskreta poänger i newsmillartikeln. Språket lever delvis ett eget liv!
LikeLike
Språket speglar mer än vi är vardagsuppmärksamma på. Det ser man tydligt om man t ex jämför nyöversättningar med äldre översättningar av samma verk.
LikeLike
Respekt för den andre är en bra utgångspunkt, Mats. Det är väl det som är kärnan i både arbetet med jämställdhet, likabehandling, solidaritet och alla andra fina ord som finns i läroplanen.
Som Morrica skriver, så ska vi inte heller ha någon skräck för kön och olikheter. Jag är villig att skriva under på det. Det känns som om hen-förespråkarna har lite sådan skräck: man vill inte ha något kön.
Förövrigt var det ett bra samtal ni har haft här! 🙂
LikeLike
En riktig könsneutral skola kan inte förutsätta att det finns ett universalsätt att bemöta alla barn. Istället bör man vara uppmärksam på att det finns vissa metoder som i genomsnitt passar killar och tjejer olika, men bemöta varje individ efter just dennes behov. Varför göra det så svårt för sig genom att anpassa landskapet efter kartan.
LikeLike
Här tangerar vi det politiskt onämnbara området som handlar om att förstå normalfördelning utan att bli fördomsfullt kategoriserande.
Men det är jobbigt att göra nya kartor.
– Hovmästaren, kan jag få in ett nytt landskap?
LikeLike
Det handlar om att acceptera att det finns en normalfördelning, alla är inte lika, utan att för den skull tumma på människovärdet. Det är någon sorts vilja att “alla kan bli och göra allt” i Sverige. Man kan acceptera att de som är psykiskt handikappade och de som blivit diagnosticerade med någon bokstavskombination kan ha begränsningar i livet, men alla andra hamnar i kategorin “normala” och då är det bara skolan, föräldrar, strukturer mm som sätter käppar i hjulet. Hade Kalle bara fått gå i den perfekta genusskolan skulle han kunna tillgodogöra sig samma undervisning som flickor och kunde fått samma betyg. Alla kan bli professorer om de bara är i rätt miljö.
Intressant att för några år sedan var det inne att prata om olika lärstilar, att vi lärare ska variera vår undervisning så att man inte bara gynnar de som lär sig på ett sätt. När det visar sig att det kanske finns genomsnittliga könsskillnader i lärstilar har det plötsligt blivit väldigt tyst om det. Nu är förklaringen “antipluggkultur”. – Om killarna bara vore lite mer som tjejerna som fattat galoppen skulle allt vara bra.
Som mattelärare får jag ta på mig min del av skulden för att hum-sidan har bristande statistikkunskaper. Normalfördelningar och standardavvikelser blir krångligt och tas ofta kursivt i Ma B. Tyvärr.
LikeLike
AV
I vilken kurs kommer du in på flervariabelanalys.
Är det numera E eller D.
Hur många läser dessa kurser? Av hela populationen!
Nästa nivå. Hur många av de som läser flervariabelanalys kopplar detta till livets komplexitet.
Nu börjar vi nudda andelen promille.
Sen är det ju så att vissa savanter begriper den totala komplexiteten utan en enda kurs i matte.
Sk naturbegåvningar.
LikeLike
Någon flervariabelanalys (i seriös mening) behandlar man givetvis inte på gymnasiet.
LikeLike
Vad pratar då alla om nu för tiden?
Var det därför som jag tvingades säga upp min prenumeration på DN år 2010?
LikeLike
Tyvärr är det så oändligt mycket lättare att bara stirra på kartan. Och i någon mån stirrar vi på den alla ihop i olika situationer.
En bra hantverkare vet vad h*n vill göra och har många verktyg i sin låda för att klara av jobbet. Och nog är det väl så att ett gäng stereotypa 4-åriga killar behöver lite annat än dito tjejer. Vad som är en utmaning att se och förstå den andre är beroende på var man står. Vilket även gäller t ex etnicitet och språk.
