Det är en lockande titel Lena Sjöberg har gett sin artikel i den utmärkta tidskriftem Demokrati & Utbildning från Örebros universitet
Hon har undersökt 72 lärarstudenters svar på en uppgift om hur de vill arbeta och jag ler igenkännande. Den godhjärtade normativiteten är svårsmält och författarens dom i slutorden är skoningslös:
Tysta tankar 
Intressant då att Björklund går emot en del av innehållet i de policydokument på nationell och internationell (europeisk nivå) som Sjöberg menar ligger bakom de diskurser och diskursiva begrepp som styr lärares uppfattningar om den ideala eleven och läraren.
Björklund:
“Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, har gått igenom forskning om resultaten i svensk skola och bedömer att de ändrade arbetsformerna är den viktigaste förklaringen till att eleverna presterar allt sämre. I rapporten citeras en studie som visar att elevresultaten förbättras om man ökar tiden som läggs på undervisning i helklass.
En svensk forskarstudie beskriver en skola där över två tredjedelar av tiden ägnas åt eget arbete och klassrummen präglas av rörelse och hög ljudnivå. ”I den undervisning jag följde kunde noteras att eleverna gjordes ansvariga för vad som traditionellt varit lärarens uppgifter … att välja studieinnehåll och uppgifter, notera i planeringsboken, strukturera arbetet, rapportera och utvärdera det egna arbetet.” [Min anm.] Med tanke på att det är ett lågstadium som beskrivs är det allt annat än underligt att studien kommer fram till att spelreglerna blir otydliga för många av barnen.”
http://www.folkpartiet.se/Var-politik/Nyhetsarkiv/jan-bjorklund-i-dn-dags-for-lararen-att-ater-ta-plats-i-skolans-kateder/
För övrigt tyckte jag Sjöbergs artikel var ganska läsvärd.
LikeLike
Jag har min årliga var-snäll-mot-jan-björklund-dag och vågar därför inte kommentera hans inlägg. Det är så lätt att halka ner i mitt invanda hackande på ministern. (du gör det ganska bra!)
Om Sjöbergs artikel – de här studenterna känner jag igen obehagligt väl. Vi tjatar om reflektion och kritisk aktivitet, men de hör bara de goda råden om att vi ska vara snälla, glada, lyssnande och kloka…
– Vadå, jag bitter?
LikeLike
Min reaktion var att studenterna kanske delvis skriver det de tror läraren vill höra, samstämmigheten i deras utsagor var lite väl stor för att vara konsekvensen av eget tänkande.
Kanske är det också att reflektionen och kritiken blir svår att få fram så länge inte teorierna och idéerna har konfronterats med förskole- eller skolvardagen. VFU i all ära men ett riktigt smakprov på hur det faktiskt är att arbeta som lärare ger det inte riktigt.
LikeLike
Jovisst är det så. Läroplanen inbjuder till normativitet och jag har full förståelse för att många studenter väljer att försöka läsa av det rätta svaret och leverera det.
Problemen uppstår när vi försöker problematsera, diskutera, analysera och reflektera – men över alltihopa ligger en tjock slemmig hinna av godhet som blockerar förståelsen av komplexa situationer.
Det blir som en kollektiv förträngning!
LikeLike
Jag tyckte nog att den här diskurs-diskussionen var ganska abstrakt och har svårt att hänga med i svängarna kring hur policy dokument som diskuterar den ideala läraren kommer i konflikt med Björklunds konkreta kritik av att elever själva ska styra saker som de varken har mognad eller förkunskaper för.
LikeLike
Jag är mest intresserade av hur en diskurs blir dominerande och naturaliserad i så hög grad att den inte går att beskriva utifrån.
För att förstå det problem du antyder måste man se dilemmat om frihet och styrning. Inte som ett svartvitt val utan två di,emsioner som finns med under hela resan.
Hur utvecklar vi barns ansvarstagande. Det går liksom inte att utgå från åkder som en given enhet. Har de inga goda erfarenhetr av inflytande är det sannolikt att de inte förstår inneörden av demonrati och delaktighet.
LikeLike
Att få syn på diskrepansen mellan snacket och den egna verkstan, är inte helt lätt.
En kvinna på min arbetsplats videofilmade sig själv i en aktivitet hon hade med barnen. Hennes reflektion var: Jag ska fan inte jobba med det här! Hon hade sett att hon faktiskt inte lyssnade på barnen. Något jag hade kunnat konstatera själv vid fler än ett tillfälle. Men just att hon själv såg vad hon gjorde och förstod att det inte var OK, gjorde henne faktiskt mer lämpad att jobba i branschen.
Jag har själv under de senaste dagarna suttit med mina anteckningar från två föreläsningar av Veli Tuomela. Vad han säger är att folk inom barnomsorgen påstår att dom pratar mycket med barnen. Men i sina studier kunde han se att det absolut inte förhöll sig så. Skillnaden mellan diskursen och praktiken var stor.
