Så här sammanfattar Carin Jämtin känsloläget inom det socialdemokratiska partiet efter att ha haft telefonkonferens med de 26 distrikten:
“Det finns ingen som uttrycker att man inte känner sorg idag”
Jag försöker förstå de svepande formuleringarna om att “alla socialdemokrater känner sorg idag”. Vad är det man sörjer? Personen Håkan Juholt? Eller är det partiet som tanke man sörjer? Det finns nog ett drag av självömkan i den här sorgen.
Själv känner jag mest lättnad och en viss tomhet. Det har varit spännande dagar.
Jämtin lyckas inte helt dölja ett belåtet leende.
Tysta tankar 
Det är ju möjligt att de känner sorg över att numera inte lyckas välja en partiledare som får förtroende.
Jag känner stor lättnad!
LikeLike
Jag kan inte, hur jag än försöker, tolka hennes formulering på annat sätt än om att det finns ingen som jublar. Den dubbla negationen understryker att långt ifrån alla uttrycker en känsla av sorg, men att ingen triumferar.
LikeLike
Jo, det är en rimlig tolkning. Det är intressant att medier inte citerar henne direkt utan tar den förenklade versionen : “alla socialdemokrater känner sorg”.
Vilket hon nog själv upptäckte blev lite magstarkt.
LikeLike
Kanske. Eller så formulerade hon sig mycket noggrant just för att belysa att det minsann inte alls är så att alla socialdemokrater känner sorg, men att de ändå vill vara hyggliga mot Juholt och ge honom ett snygg reträtt.
LikeLike
Om du lyssnar på inspelningen hör du en märklig glidning från “alla svenskar” till “alla i det socialdemokratiska partiet” för att landa i den helt intetsägande dubbla negationen.
Jo, det kanske var skickligt och medvetet. Min gissning är nog att hon var nervös och insåg att det höll på att bli väl storslaget.
LikeLike
Jag såg presskonferensen, och tolkar utifrån vad jag såg där.
LikeLike
Hygglighet är bra. Att bli pådyvlad en sorg känns lite olustigt.
LikeLike
Man skulle kunna säga att sorgen har att göra med upptäckten att 60 års politik inte längre är gångbar. En politik som gick att driva tackvara vår instängdhet efter andra världskriget och valet av en stats socialism som fick sin definitiva knäck iom löntagarfonderna. Sedan dess har det sakta gått utför med kollektiva lösningar. Det är först nu partiet vaknat upp när vi har en “blå socialdemokrati” i M.
Man skulle kunna säga att det de tre som burit upp partiet är skyldiga till det vi ser nu. Erlander som började välfärdsbygget. Palme som ärvde och körde i väggen och Carlsson som fick avsluta. Alla tre med makt sedan 50-talet. Under hela perioden var det dessa tre akademiker som styrde partiet och landets utveckling. Sedan dess är det si och så med bildning och akademiker inflytandet i S. Man har inte längre förmågan att knyta till sig kompetenta akademiker som möjligen skulle kunna lyfta partiet, kanske det Jämtin sörjer?
LikeLike
Eller att den demografiska basen i en stabil arbetarklass har halverats på 20 år?
LikeLike
Där har du rätt i analysen om du bara ska titta på ursprunget. Det är ett av problemen för S. Ett annat är att deras idé om hur man bygger Sverige i ett kunskapssamhälle är helt under isen.
De kollektiva lösningarnas dagar är definitivt förbi, eftersom du har en mer utbildabefolkning än när de en gång hade sina framgångar.
LikeLike
Frågan är om tanken på ett solidariskt samhälle följde med ut när badkaret tömdes?
LikeLike
Jag hör mer och mer folk tala om att moderaterna har en mera “socialistisk” politik idag. På vilket sätt har de det? Ni får gärna skola mig.
LikeLike
Det är folkpartiet som driver en utbildningspolitik med stark central styrning och retorik om likvärdighet.
För mig har de annekterat socialismens sämsta ide – ideologisk planekonomi.
LikeLike
Det har varit riktigt illa för Sverige med det här året utan fungerande opposition. Det kan jag sörja. Jag tyckte det var ett misstag att göra sig av med Mona Sahiln och det tycker jag fortfarande. Ingen av de utpekade kandidaterna lär kunna fylla skorna lika väl som hon gjorde.
LikeLike
Jag kan också sörja bilden av det välbalanserade och förutsägbara politiska landskapet där borgerliga regeringsinnehav var en sorts pittoreska avbrott i ett evighetslångt socialdemokratiskt arvsrike.
Mona?
Hmmm, frågan är väl vad det är för skor vi tänker oss.
LikeLike