LikeLike
Pingback: Gud vad jag är trött på dessa feminister! « Pinglans Tankar – den ej politiskt korrekta bloggen
Vi måste göra upp med den här svenska skräcken för genomsnittsliga biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Det är egentligen inte friskt. Vad är det som skrämmer så? Varför vägrar man så hårdnackat acceptera sanningen?
Det som verkar vara problemet är den spridda missuppfattningen att genomsnittsliga skillnader skulle stigmatisera individer med egenskaper mer typiska för det motsatta könet. Men varför skulle det göra det? Undersökningar visar ju att människor som tror att exempelvis homosexualitet har en biologisk orsak är i genomsnitt mindre homofoba än personer som tror att det är något man väljer eller uppfostras till.
Vi skulle behöva någonting liknande den norska programserien Hjernevask här i Sverige.
LikeLike
Vad som utgör biologiska skillnader är lite svårt att få grepp om. Forskningen pekar i lite olika riktningar. Så var gränsen går för de sociala och kulturella överlagringarna är inte så lätt att säga.
Förr var det en biologisk “sanning” att flickor var sämre i matematik. Men hur det står till med det har vi fått anledning att fundera över under de senaste 10 åren.
Att vi sedan kan hitta vissa biologiska skillnader är en annan sak.
LikeLike
Absolut ska vi inte ta något för givet. men idag råder ju konsensus om att det till hundra procent beror på social fostran. Det är den tanken vi måste släppa.
LikeLike
Jag läser det här citatet och tar mig för pannan:
“– Vi har ganska könsstereotypa yrkesval. Trots att flickor har bättre betyg i exempelvis matematik är det fler män än kvinnor som har yrken där matematik är viktigt. Det finns inget vetenskapligt stöd för att fler kvinnor än män ska arbeta med omsorg. ”
Ska och ska, däremot finns det faktiskt vetenskapligt stöd för att medfödda skillnader gör att kvinnor hellre väljer att arbeta med omsorg än exempelvis att bli bilmekaniker. I hur hög grad biologin påverkar jämfört med den kulturella biten vet väl ingen helt säkert. Men att påstå att det inte finns något som helst vetenskapligt stöd för medfödda skillnader i intresse är ju helt verklighetsfrånvänt. Är det inte hennes uppgift att hålla sig uppdaterad om den senaste forskningen?
LikeLike
Återigen den här övertron på lärarens förväntningar. Den bottnar mer i förhoppning än realism. Skälet härtill är att skolan nästan är det enda forum där unga människor kollektivt kan utsättas för medveten systematisk och statssanktionerad socialisering. Då ställs liksom allt hopp till lärarna, trots att familj, vänner, media, populärkultur, etc. sannolikt utgör en mycket större påverkan än lärares förväntningar. Men medvetenheten om detta faktum finns givetvis där även om det är svårt att erkänna, vilket också avslöjar sig i fokuset på att försöka påverka redan i förskolan (Barnen är ju då ännu inte så formade av famlij och samhälle.)
Många av avsikterna är vällovliga men samtidigt skapas åtminstone hos mig en känsla av olust när redan förskolan ska användas som experimentverkstad för socialisering som grundar sig på antaganden det inte råder konsensus om.
LikeLike
Jag vill minnas att jag läst om forskning som säger att det finns en gräns för hur mycket en förälder/vuxen kan “fostra” ett barn. Det verkar finnas saker som inte är så påverkbara i människans personlighet. Tänk på vänner ni haft sedan barndomen: hur pass annorlunda är dom än då ni var små?
Hos mina barn har vi kunnat se likheter med äldre släktingar och dessa drag har vi inte kunnat påverka.
Så frågan är vad som går att påverka? Och hur mycket kan man påverka? Visst kan förväntningar spela roll, men hur mycket? Och har läraren en relation till eleven som gör påverkan möjlig?