Och om personalen alltså inte pratar så mycket med barnen, kan man nästan anta att de inte heller har den kontakt med barnen som man kan förvänta sig. Dom har inget barnfokus, vilket jag besviket kan konstatera. Ändå pratar man om att barn är där för barnens skull och att barnen behöver uppmärksamhet! Ingen förstår att de faktiskt inte kommer i närheten av att göra det som dom själva säger att dom gör.
Men att förstå den här skillnaden är inte lätt. Att ord och handling inte alltid stämmer överens, kan vara svårt att få syn på när man är inte har den distansen till sig själv eller har stött på problemet på ett teoretiskt plan och blivit medveten om att det finns där.
LikeLike
Det är dessutom svårt att utbilda fram och jag ser uppenbara problem i att vi tror att det går att läsa fram. Till sist handlar det nog om att konfonteras med sig själv i all sin skröplighet och det kräver både mod och en stöttande omgivning.
LikeLike
Jag tror på utbildning. Det var så jag lärde mig det här. Och att få resonera om det. Man måste bli uppmärksammad på den här dimensionen.
LikeLike
Ibland känns det som att jag är präst i en konstig kyrka med en konstig bibel som en konstig riksdag har beslutat om under konstiga former.
Andra dagar är jag glad över att det finns dokument och myndigheter som skapar struktur åt verksamheten.
LikeLike
När det gäller demokrati och att bygga vanan vid att få ha inflytande så tror jag att man kan utbilda till det men det kräver att man inte har för bråttom. Har man bråttom syns ens eget normativa perspektiv alldeles för väl och alternativen blir inte tydliga.
Ja, jag använder Ference Marton som utgångspunkt för att beskriva även den här typen av lärande. Det är viktigt att låta eleverna få se de alternativa perspektiven och sen bara tydliggöra det normativa perspektivet som en möjlig utgångspunkt. Jag hävdar att det är viktigt att börja tidigt med att vara öppen med alternativen. Det dyker då upp en frågeställning inom förskolelärarens kompetensområde och inte mitt som jag är oerhört nyfiken på:
När man vill att mycket små barn inte ska gå utanför grinden och ut på den stora vägen med bilarna. Kan man då vara öppen om att det finns alternativ med att smita ut när förskollärare inte har ögonen på en?
LikeLike
Om jag ska vara formalistisk så vill alla gärna vara med och bestämma men få är intresserade av demokratins tråkiga sida. Utse representanter, följa dagordningar, ta beslut, förankra och utvärdera dem.
Här tänker jag att våra blivande lärare ofta tror att det räcker med att vara snäll och trevlig. Uppdraget är mer komplicerat än så och fenomenografins verktygslåda räcker inte till för att beskriva de olika dimensionerna.
LikeLike
Det är alldeles för många som hamnar i demokratisk formalism med omröstningar etc. och då är de inte ens nära demokrati.
Demokrati handlar om information till alla, inga risker för hot och repressalier, minoritetsskydd och det är faktiskt mycket viktigare än exakt hur omröstningarna går till även om omröstningsprocedurer ibland avslöjar antidemokratiska företeelser. Det är dessutom grundläggande saker som är ännu viktigare för små barn även om de inte kan sätta fina ord på dem.
LikeLike
Här är vi inte alls överens.
Lite oväntat kanske är jag gravt formalistisk och hyser ett illa dolt förakt för dem som tror att alla ska vara med och bestämma alltid.
Jag älskar voteringar och tänker att en bra ordförande som kan ska en tydlig beslutsordning är Guds gåva till mänskligheten.
LikeLike
På en punkt är vi alldeles 100% överens för jag hyser också ett “illa dolt förakt för dem som tror att alla ska vara med och bestämma alltid”.
Sen är jag inte riktigt säker på om vi oense om att rätt till information, frihet från repressalier och minoritetsskydd är väldigt grundläggande delar i demokratibegreppet. Tycker du verkligen inte det?
Vi är troligen oense i vad vi trivs bäst med då jag under en lång tid arbetat i en oerhört stark konsensuskultur och trivts med det.
LikeLike
Spännande ämne!
Du har helt rätt i att jag inte är så förtjust i grupper som odlar koncensualism. Min teori är att denna styrka får konsekvenser för synen på sig själv och andra.
(Jag tillhör de godas lag – om ändå alla kunde se världen som vi!)
Sådan homogenitet gör mig väldigt nervös. Vad är det vi försöker dölja för oss själva och andra.
LikeLike
Konsensus är en oerhört effektiv arbetsform då den snabbt utnyttjar all tillgänglig information för att fatta bästa beslut. Den innehåller också ett starkt minoritetsskydd så ingen blir överkörd och instoppad i en mall.
