Jag blir intervjuad om synen på lek i förskolan utifrån ett manligt perspektiv och glider in på diskussionen om vad som menas med uppdraget “Att motverka traditionella könsmönster”.
Är vi emot alla könsmönster?
Hur vet jag vilka könsmönster som är traditionella?
Eller är det så att pojkarnas vilda lekar är ett större problem än flickornas imitativa lekar?
Jag har lite dåligt samvete på grund av mitt relativa ointresse för frågan som ändå tycks väcka starka känslor hos många av våra studenter. De hatar verkligen uppdelningen mellan den rosa och blå världen.
På kvällen snuddar jag vid TV3:s ny serie om mammor som låter sina barn ställa upp i skönhetstävlingar. Bilderna på hur de rakar benen på åttaåringar gör mig bedrövad och förutsägbart indignerad.
Frågan är om det verkligen handlar om genus? Jag har svårt att koppla teorier om könsmakt och underordning till de här dumheterna. Tror någon att män tycker om rakade åttaåringar? Vem tvingar vem? Talet om strukturer tycks mig motbjudande slappt.
Min tes är att detta är något som kvinnor gör inför varandra. Barnen är trofeer och mammorna tävlar i en egen dockvärld.
Männen är förvånade åskådare.
Programmakaren menar att det kan leda till en nyttig debatt om könsroller och Lars Jalmert varnar för att traditionella mönster upprätthålls. Jag minns inte någon sådan tradition. Det här handlar om narcissism och exploatering. Ge mig ett uppdrag att motverka dessa krafter.
Nu!
Tysta tankar 
DESSA mammor, inte mammor generellt! Det finns gott om mammor som står minst lika förvånade som de män du lyfter inför själva idén att förhålla sig till sin dotter som vore hon en utställningspudel, och än mer förvånade inför det faktum att det finns mammor som faktiskt genomför det. Världen är galen, och dessa föräldrar har för mycket fritid och för lite egen självkänsla!
LikeLike
Bra att du påpekar de här korkade generaliseringarna!
Samtidigt försöker jag förstå kopplingen till genusdebatten och prövar tanken på att det handlar om synen på lek.
Om vi utgår från att all lek är en form av träning och insocialisering till givna mönster – då blir barnens barbiedocklekar förödande för deras kroppsuppfattning och självförtroende. Men, och det är ett jättestort men, när vi betonar den här imitativa sidan av leken banaliserar vi också dess djupare mening som jag menar är att experimentera med olika identiteter.
Min tes är att pojkarnas vilda hjältelekar fyller en äventyrlig funktion och skapar ett viktig existentiellt innehåll för utvecklingen, men det är få pojkar som på allvar väljer att försöka leva som Batman, Stålmannen eller Spindelmannen. De är hjältar på ett moraliskt plan, inte för hur du ska se ut.
Flickornas lekar tycks fylla en annan mer imiterande funktion och de är därmed mer utsatta för påverkan.
Den här generaliserande och schematiska uppdelningen är naturligvis en konstruktion som egentligen inte säger något om hur pojkar eller flickor egentligen är, men när jag ska försöka förstå hur vi ska tolka uppdraget “att motverka traditionella könsmönster” kanske det är lämpligt att börja i att analysera lek?
När Ingemar Gens ser pojkarnas vilda lekar på skolgården ser han en inträning till våld och empatilös hierarkisering. Jag ser något annat. Det går också att beskriva småflickornas barbielekar som något annat än modellinlärning. Låt oss pröva ett generösare och mindre moraliserande perspektiv.
Då blir det också mindre hotfullt för de barn som väljer att korsa gränserna för vad som förväntas av dem.
Var sak har sin tid och jag känner den moraliska paniken komma krypande.
Jag tror inte vi motarbetar de här tendenserna genom könsneutrala förskolor och pronominat hen.
LikeLike
Ingemar Gens är en charlatan och och borde få pris som årtusendets förvillare. Att den mannen är respekterad och ansedd som en auktoritet vad gäller jämställdhet och pedagogik är skrämmande.
Han vill säkert väl, men hans världsfrånvända teorier hjälper inga förskolebarn att utvecklas på ett positivt och konstruktivt sätt.
Jag minns när genuspedagogik handlade om något så självklart som att låta alla barn utvecklas som dom vill och inte behandla barn efter kön utan se till individen och introducera all sorts lek för barnen och sedan låta barnen välja fritt. Så långt allt gott. Den här sunda och självklara genuspedagogiken har Ingemar Gens förstört och ersatt med något som kallas “kompensatorisk genuspedagogik” något som håller på att bli ett fullgott skäl att hålla sina barn borta från svenska förskolor om det skulle slå igenom på bred front.
Men enligt Ingemar Gens förvridna världsbild så kommer flickor och pojkar som grupp bete sig exakt likadant och leka precis likadant trots tonvis med forskning som säger att olika barn föredrar olika typer av lek och att generellt så väljer pojkar och flickor att leka på olika sätt. Han har anammat konspirationsteorin om det allsmäktiga allomfattande stora patriarkatet som styr alla människors liv från vaggan till graven. Därför blir lekar som “herren på täppan” i Ingemar Gens värld en hemlig patriarkalisk konspiratin som går ut på att behålla könsmaktsordningen. Han bortser helt från att pojkar i snitt (ja, det finns naturligtvis undantag) är mer tävlingsinriktade och gillar mer fysiska lekar. Vad som händer i Ingemar Gens förskolor med sin kompensatoriska genuspedagogik är att pojkaktiga pojkar och flickaktiga flickor hindras från att välja fritt, precis omvänt från de tidigare könsuppdelade förskolorna då det var pojkflickor och flickpojkar som inte fick leka fritt.