LikeLike
Jag tror som du att människan inte är en tabula rasa som helt formas av miljön, vissa drag hos oss har en stark biologisk förankring, och förs i viss utsträckning i arv.
Men visst påverkas vi också av den kultur vi lever i. Vad som går att påverka, hur mycket vi kan påverka? etc. är frågor som säkert aldrig kommer kunna ges några definitiva svar, men ungefärliga uppfattningar går nog att ringa in genom vidare forskning (Även om man ibland misströstar klyftan mellan olika vetenskaper.). Hur är det då med lärare: kan de påverka? I viss utsträckning visst, man kan alltid tänka sig ytterligheter och därmed inse att en driven lärare säkert har viss påverkan. Men jag har svårt att tro att lärare, genom sina förväntningar, nämnvärt kan påverka saker som t ex könsroller i ljuset av det tryck familj och omgivande samhälle utövar på unga människor i detta avseendet.
LikeLike
Jag drar mig till minnes ett experiment från USA. Där gjorde man diverse tester på elever i en skola. Det officiella syftet var att få fram de mest begåvade barnen. När man var klar plockade man ut dessa elever och skapade en klass med dessa begåvade barn. Det här talade man om för de lärare som nu skulle undervisa klassen.
Resultatet lät inte vänta på sig. Just den här klassen gjorde oväntat goda resultat, med tanke på den sociala omgivningen. Det här var verkligen de mest begåvade.
Men det hela var en bluff! Eleverna hade plockats slumpmässigt. Lärarnas förväntningar hade varit det gjort skillnaden!
Frågan är då om det här även gäller kön?
LikeLike
Jag tror också att förväntningarnas betydelse är stor – men det är riskabelt att upphöja den till huvudförklaring och jag tror att de verkligt effektiva förväntningarna är de egna inre.
Alternativet är en allmänt moraliserande hållning som riskerar att motverka sitt syfte. Sådant känner de flesta av oss igen?
LikeLike
Det är ju inte så att dagens lärare inte har förväntningar. Flickorna presterar ju bra i skolan, även inom ämnen de tidigare ansetts svagare i, t ex matematik. Missnöjet med lärarnas förväntningar verkar bestå i de inte tillräckligt bryter könstraditionella val vad gäller studier och senare arbetsmarknad. Men det är i detta avseende jag inte tror att lärarnas förväntningar kan påverka nämnvärt, tvärtom tror jag det är familj, vänner populärkultur, media, etc. som här har klar störst påverkan.
LikeLike
Finns det verkligen vattentäta skott mellan de egna inre förväntningarna och de utifrån kommande omvärlden bemöter en med? Jag tror snarare det som avgränsar dessa förväntningar från varandra är ett glesvävt pärldraperi – det gör skillnad om en lärare talar om för en elev att du, unga människa, har faktiskt visat mig här att du är både klok och resonabel eller om läraren suckar om hur grundligt trögtänkt den unga människan är.
LikeLike
Pärldraperi låter som en bra beskrivning!
När jag tycker att något är komplicerat brukar jag pröva Joharis fönster. I en ruta finns det som varken jag eller omgivningen vet om mig – möjligheternas rum!
http://sv.wikipedia.org/wiki/Joharifönster
LikeLike
@trofinios
Jag tror att vi har en stark tendens att romantisera läraren som något mer än lärare. I ett förvirrat samhälle ska skolan vara den stora ordnings- och rättviseskaparen. Läraren ska dessutom vara den som MOTIVERAR barnen att överträffa sina egna och omgivningens förväntningar.
Det är en lockande roll men samtidigt lite förrädisk. Till sist är det ju inte för lärarens skull som barnen ska anstränga sig i skolan!
