Jag anar att den här dansen går att se i ljuset av en kultur där männen inte tvekar att visa upp sina konster på dansgolvet. Det verkar vara en ganska trevlig och ofarlig form av maskulinitet.
Det är något med den här killens attityd som gör mig väldigt glad. Han är självmedveten på ett sätt som jag tror att många skulle kunna utveckla.
Tack för tipset Isak
Tysta tankar 
Framförallt är han ett kroppsligt geni.
Det är nog detta som skapar tryggheten i hela utspelet.
LikeLike
Jag blir ofta nyfiken på hur sådana här underbarn hittar sin begåvning och utvecklar den. Vilken träning har han genomgått? Eller handlar det bara om lust och imitation?
Jag romantiserar gärna den senare hypotesen!
LikeLike
Jag romantiserar inte. Är man så duktig som han så är jag säker. Det är lust och imitation som är basen. Då är det dessutom riktigt roligt att träna.
Det här geniet började också tidigt:
“He began piano lessons just before his third birthday, and at age five he appeared on a TV talent program hosted by the swing bandleader Paul Whiteman.[3] The young Jarrett gave his first formal piano recital at the age of seven, playing works by composers including Mozart, Bach, Beethoven, and Saint-Saëns, and ending with two of his own compositions.”
LikeLike
Jag hörde också den danska podcasten om hans liv. Vi kanske behöver de här genierna för att förstå människans gränslösa möjligheter?
LikeLike
Eller som en motkraft till människans dystopiska sida
http://tv.expressen.se/galna klipp/1.2697733/hon-kallas-vampyrkvinnan-i-venezuela
LikeLike
Tyvärr var hyperlänken ofullständig. man måste kopiera och klistra in i adressfältet.
LikeLike
Tack!
LikeLike
Då jag själv arbetat som Salsapedagog i många år, har jag fortfarande svårt för att förstå denna kulturens mäns tveksamhet inför dans.
LikeLike
Jag tänker att en del dansares självmedvetenhet kan uppfattas som stötande machismo?
LikeLike
Så är det säkert, men den upplevs säkert endast från de män som inte dansar. Självförtroende är A och O om man vill bemästra någon dansform.
LikeLike
Det här är ett intressant ämne.
Jag har sedan urminnes tider funderat kring detta.
Tex kan man lägga märke till att manliga musiker och kompositörer av högre rang inte gärna dansar.
Jag har hört beskrivningar om att stora jazzgenier aldrig dansar.
Kan det finnas olika “kanaler” i hjärnan som ger fokus i olika riktningar. Dvs inre mental dans kontra kroppslig dans.
Jag lyssnar ständigt på musik (och då menar jag lyssnar på musik) men har alltid känt ett obehag inför alla former av reglerade kroppsrörelser som min själ i grunden upplever som “tillgjorda och konstlade”.
Men jag är gift med en kvinna som gärna vill dansa.
LikeLike
Jag har även upptäckt det. Detta märks även tydligt i Idol. Wow som vissa kan sjunga, men röra sig kan de inte. Personligen tror jag att när man satsar så enormt mycket på en passion, blir det en oerhörd fokus vilket leder till att andra dimensioner tappas bort.
Men vi ska ju inte stereotypisera, Michael Jackson passade inte in i denna kategori.
LikeLike
Jag dansar gärna – men är en glad amatörmusiker utan djupare ambitioner.
Jag tror det delvis handlar om kontroll. I pardansen är du väldigt utämnad till partnern som ger en illusion av att hon låter dig bestämma.
LikeLike
Mats
Jag har en fördom / föreställning. (ganska harmlös)
Glada manliga förskollärare med ukulele och annat musikkul tillhör gruppen manliga dansare.
LikeLike
Gärna det – särskilt om de har samma intensitet och stolthet som killen på filmen!
LikeLike
I Salsa är det inte en illusion.
LikeLike