Sydsvenskan slår till med en mycket oromantisk artikel om föräldraskapets baksidor. Tack för den!
Lars Plantin är doktor i socialt arbete vid Malmö Högskola med inriktning bland annat på familj och föräldraskap. Han ser att stress och höga förväntningar allt mer styr när vi skaffar barn.
Vilka är de tydligaste förändringarna hos förstagångsföräldrar se dan 1970-talet?
– En förändring är stress. Trots att svenska föräldrar har världens bästa förutsättningar genom våra stödsystem, som föräldraförsäkring och dagis, sticker vi ut i internationella undersökningar om stress. Man får inte ihop livspusslet. Ingen har hittat svaret på varför det är så, det borde ju vara tvärtom.
Tysta tankar 
Jag har också jättesvårt att förstå vad all denna stress kommer ifrån. Hade svårt att tycka synd om de föräldrar (när jag var lärare) som beklagade sig över hämtningar och lämningar till simning och fotboll och än det ena än det andra. Vi bodde i en kommun där nästan varenda unge hade mindre än 500 meter till en buss som tog dem till simhallen och så gott som alla andra idrottsplatser i kommunen. Visserligen kunde jag ibland sakna att mina föräldrar hade egna aktiviteter när jag hade fotbollsmatch men det är faktiskt inte rimligt att en trebarnsmamma tittar på alla träningar och matcher som ungarna är med på, men vilken förälder idag vågar vara först med att säga “jag hinner bara se en match den här veckan”? Detsamma gäller mornarna vid skolan. När jag passerar min gamla låg- och mellanstadieskola på väg till jobbet får jag kryssa genom ett myller av bilar. Till samma skola gick och cyklade jag och mina klasskamrater – från samma hus som de nya ungarna nu bor i. Hem gick man, med nyckel om halsen för att ta sig en macka innan man drog ut eller hem till någon för att leka. Idag är ungarna kvar på fritids tills föräldrarna återigen kommer ångande i bilen för att hämta upp dem. För att slippa hämta sent släpar man sen med sig ungarna till affären och försöker få dem att välja middagsmat eftersom man själv är för stressad för att tänka. Nåt har hänt – jag tror inte det är bra, men vilken förälder idag vågar vara först med att säga “ta cykeln” eller “ta bussen” till träningen eller skolan?
LikeLike
Håller med! Det är något ängsligt över de här präktiga föräldrarna som skrämmer mig. Kanske har skolans uppskruvade krav på måluppfyllelse smittat av sig?
Själv var jag en ganska engagerad förälder som dock hade vissa principer:
– Ni får syssla med vilken fritidsaktivitet ni vill, så länge ni kan ta er dit själva…
LikeLike
Trots att de unga föräldrarna idag föddes på det “glada” 80-talet, innan kriser och annat, med Sverige på högvarv och välmående, så möter jag ständigt dessa ängsliga föräldrar. De känns så otrygga! Eller knäcktes dom av kriserna på 90-talet?
LikeLike
Individualismens svarta baksida. Maktlöshet och skuld.
LikeLike
Världens bästa? Svensk självgodhet i sin prydno. Vad jämför han med? Vilka kriterier har han?
LikeLike
Världens mest utbyggda och heltäckande?
LikeLike
Ja. Tror den gode forskaren att statlig/kommunal välfärd endast finns i Sverige? Eller att enbart skattefinansierad dylik är bra? I vilket fall borde den logiska slutsatsen av de stressade föräldrarna vara att det svenska systemet INTE är det bästa.
LikeLike
Det är en intressant tes!
LikeLike