I Ingemar Gens och nutidsfeministernas värld så måste resultatet när män och kvinnor, flickor och pojkar väljer fritt alltid bli 50/50. Allt annat är bara ett bevis på att vi fortfarande styrs av normer och omgivningens unkna uppfattningar om kön (går det att ha ett samhälle där ingen till viss del styrs av omgivning och normer kan man fråga sig). Detta säger dom utan att verka begripa att man kan inte prata om fria val om man samtidigt förutsätter ett resultat. Det är en total självmotsägelse. Sen är det självklart att ett föräldrapar i en småstad på landsbygden är påverkade av sin omgivning när dom väljer hur dom fördelar föräldraledigheten, men det är ju nyblivna föräldrar som bor bland genusvetare och mediefeminister på Södermalm också. Bara det att omgivningen i bägge fall förespråkar olika. Ändå är det bara dom förstnämnda som styrs av omgivningens normer och förväntningar och som måste fostras till att välja rätt, de sistnämnda går ju alltid helt efter eget huvud och egen fri vilja. Det är en ofattbar arrogans.
LikeLike
Jag säger inte emot. (men skulle antagligen uttryckt mig en aning försiktigare)
Kompensatoriska idéer är i grunden normativa.
Jag har ingen aning om hur skolan ska kunna kompensera de här stolliga programmen?
LikeLike
Tyvärr så har Ingemar Gens alltför många lärjungar i svenskt skolväsende, att tänka som honom har blivit en norm. Det finns aboslut poänger i genuspedagogik eftersom det finns föreställningar i samhället om att en pojke eller en flicka ska vara på ett vist sätt och leka vissa leker beroende på kön. Därför är det viktigt att behandla alla barn som individer och introducera dom till all sorts lek. Men det ska stanna där. Genuspedagoger ska sen inte styra om pojkaktiga pojkar att bli mer “flickiga” och tvärtom med flickaktiga flickor. Det är precis lika illa som när konservativa föräldrar och religiösa förskolor försöker styra normbrytande barn åt “rätt” håll.
Men omvänt så finns i svenska lärarkåren idag en föreställning om att pojkar och flickor om dom är opåverkade av normer inte kommer att visa någon skillnad i lekpreferenser på gruppnivå vilket är också är en helt felaktig föreställning. Det är den i skandinavien djupt rotade rädslan för biologiska skillnader mellan människor som gör att såna idéer så lätt kan bli till fakta som inte får ifrågasättas. Och tron på Tabula Rasa är så stor så att man tror att det är möjligt att helt forma en person bara genom fostran något som åter och återigen har visat sig inte fungera.
Problemet är att den här typen av genuspedagogik och extrem likhetsfeminism håller på att skapa en rejäl backlash för feminism och genuspedagogik i det här landet vilket enbart en genusvetare som bor på söder och hänger på genusvetenskapliga institutionen på SU kan ha undgått att märka. Vilket är synd eftersom många feminister och genuspedagoger har kloka poänger. Men de kloka idéerna drunkar i all galenskap och syns inte. Det är inte svårt att förstå varför så många ryter ifrån. Snart riskerar vi väl ett återtåg till 50-talet i protest och det är väl ingen som egentligen vill?
LikeLike
Jag säger fortfarande inte emot och delar din oro för den antifeministiska våg som sveper genom nätets kommentarsfält. Själv uttrycker jag mig numera mycket försiktigt efter att nästan ha blivit sönderkramad på Newsmill.
Det har blivit alltför enkelt att kritisera projektet genusvetenskap. Frågan är om det går att rädda? Jag är bekymrad över att många tycks hämta näring ur striden. Om inte Pär Ström hade funnits tror jag att feminismen hade varit tvungen att uppfinna honom.
LikeLike
Så länge genusvetenskapen förblir alltför infekterad av en ganska extrem dogmatisk form av feminism så kommer den att vara väldigt lätt att kritisera. Det är verkligen synd eftersom den här ideologiseringen får folk att vända sig emot all typ av genusforskning överhuvudtaget.
Frågan är om det går att om det går att göra något åt det eller om dom genusvetenskapliga institutionerna blivit alltför ideologiserade för att det ska gå att vända på utvecklingen? Läste att 33% av genusvetarna röstar på Feministiskt Initiativ som ändå måste sägas vara ett parti med en ganska extrem verklighetsuppfattning. Deras Newsmillartikel om hedersvåld nyligen visar ju bara vilka extrema ideologiska skygglappar dom har.
Pär Ström är ju egentligen bara en spegelbild av många feministiska krönikörer som Anna Laestadius Larsson och Natalia Kazmierska, precis lika enkelspårig och konspiratorisk. Skillnaden är ju att inom media och akademin är dom sistnämnda acceptabla medan Pär Ström skys som pesten. Egentligen är dom bara två olika sidor av samma mynt.
LikeLike
Samtidigt är barn programmerade att ta till sig den kultur som omger dom. Och ska vi då motverka vissa yttringar av könsroller, så lär vi få jobba med oss vuxna som måste se vad vi själva göra.
Och, som du säger, vad är traditionen? Och vad är då det vi ska ersätta med? Intressanta frågor.
LikeLike
Jag tror att den viktigaste traditionen för flickor och kvinnor har varit ( och är över stora delen av världen) att hjälpa till!
Därför blir det mycket underligt att de här flickorna reduceras till objekt – och som jag ser det är det dessutom objekt på en helt dysfunktionell marknad.
Jag blir paralyserad över uppdraget att motarbeta något jag inte förstår. I stället för att analysera förfasar jag mig och reagerar med att rynka på näsan. Det är verkligen inte konstruktivt.
LikeLike