LikeLike
Instämmer Mats. De krav och förväntningar som ställs på skolan och i synnerhet läraren är alldeles absurda. Det finns inte en chans att leva upp till dem, istället skapar det en känsla av otillräcklighet, brist på självständighet och dåligt samvete hos lärarna. För att försöka frigöra från dessa känslor blir följden för somliga lärare att istället slå dövörat till, och köra sitt eget race: man fokuserar på undervisningen och betygsättningen, agerar enligt sunt förnuft och hoppas därmed täcka värdegrunden, resten skiter man i.
LikeLike
Jag känner igen din beskrivning. Vi orkar inte arbeta med hotet om misslyckande hängande över oss. Därför är det lättare att göra så gott jag kan och skaka av mig den värsta cynismen när jag lämnar skolbyggnaden.
Jag tror det skulle kunna kallas pragmatism?
LikeLike
Jag kanske missförstår er här, men det låter för mig som om ni beskriver att det hamnat en alltför stor dos föräldrarskap i hur vi (=samhället) tänker oss lärarrollen för att det skall vara riktigt hanterligt för vare sig lärare, samhälle eller elever?
LikeLike
Jag möter det här mönstret hos blivande lärare – de ser sig gärna som ställföreträdande (och extremt goda) föräldrar. Det skapar förvirring och rollkonflikter som jag inte tror att någon tjänar på.
LikeLike
Du har sannolikt helt rätt i det. Det tycks vara gränsdragningen mellan privat och personlig som spökar igen. Ser du samma mönster i skolan i stort också? Och, om det är ok att fråga, hur arbetar ni med denna problematik på lärarhögskolan?
LikeLike
Nästa vecka ska jag rätta tentor i en kurs som handlar just om lärarprofessionen och enligt kursmålen skulle vi ha bearbetat de här frågorna nu.
I föräldramöten och utvecklingssamtal prövas de här gränsdragningarna och jag ser olika mönster.
Om vi renodlar perspektivet “föräldern som kund” innebär det en avprofessionalisering – i stället för att tolka uppdraget utifrån måldokument och självständigt formulera en position blir lärarna utlämnade till att försöka läsa av föräldrarnas önskemål. Många tycks uppleva detta som en form av demokrati – jag värjer mig.
Det andra institutionella perspektivetn innebär en tydlig gränsdragning. När jag går in i skolan ikläder jag mig en roll och fokuserar på UPPDRAGET. Jag fullgör mitt och förväntar mig att föräldrarna gör sitt. Tyvärr är den här formaliserade ansvarsfördelningen svår att leva upp till.
Jag tänker att studenterna måste lära sig att leva i den här dubbelheten och på sikt hitta egna vägar urbde här dilemmorna som på något sätt är inbyggda i läraryrket. Om det går att utbilda fram är tveksamt och jag önskar att vi hade kunnat gå närmre den personliga upplevelsen av att bli intryckt i en diffus föräldraroll. En del studenter tror jag gillar det och njuter av att kunna kompensera orättvisan i att alla barn inte har mönsterföräldrar.
LikeLike
Och ungefär där ligger nog en av rötterna till problemet och suger i sig näring så det står härliga till – det händer att studenten/läraren trivs med och ibland rent av njuter av situationen, av positionen, av relationen. Kombinerar vi denna insikt med insikten om att man som lärare befinner sig i en betydande maktställning gentemot eleven blir det vi ser plötsligt inte längre så vackert. Jag tror det är nödvändigt att vi pratar om detta.
För inte jättelänge sedan blev jag intervjuad av någon som tillbringade en del vardagstid under samma tak som du om hur jag själv drar gränsen mellan privat och personligt i min yrkesutövning, och jag minns hur förvånad den som ställde frågorna blev över att jag faktiskt har en sådan gräns. Det tycks, som du beskriver, finnas ett behov av att reflektera över detta tillsammans med andra.
LikeLike
Det är hög tid att lägga ner tävlingen “gränslösast vinner”!
Frågan är hur jag ska kunna hjälpa blivande lärare att etablera det som vi lite svepande kallar en professionell yrkesroll? De flesta socialiseras genom imitation – inte reflektion.