En stark personlighet som lyckas få till ett majoritetsbeslut om att behandla en avvikare illa. Majoritetsbeslutsbaserad mobbning. Det är något som gör mig oerhört negativ till den beslutsmetoden.
LikeLike
Är koncensus en arbetsform?
Jag tänker att det är en upplevelse – eller i värsta fall en kultur som hela tiden strävar efter samförstånd och i katastrofala situationer lägger sig på lägsta möjliga nivån eftersom det är lättast att mötas där.
Mångfald är liv.
LikeLike
Koncensus är nog kul så länge man tillhör den vinnande sidan, men om det är så värst demokratiskt vete katten. Det där samförståndet ligger ofta fasligt ytligt, och under yttranden som ‘vi får helt enkelt enas om att vara oense’ jäser ofta en del livskraftiga och tämligen giftiga organismer.
LikeLike
http://sv.wikipedia.org/wiki/Konsensus
I den företagskultur jag hämtat det ifrån är konsensus en arbetsform som en del i en annars mycket hierarkisk struktur med ansvarsfördelning.
Jag förstår dock inte hur det kan finnas en vinnande sida när alla måste vara eniga?
Att låtsas enighet finns lika mycket inbyggt i majoritetsbeslut och då kanske i ännu högre grad på den vinnande sidan.
LikeLike
Jag tror att vi riskerar i ganska djupsinniga diskussioner om maktens natur och det kanske inte är rätt tillfälle. Foucault skulle nog se det som att vi är en del av de strukturer som fångar oss, samtidigt som vi gärna beskriva oss själva som självständiga subjekt i de pågående processerna.
Men om vi inte synliggör sprickorna i maktutövningen blir det hela osynliggjort – alla vill vara på den goda sidan. Att göra det rätta blir naturligt och inte en fråga om konflikt eller förhandling.
LikeLike
Metoden handlar förstås om att stärka maktutövningen genom att alla bidrar till att effektivisera den. Vi blir autonoma delar i en struktur som är riktigt kraftfull. Vill man behålla strukturen som är framgångsrik i att nå ett mål man vill ha är detta bra för individerna.
LikeLike
Vi kan nog enas om att det är en effektiv organisationsprincip – åtminstone på kort sikt.
LikeLike
Martons tankar räcker förstås bara till att strukturera hur man lyckas sen kommer mängder av andra kunskaper och förmågor in för att kunna lyckas med detta.
Jag tror inte vi ska bland in fenomenografi i det här även om den också har sitt ursprung i Marton. Det är ju faktiskt bara en forskningsmetod. Marton lyckades också få fram en hel del forskningsresultat bland annat med hjälp av den.
LikeLike
“bara”?
I detta “bara” ligger även ontologiska, epistemologiska och metodologiska antaganden som vi måste förhålla oss till.
LikeLike
Nej det är bara en forskningsmetod men det är inte så BARA då det är en forskningsmetod som är svår att använda och kräver mycket förkunskaper av allt möjligt slag.
LikeLike
I diskussionen ovan om beslutsformer kommer det upp en tanke att effektiva beslutsformer skapar en förnöjsamhet som minskar ifrågasättandet av den underliggande makten. Den ursprungliga avhandlingen tog upp frågeställningen om att lärarstudenter tar till sig värderingar i så hög grad att de får svårt att ifrågasätta dem. Återigen något som stärker nuvarande värdegrund och maktstruktur. I skolan har vi en värdegrund som jag helt låter styra mig i min yrkesroll och en kommentar om att den är full av kommunistisk infiltration får mig att fundera.
Det finns så mycket i det vardagliga ramverket för lärarens yrkesroll som styr not befintlig maktordning. Frågan är knappast om detta finns utan snarare om detta är bra!?
LikeLike
Mitt påstående är att den så kallade värdegrunde är fyllld av inre motsägelser som vi måste anstränga oss för att inte paralyseras av.
En del av de här konflikterna låtsas vi inte om och lyckas då skapa ett drägligt arbetskamrat – åtminstone till det kommer någon som skrapar på ytan.
Nog måste det gå att kombinera en kritisk inre diskussion med någon form av gemensam hållning utåt (typ våra regler)!
LikeLike
Det finns för mig så mycket större problem i svensk skola än just värdegrunden så jag tycker att det är skönt att ha den kompromissad och klar. Man väljer ju gärna sina strider! Kan det inte vara det som avspeglades i avhandlingen också. Varför slåss om bilden av den ideala läraren när det finns så mycket konkretare problem?
LikeLike
En lärarutbildning handlar om att kunna förhålla sig till komplexa situationer. Ditt sätt att välja förenkling skrämmer mig. En central förmåga är att kunna se saker ur olika perspektiv – då har vi inte råd med konstruktioner som “den ideale läraren”.
Det är sådana påhitt som blockerar verklig reflektion och gynnar ängslig opportunism.
LikeLike
Pingback: Jag har en tendens att romantisera bråkstakar « Tysta tankar