LikeLike
Visa #educatingessex för dem. Dagens avsnitt t ex
LikeLike
Jag spammar dem med massmejl!!!!
Hotar och vädjar…
LikeLike
Heja på! Antyd att det kan komma en fråga på tentan där de ombeds reflektera över serien? Lägg in den som obligatorisk kurslitteratur?
LikeLike
Ursäkta en omodern människa som inte har kwitter. Vad är #educatingessex?
LikeLike
Den övervakade skolan – omistligt:
http://svtplay.se/t/174350/den_overvakade_skolan
LikeLike
Tack för att du tog upp det Trofinios. Hela artikeln är ett enda Allt är lärarnas fel. “Traditionella könsmönster genomsyrar undervisningen”, lärarnas förväntningar leder fel, lärarna presenterar saker fel.
Till Anders vill jag säga att jag sällan träffat pratgladare samling än när vi renoverade vårt hus. Rörmokare, elektriker, målare, plattsättare, alla berättade de historier, skojade, skvallrade och pratade. En rolig omväxling var det för en tystlåten stark kvinna som jag.
LikeLike
Dom pratar på fel sätt. För att få betyg i skolan.
Vad kan sånt bero på?
Att bara en viss sorts prat belönas?
Eller finns det några alternativ?
LikeLike
Hej Helena!
Jag försökte kommentera på blogg med iPad, men gav upp efter tredje försöket.
Glad att du är friskare! För det är du väl?
http://helenavonschantz.blogspot.com/2012/02/knoppen-en-del-av-kroppen.html
En annan dag vill jag gärna prata mer om lekens betydelse för hälsan!
LikeLike
Tack för alla kloka kommentarer!
Det är en slående kontrast mot samtalsklimatet på Newsmill och idag väljer jag att sola mig i glansen av er samlade visdom.
LikeLike
Tja, man undrar var stollighetern kommer ifrån. Finns inget som heter könsneutralt. Så länge det finns kön finns det kön så enkelt är det. Det andra är intellektuell mambo-jambo. Eller som jag ibland säger om akademiskt hårklyveri, med de lärda pratar man latrin…
LikeLike
@Trofinios
Det är nog som du säger, att det är de traditionella yrkesvalen som också ligger och skvalpar. Men då har vi plötsligt nått en ny nivå: hur samhället totalt är konstruerat. Jag vet inte om enskilda förskollärare eller skollärare rår på den uppgiften. Som du säger så finns det andra som är viktigare när det gäller influenser när man väljer jobb.
Jag inser i alla fall mina begränsningar. En viss påverkan har jag, det är jag medveten om. Men om någon kille skulle välja att jobba på dagis för att jag fanns där när han var liten, typ 15 år senare, det kan jag knappast tro på.
Sedan är det väl så att kvinnorna kom ut i arbetslivet på helt andra premisser när det inte fanns män som kunde bemanna näringslivet, t ex under kriget. Likaså var det brist på sjuksköteskor för ett antal 10-tal år sedan (jag läste det i en länk som Mats hade här om sistens) och då försökte man dra dit män. På sitt sätt lyckades båda projekten ganska väl.
Det var alltså samhällets behov som styrde, inte någon politisk vilja till jämställdhet, vad jag kan se.
LikeLike
Pingback: Mörkar hen verkligheten? « Maths hörna
Oj!
LikeLike
Gunilla Madegård har gjort sig omöjlig på Newsmill genom att dränka kommentarsfält med obegripliga och långrandiga inlägg. Hon har bytt nick till Sahandra Kalix och Fabian Nyhlen. Nu är hon här och spökar. Jag kommer att radera hennes inlägg.
Livet är alldeles för kort.
LikeLike
Nu skrev du i vart fall något relevant.
LikeLike
Dessutom har jag lärt mig blockera IP-adresser!
LikeLike